• Anonym (Pojkmamma)

    Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.

    Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.

    Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.

    Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.

    Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.

    Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.

    Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.

    Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
    Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.

    Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.

    Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.

  • Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
  • Anonym (?)
    Anonym (Kvinna 40+) skrev 2020-04-27 15:08:37 följande:

    TS, jag förstår din sorg!

    Jag har själv valt att inte skaffa några barn alls, just för rädslan att få en pojke. Jag är hellre helt utan barn, än att få en son, eller ännu värre, flera söner. Det skulle vara hemskt och faktiskt katastrof för mig, för jag tycker absolut inte om små pojkar och tonårskillar, vill inte behöva ha med dem att göra överhuvudtaget.

    Om jag vore du skulle jag skilja mig och leta efter en ny partner som redan har en eller flera döttrar på heltid eller varannan vecka. Du kan bli en underbar bonusmamma, och göra en massa mysiga tjejgrejer med dem!


    Håller med det sista stycket! Ts, din relation till din man låter inte bra alls, är ni verkligen lyckliga tillsammans? Skilj dig om inte! Antigen ha barnen varannan vecka och leva själv och då kunna resa, ägna tid åt hobbies m.m. Låter som att du har tre söner och inte bara två. Det resulterar ju i att du får jobba för två vuxna hemma. Varför tar inte din man ansvar och gör sin del hemma?Bonusfamilj lät som en bra idé, och om inte så kanske du kan engagera dig i flickor senare? Kanske fosterbarn, barnhem/skola för enbart flickor utomlands. Jag kan tänka mig din sorg, och beklagar att livet blev som det blev, men håller med övriga om att du behöver jobba på relationen till de barn du redan har! Jag håller med om att biologin är olika, men det betyder inte att du inte kan göra sitt yttersta för att fostra så snälla, omtänksamma och empatiska söner som du kan! Gör en lista på saker ni kan göra ihop och prova olika saker tills ni hittar rätt. Vad har du själv för hobbies? Involverades i det och se om de gillar det! Låter som du säger som du är deprimerad, du borde kolla upp det så att det inte rör sig om en hormonobalans iom din operation. Försök göra om ditt liv så att det passar dig! Livet är för kort för att vara olycklig! Kram!
  • Anonym (?)
    Anonym (?) skrev 2020-04-27 15:36:59 följande:

    Håller med det sista stycket! Ts, din relation till din man låter inte bra alls, är ni verkligen lyckliga tillsammans? Skilj dig om inte! Antigen ha barnen varannan vecka och leva själv och då kunna resa, ägna tid åt hobbies m.m. Låter som att du har tre söner och inte bara två. Det resulterar ju i att du får jobba för två vuxna hemma. Varför tar inte din man ansvar och gör sin del hemma?Bonusfamilj lät som en bra idé, och om inte så kanske du kan engagera dig i flickor senare? Kanske fosterbarn, barnhem/skola för enbart flickor utomlands. Jag kan tänka mig din sorg, och beklagar att livet blev som det blev, men håller med övriga om att du behöver jobba på relationen till de barn du redan har! Jag håller med om att biologin är olika, men det betyder inte att du inte kan göra sitt yttersta för att fostra så snälla, omtänksamma och empatiska söner som du kan! Gör en lista på saker ni kan göra ihop och prova olika saker tills ni hittar rätt. Vad har du själv för hobbies? Involverades i det och se om de gillar det! Låter som du säger som du är deprimerad, du borde kolla upp det så att det inte rör sig om en hormonobalans iom din operation. Försök göra om ditt liv så att det passar dig! Livet är för kort för att vara olycklig! Kram!


    Föressten så om ni hade delat lika hemma så hade du fått mer tid till hobbies och att hitta på saker med barnen. Är det bara du som sköter markservicen så har ju din man tid att bara vara lekfarbror. Ytterst orättvist! Ställ mer krav eller separera. Han låter inte så empatisk.
  • Anonym (Stereotyp)

    Ditt problem är inte att du bara har pojkar utan att du har en extremt stereotyp bild av hur pojkar är och hur tjejer är. 

    Jag har varit väldigt noga med att uppfostra mina barn likadant och deras inneboende personligheter har gett mig en empatisk kille som älskar att dansa och en "bråkig" tjej som är grym på skateboard och köper alla sina kläder på killavdelningen för att tjejkläderna enligt henne är sjukt töntiga. 

    Sedan är det ju såklart ingen vinst att hon är bråkig av naturen, vi har fått jobba hårt tillsammans med skolan och nu är hon inte det längre. 

  • Anonym (Stereotyp)
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:32:37 följande:

    Varför skulle killar sakna empati eller inte förstå att även vuxna har känslor? Varför tror du inte killar kan sköta skolan? Varför skulle tjejer enbart vilja leka med glitter och pyssel? 

