• Anonym (Pojkmamma)

    Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.

    Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.

    Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.

    Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.

    Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.

    Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.

    Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.

    Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
    Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.

    Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.

    Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.

  • Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
  • Anonym (bettan)
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 11:49:08 följande:

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.


    Om det kan vara nån tröst så har jag två tonårsdöttrar och har också varit ledsen över att de inte vill kommunicera med mig, att de inte verkar bry sig om mina känslor, att de inte vill hänga med mig och göra saker. Även tjat om skolarbete har jag haft min beskärda del av. Så allt är inte automatiskt bättre för att man har döttrar. Samtidigt är det ju förstås ofta roligt och härligt att vara mamma till dem, det hoppas jag att du kan känna också.
  • Anonym (Pojkmamma)
    Anonym (bettan) skrev 2020-04-27 13:08:40 följande:

    Om det kan vara nån tröst så har jag två tonårsdöttrar och har också varit ledsen över att de inte vill kommunicera med mig, att de inte verkar bry sig om mina känslor, att de inte vill hänga med mig och göra saker. Även tjat om skolarbete har jag haft min beskärda del av. Så allt är inte automatiskt bättre för att man har döttrar. Samtidigt är det ju förstås ofta roligt och härligt att vara mamma till dem, det hoppas jag att du kan känna också.


    Jag har hört att tonårsdöttrar inte heller är enkla. Men man vill ju ofta ha det man inte har. Och att vara pojkmamma har ju såklart sina ljusa stunder också.
  • Anonym (Laura)
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:32:37 följande:

    Klart att de kan ha empati, sköta skolan och gilla glitter. Men det kommer oftast inte lika naturligt hos pojkar. När vi är på släktträff är det flickorna i familjen som naturligt sitter med de vuxna medan pojkarna knappt säger hej. När pojkarna som små haft tjejkompisar hemma har dessa kompisar hälsat på oss föräldrar, intresserat sig för oss och vårt hem och varit artiga. Killkompisarna under samma tid bara gled in och kände sig som hemma och sa knappt hej innan de bad om glass eller att man skulle koppla in TV-spelet. Barn är barn men redan vid 7-8 års skillnad var det sån skillnad i uppförande. Inte bara på mina barn.

    Ingen av mina väninnor har problem med lata döttrar i skolan, snarare att de är för ambitiösa. Medan vi pojkmammor har gemensamt att vi måste tjata, leta upp pojkarnas skrynkliga läxpapper eller maila läraren och fråga när killarna har prov. Jag har försökt låta bli och se till att pojkarna tar ansvar men det som händer då är att de missar att plugga till provet.

    Jag har försökt. Tagit fram mina gamla leksaker. Gått på Disneybio. Åkt till 4H-gårdar och tittat på djur men det som lockade var bilarna på lekplatsen. Har man tur får man en glitterkille men vanligast är vapen, bollar, pinnar och brottning.. Kanske för att vi behöver jobba hårdare för att komma någonvart ibland.

    Men ska hela livet gå ut på att antingen göra saker man inte riktigt gillar? Pojkarna märker troligen att jag inte gillar fotboll egentligen. Och är det rätt att tvinga på dem mina intressen? Vi har inte mycket gemensamt eftersom vi är av olika kön. Det är ren biologi.


    Det där handlar ju snarare om uppfostran än något som hör till biologin. Både jag och min bror gjorde skolarbete och läxor utan att någon behövde tjata eller ens påminna. Det var jag som höll på med sport som liten. Brorsan var inte intresserad. Trots att jag var en typisk "feminin flicka" som älskade att baka och laga mat, hjälpte jag även pappa med t.ex. däckbyte och att lägga in golvvärme. Idag är jag gift med en man som svämmar över av empati och är troligtvis mer romantiskt lagd än vad jag är. Jag har dessutom aldrig behövt ta något ansvar för hans släkt när det kommer till t.ex. julklappar eller besök. Andra män i min närhet är likadana.

    Är man låst till att könsroller är "biologi" blir det ju lätt en ond cirkel. Barn gör ju som de vuxna gör. Följer de vuxna strikta könsroller gör ju barnen det också. 
  • Anonym (Kajsa M)

    Oj, blir helt ställd när jag läser detta. Livslång sorg för att man bara fick pojkar? Var är glädjen och tacksamheten över att ha TVÅ friska barn?! Du har inte bara ett, utan två barn! Varför är du så fixerad vid att pojkar beter sig annorlunda än flickor? Min storebror tex, är en otroligt inkännande och mjuk person. Mer empatisk än mig skulle jag säga. Jag är kvinna. Han står väldigt väldigt nära min mamma. Och min kusin som är kvinna har ingen kontakt alls med sin mamma. Så mycket för den nära mor-dotter-relationen. Den mamman har knappt träffat sitt barnbarn, alltså min kusins barn. Jag tror som någon annan var inne på att dina pojkar känner av din besvikelse och att din sorg över livet som inte blev ligger som ett lock över din möjlighet att skapa en nära relation till dom och att kunna se glädjen i dina två pojkar. Du behöver bearbeta denna sorg! Jag känner själv en liknande sorg fast annorlunda: jag har valt en man som har ett barn sedan tidigare, en pojke. Sedan har vi fått ett gemensamt barn, också en pojke. Nu försöker vi få ett syskon. Jag kan känna en stor sorg över att jag valde en bonusfamilj, utan att riktigt förstå vad det skulle innebära. Och att min man inte kommer att vilja ha fler än max ett barn till med mig eftersom han redan har två. Jag är dock otroligt tacksam och lycklig över dom pojkarna vi har! Dom är både känsliga, empatiska, kommunikativa.

