Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.
Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.
Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.
Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.
Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.
Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.
Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.
Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.
Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.
Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.
Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.