    [/quote]

    Klart att de kan ha empati, sköta skolan och gilla glitter. Men det kommer oftast inte lika naturligt hos pojkar. När vi är på släktträff är det flickorna i familjen som naturligt sitter med de vuxna medan pojkarna knappt säger hej. När pojkarna som små haft tjejkompisar hemma har dessa kompisar hälsat på oss föräldrar, intresserat sig för oss och vårt hem och varit artiga. Killkompisarna under samma tid bara gled in och kände sig som hemma och sa knappt hej innan de bad om glass eller att man skulle koppla in TV-spelet. Barn är barn men redan vid 7-8 års skillnad var det sån skillnad i uppförande. Inte bara på mina barn.

    Ingen av mina väninnor har problem med lata döttrar i skolan, snarare att de är för ambitiösa. Medan vi pojkmammor har gemensamt att vi måste tjata, leta upp pojkarnas skrynkliga läxpapper eller maila läraren och fråga när killarna har prov. Jag har försökt låta bli och se till att pojkarna tar ansvar men det som händer då är att de missar att plugga till provet.

    Jag har försökt. Tagit fram mina gamla leksaker. Gått på Disneybio. Åkt till 4H-gårdar och tittat på djur men det som lockade var bilarna på lekplatsen. Har man tur får man en glitterkille men vanligast är vapen, bollar, pinnar och brottning.. Kanske för att vi behöver jobba hårdare för att komma någonvart ibland.

    Men ska hela livet gå ut på att antingen göra saker man inte riktigt gillar? Pojkarna märker troligen att jag inte gillar fotboll egentligen. Och är det rätt att tvinga på dem mina intressen? Vi har inte mycket gemensamt eftersom vi är av olika kön. Det är ren biologi.


    Och du är helt övertygad om att de barnen fått samma uppfostran och inte att föräldrarna precis som du har en stereotyp bild av hur killar är och hur tjejer är som har bidragit till detta? 

    Jag har två famiiler i min närhet som precis som vi har en tjej och en kille och där tjejerna är "tjejiga" och killarna "killiga" och de är helt övertygade om att det beror helt och hållet på kön. Men för mig som har varit nära de här familjerna under hela barnens liv och uppväxt har ju sett hur olika de har bemött sina killar jämfört med sina tjejer. 

    Min man var som dig när jag var gravid med första barnet, han ville absolut ha en kille. Men nu så inser han ju att det inte är könet som avgör och har en supernära relation med vår dotter (vilket visserligen är en stor sorg för mig för det är uppenbart att han inte tycker vår son är "tuff" nog och han försöker hela tiden få honom tuffare vilket inte alls är hans personlighet). 
  • Anonym (-)

    Allt är relativt. Jag själv som varken upplevt kärlek eller närhet kan tycka att din tillvaro inte borde vara allt för hemsk.
    Å andra sidan har jag haft turen att alltid vara frisk och ha hälsan i behåll vilket kanske andra avundas mig för.

  • Anonym (Sorg)

    För mig är en sorg att jag aldrig kan få egna barn. Du har två barn, var tacksam för det du har.

    Vad hindrar dig från att dela intressen med dina söner? Finns inget som säger att en dotter har samma intressen som sin mamma bara för att man har samma kön.

    Du måste sluta tro att en dotter skulle ha samma intressen som dig.

    Allt handlar ej om dig

  • Anonym (Lite salt)

    Problemet är att du (vilket är helt naturligt, så gör de flesta, även jag) fokuserar på det man inte har.

    Du har två friska barn och en man men saknar en dotter. Någon annan kanske har en dotter och en man men dottern är sjuk, och det är hennes sorg. En tredje har en frisk dotter men skiljde sig från mannen och att sakna romantik är livssorgen.

    Ingen kan få allt, så är det ju. Ingen har enn perfekt liv, utan det är alltid någon bit som saknas.

    Sluta förvänta dig det perfekta livet är mitt absoluta råd. Sluta jämföra dig med alla mammor med döttrar - sluta jämföra dig med andra alls, för deras livssorger vet du ingenting om.

  • Anonym (Lite salt)

    Problemet är att du (vilket är helt naturligt, så gör de flesta, även jag) fokuserar på det man inte har.

    Du har två friska barn och en man men saknar en dotter. Någon annan kanske har en dotter och en man men dottern är sjuk, och det är hennes sorg. En tredje har en frisk dotter men skiljde sig från mannen och att sakna romantik är livssorgen.

    Ingen kan få allt, så är det ju. Ingen har enn perfekt liv, utan det är alltid någon bit som saknas.

    Sluta förvänta dig det perfekta livet är mitt absoluta råd. Sluta jämföra dig med alla mammor med döttrar - sluta jämföra dig med andra alls, för deras livssorger vet du ingenting om.

  • Anonym (qwerty)
    Anonym (Anne) skrev 2020-04-27 14:39:23 följande:

    1) du kan inte påverka det som varit. Du kan enbart påverka nutid och framtid. Självklart ska man sörja bär man är ledsen men det måste finnas en begränsad tid för ältande. Att lägga energi på något man inte kan påverka suger ju bara mer kraft från dig.