  • Anonym (Louise)

    Jag kan iallafall delvis förstå dig TS. Jag har två pojkar och trots att de är små än är jag lite orolig för hur det ska bli i tonåren och särskilt när de flyttat hemifrån.

    Döttrar fortsätter ofta att umgås med mamman. De pratar i telefon, fikar, shoppar, åker på utflykter och reser utomlands tillsammans. När barnbarnen kommer är ofta mormor närmare än farmor, vilket är förståeligt.

    Pojkar däremot är dåliga på att höra av sig, att bara umgås kommer inte naturligt. Ofta blir det sedan flickvännen som får köpa svärmors födelsedagspresent för killen glömmer bort det varje år osv. Man får tjata för att få ses...

    Det gör mig orolig och lite ledsen, att det kanske ska bli så.

    Och ja, jag håller med dig om att tjejer generellt är mer omtänksamma och tänker på andra. Så är det absolut.

    Men jag är samtidigt glad över mina pojkar och saknar inte att ha en dotter. Kan det vara att traumat efter förlossningen och att de tog bort livmodern fortfarande påverkar dig väldigt starkt och färgar av sig på allt annat runtomkring? Att det gör allt annat lite gråare?

    Hur har du det med din man? Det kan också vara en faktor som påverkar dig, att inte få känna förståelse och att bli bekräftad av den man lever med kan skapa tomhetskänslor i livet.

  • Mrs Moneybags

    Tror din sorg ligger mer i att du blev steril och att du inte har lyckats hitta en gemensam plattform att möta dina pojkar på än att du saknar en dotter. Ett barn kan inte ha som uppgift att lösa ens personliga problem, som du säkert vet. En dotter är ingen garanti för att man inte känner sig som familjens husa och saknar samhörighetskänsla med sina barn. 

    Det är inte försent att hitta några gemensamma intressen med dina barn. Ansträng dig för att bygga en relation med dem - det är ditt jobb som förälder. Du kan inte vänta dig att barnen själva tar initiativ till det. 

    Som du förväntade dig kommer också det naturliga svaret: alla pojkar gillar inte krigsleksaker och alla flickor gillar inte att pyssla. Min son är som barn är mest, han gillar en brottningsmatch ibland och även en glittrig tröja. Jag har nog hela tiden tänkt att han är en individ som får uttrycka sig som han vill i blandningen av fostran, könsroller, gener, hormoner och så vidare. Vill han samla pinnar får han göra det, vill han baka med mig får han göra det. 

    Det blir lite vad man gör det till. Jag tror på dig, du kan rädda det här. 

  • Anonym (Pojkmamma)

    [quote=80364048][quote-nick]Anonym (Kajsa M) skrev 2020-04-27 13:19:45 följande:[/quote-nick]

    Oj, blir helt ställd när jag läser detta. Livslång sorg för att man bara fick pojkar? Var är glädjen och tacksamheten över att ha TVÅ friska barn?! Du har inte bara ett, utan två barn!

    Exakt. Jag har TVÅ friska barn som jag borde vara oändligt tacksam över. Och min sorg ligger som ett täcke över hela livet. Jag har haft mer än ett decennium på mig att prova olika saker. Delta i deras intressen. Försöka få dem att gilla mina intressen. Skrivit tacksamhetsdagbok. Sökt hjälp i vården. Ätit tabletter. Pratat med kyrkans rådgivare. Men inget hjälper mot de hugg i magen av sorg som kommer varje dag.

    Mitt liv är stressigt och överfullt så jag har varken energi eller tid att påbörja en hobby annat än träning. En hobby känns inte som en ersättning för ett liv som blev fel.

    Om jag inte kunnat bearbeta detta under mer än 10 år tar sorgen aldrig slut.

  • cosinus

    Nu har jag för all del 2 döttrar också men även 2 söner.

    Saker som jag och sönerna gör ihop.

    -Jag har varit/är tränare i båda killarnas idrotter. Jag gillar för all del fotboll men har fått lära mig gilla även dans som både döttrarna och ena sonen håller på med.

    -Killarna är faktiskt de som tycker bäst om att basta så jag får oftast med mig iaf en i bastun. Där kan vi sitta och surra om en massa roliga saker.

    -Lurar med mig något barn att handla (olika om det är någon av döttrarna eller sönerna som följer med). Även det trevligt.

    -Spelar pingis, vi har tillgång till pingisbord och bägge sönerna börjar bli riktigt vassa. Tur mamman är mer taktisk :)

    -Bakar och lagar mat. Försöker få dem mer självgående och sakta men säkert så...