    Håller med här. Du måste sluta älta. Du kan inte få en flicka. Det finns inget du kan göra åt det. Lägg din energi på att förändra det som går. 

    Du måste hitta något som både du och dina söner kan göra tillsammans. Jag tycker att du kan göra ett till försök med att intressera dig för det som de gör. Följ med, ställ frågor, heja på, var nyfiken. Om det absolut inte är intressant, så hitta något annat. Just nu är det ju begränsat vad man kan göra. Men för tusan, säg att ni bara ska ta en liten biltur tillsammans. Åk någonstans och köp en glass. Berätta för din familj och dina barn att du vill ha lite egentid med dem var för sig (din man också), och att det är viktigt för dig. Men sluta älta. Bara säg att du vill umgås med dem mer för att du älskar dem. 
    Anonym (Stereotyp) skrev 2020-04-27 15:50:31 följande:

    Ditt problem är inte att du bara har pojkar utan att du har en extremt stereotyp bild av hur pojkar är och hur tjejer är. 


    Håller med här också. Det här är en stor del av problemet och bara du kan ändra din inställning. Var har du fått alla de här stereotypa idéerna ifrån? Hur kan du släppa dem?

    Jag har en son som är otroligt empatisk och omtänksam. Han spelar fotboll, något jag tyckte var sjukt långtråkigt när han började. Nu är han tonåring och jag har nog sett varenda en av hans matcher. Vi är både mammor och pappor som engagerar oss. Jag har fått många nya vänner genom fotbollen. 

    Jag har en mamma som självklart står mig nära och har engagerat sig i sina barnbarn. Både mitt barn och min brors barn. Hon är både farmor och mormor och gör ingen skillnad på barnbarnen så klart. Det blir ju vad du gör det till. 

    Dina barn är fortfarande barn, även om de börjar bli stora. De kan inte ta ansvar för den relation som du tycker att ni ska ha. Det är ditt ansvar som förälder. 
  • Anonym (en son)

    Jag undrar hur mycket din relation med dina söner har formats just av din besvikelse över livet? Självklart håller jag med om att det är generella skillnader mellan könen. Men ditt sätt att se det känner mer som att när man är gravid ser man barnvagnar överallt. Du ser det du "vill" se. Och hur mycket har det egentligen skadat din relation till barnen? Det i kombination med att du inte tycker din man lever upp till rätt nivå på sitt faderskap.

    Jag och sambon har bara ett barn - en son. Men han är kärleksfull både i ord och närhet, även om fotboll och tv-spel är det han gillar bäst. Både sambon och jag har noll koll på sporten och spelandet. Men vi kämpar på. På matcherna är det minst lika mycket mammor som pappor och kollar. Och engagemanget är stort hos båda könen. Jag som mamma har nog ändå kämpat på så jag har lite bättre koll på både fotbollen och tv-spelandet. Och om sonen vill berätta något speciellt så har jag större chans att få höra det. Delvis för att jag finns där oftare öppen att lyssna och dels för att jag inte dömer.

    Han är ingen pysslare eller läsare så det får jag hålla på med själv. Men det är bara ett problem om jag gör det till ett. Han går i gengäld gärna och shoppar kläder så då och då kan bara han och jag ta en tur till ett shoppingcenter och shoppa och äta gott. Men ska man umgås med barn får man göra det lite på deras villkor, inte på sina egna. Och där känns det som att du har en tro att det skulle vara en enorm skillnad om det var en tjej. Och jag tror att det är väldigt lätt att idyllisera något man inte har. Vänner med döttrar i tonåren har det allt annat än lätt! Många tjejer i den åldern mår otroligt dåligt. Det är intriger mellan "kompisar", pojkvänner, svek, skolpress osv. Medan killar är mer avslappnade på den fronten. 

    Angående att höra av sig så är både min bror och min sambo bra på att höra av sig till resp. mamma. Båda ringer oftare än vad jag gör! Och brorsan hör definitivt av sig betydligt oftare till mamma än till pappa (vi har skilda föräldrar). Sambons far finns inte i livet men hade han levt hade det ändå varit mamman han ringt.

    Tyvärr hjälper det här ju inte dig kring hur du ska lösa din sorg. Jag tror det enda som hjälper är en terapeut eller liknande. Det borde finnas privata alternativt att ta till om inte sjukvården ställer upp. Sett ur ett livsperspektiv är det nog värt det. Och att ens partner inte orkar med drygt tio års ältande över en sorg som för de flesta är obegriplig är inte heller svår att förstå. Du skriver inte mycket om din man men det lilla du skriver gör att det inte känns som en bra relation. Och frågan är hur mycket den skadar dig också? Att leva ensam i en relation är också väldigt tufft om man inte skrattar ihop eller njuter av varandras närhet och tankar.

Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?