    Båda killarna är/har varit riktiga mysungar. Den äldre (14) blir fortfarande gärna kliad på ryggen eller masserad fötterna på o s v men den yngre (12) är fortfarande extremt gosig och vill gärna mysa i soffan under samma filt på kvällen. Två fantastiska killarn, bröder och söner (och ja jag vill sälja dem på blocket ibland men) vi har fantastiskt mycket kul ihop.

  • Anonym (Pojkmamma)
    Anonym (Louise) skrev 2020-04-27 13:27:02 följande:

    Jag kan iallafall delvis förstå dig TS. Jag har två pojkar och trots att de är små än är jag lite orolig för hur det ska bli i tonåren och särskilt när de flyttat hemifrån.

    Döttrar fortsätter ofta att umgås med mamman. De pratar i telefon, fikar, shoppar, åker på utflykter och reser utomlands tillsammans. När barnbarnen kommer är ofta mormor närmare än farmor, vilket är förståeligt.

    Pojkar däremot är dåliga på att höra av sig, att bara umgås kommer inte naturligt. Ofta blir det sedan flickvännen som får köpa svärmors födelsedagspresent för killen glömmer bort det varje år osv. Man får tjata för att få ses...

    Det gör mig orolig och lite ledsen, att det kanske ska bli så.

    Och ja, jag håller med dig om att tjejer generellt är mer omtänksamma och tänker på andra. Så är det absolut.

    Men jag är samtidigt glad över mina pojkar och saknar inte att ha en dotter. Kan det vara att traumat efter förlossningen och att de tog bort livmodern fortfarande påverkar dig väldigt starkt och färgar av sig på allt annat runtomkring? Att det gör allt annat lite gråare?

    Hur har du det med din man? Det kan också vara en faktor som påverkar dig, att inte få känna förståelse och att bli bekräftad av den man lever med kan skapa tomhetskänslor i livet.


    Alla farhågor du nämner verkar vara gemensamma och ofta, inte alltid, besannas. Traumat efter förlossningen spelar helt klart in men det var ju länge sen.

    Relationen till barnens pappa är inte heller bra, mycket pga att han är just rätt empatilös och att jag har varit mer eller mindre deprimerad i mer än 10 år. Så där finns inget stöd att hämta.

    Jag vill säga upp mig från mitt jobb som husa och försöka inse att livet inte har mer att bjuda på familjemässigt. De är tonåringar nu, sen flyttar de till en egen familj som hör till partnerns familj framöver. Att bara kunna bli farmor är en nitlott.
  • Anonym (Kajsa M)
    Anonym (Louise) skrev 2020-04-27 13:27:02 följande:

    Jag kan iallafall delvis förstå dig TS. Jag har två pojkar och trots att de är små än är jag lite orolig för hur det ska bli i tonåren och särskilt när de flyttat hemifrån.

    Döttrar fortsätter ofta att umgås med mamman. De pratar i telefon, fikar, shoppar, åker på utflykter och reser utomlands tillsammans. När barnbarnen kommer är ofta mormor närmare än farmor, vilket är förståeligt.

    Pojkar däremot är dåliga på att höra av sig, att bara umgås kommer inte naturligt. Ofta blir det sedan flickvännen som får köpa svärmors födelsedagspresent för killen glömmer bort det varje år osv. Man får tjata för att få ses...

    Det gör mig orolig och lite ledsen, att det kanske ska bli så.

    Och ja, jag håller med dig om att tjejer generellt är mer omtänksamma och tänker på andra. Så är det absolut.

    Men jag är samtidigt glad över mina pojkar och saknar inte att ha en dotter. Kan det vara att traumat efter förlossningen och att de tog bort livmodern fortfarande påverkar dig väldigt starkt och färgar av sig på allt annat runtomkring? Att det gör allt annat lite gråare?

    Hur har du det med din man? Det kan också vara en faktor som påverkar dig, att inte få känna förståelse och att bli bekräftad av den man lever med kan skapa tomhetskänslor i livet.


    Det går inte alltid att förutsäga framtiden så som du gör: min egen mamma tex, har kommit att stå min brors barn väldigt nära. Mycket närmre än vad farmorn gör. Detta pga att farmorn har en kronisk sjukdom och inte orkar med sina barnbarn så mycket. Kort sagt: det finns MÅNGA omständigheter i livet som avgör vem man står nära eller inte, det är inte bara könet på ens barn som avgör. Inte heller barnets intressen eller hobbies. Min son är en biltokig motorkille som spelar fotboll. Klassiskt. Jag som mamma är en konstnärlig och kreativ person som tycker om att läsa och måla. Vi har inga gemensamma intressen på så sätt. Ändå så vi varandra extremt nära. Vi har en hemlig kommunikation som bara vi pratar. Vi badar ihop. Vi går på promenader, cyklar ihop. Vi tränar ihop. Vi lagar mat ihop. Vi hänger. Det enda som krävs är: full närvaro, öppenhet.
Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?