• Anonym (Pojkmamma)

    Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?

    Jag har två söner som nu är tonåringar. Jag fick operera bort livmodern efter andra sonen och kan inte få fler barn. Ända sen andra sonen föddes har jag varit avgrundsdjupt ledsen för att inte fått en flicka. Det är en djup längtan och jag är fruktansvärt besviken på hur mitt liv blev.

    Jag har försökt få hjälp med känslorna. Det är knäppt att inte vara nöjd med två fina barn men jag hade behövt döttrar. I princip allt är bättre med döttrar för en mamma. Det finns chans till gemensamma intressen, någon som identifierar sig med en som kvinna och som kanske förstår att vuxna också har känslor. Någon som hänger med på träning eller kvinnosaker, sköter sig i skolan utan att man måste tjata, som bryr sig om andra människor och kommunicerar.

    Förutom alla fåniga yttre saker som fina glittriga pysselleksaker istället för krig och vapen.

    Nu blev mitt liv som det blev, jag kan inte få fler barn och söner borde också vara bra. Men de har enormt mycket mer gemensamt med sin pappa. Jag är knappt med i familjen.

    Alla mina intressen får jag utöva själv medan pappa och pojkarna gör det de gillar tillsamman. Jag har inte mycket fritid att göra det jag vill eller skaffa vänner för pojkarna tar tid. De behöver tjatas på, skjutsats till aktiviteter och pushas i skolan.

    Mitt liv försvinner på att serva en familj som knappt ger något tillbaka. Jag är enormt ensam och behöver råd om hur jag ska kunna leva med min sorg. Allt känns meningslöst och jag ser ingen större mening med livet. Jag spelar ingen roll som förälder. Pojkarna och pappan har sina gemensamma intressen och jag får antingen stå ut och följa med på deras grejer eller stanna hemma. Eller gå och träna med andra mammor och deras döttrar. Jag är den enda ensamma mamman på träningen.

    Jag vet att det är bortskämt och otacksamt men efter många försök att komma över sorgen efter dottern som aldrig blev ser jag att nästan allt negativt jag oroade mig för med bara söner har blivit verklighet. Jag tror att det går att uppfostra killar till viss del men biologin styr ändå hur det blir till slut.

    Och ja, jag kanske får flickbarnbarn någon gång om jag har tur men mamma och mormor kommer då att vara främst för dem. Med tanke på sönernas känsloregister och empati nu kommer det inte att komma naturligt att de ens tänker på att farföräldrar kanske också vill träffa barnbarn. Jag vill inte heller bli en klängig svärmor som kräver att få träffa barnbarnen.

    Det bästa vore om jag på något sätt kunde vända min livssyn men jag har verkligen försökt för pojkarnas skull under hela uppväxten att uppskatta vad jag har. Det går inte. Jag ville ha minst en dotter och sorgen är ständigt närvarande och blir bara värre och värre.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-04-27 13:17
    Det här blir som många andra pojkmammatrådar en diskussion om att flickor inte alls alltid gillar pyssel och att pojkar visst kan vara empatiska och gilla glitter.

    Men för just mig är det en jättesorg både att jag blev steril i ung ålder och att jag inte kan uppskatta det jag har. Borde kanske inte skrivit varför jag var ledsen utan bara be om hjälp med hur man hanterar en livslång sorg som man inte kan göra något åt.

    Den här sorgen är speciell eftersom man inte kan prata om den. Att ha sorg för att ha förlorat en anhörig, ett jobb, att vara sjuk osv är sorger som är OK att berätta om. Att ha sorg över en dotter som inte finns är inte OK och därför är den svår att bearbeta. Jag kan inte prata med någon om det i verkligheten. Utom med vården som inte har tid.

  • Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?
  • Anonym (Terapi)

    Sök hjälp TS. Du behöver prata med någon. Kanske din sorg över noll döttrar egentligen är ett uttryck för något annat som du behöver bearbeta?

    Jag tror att din besvikelse över dina barn har medfört att ni har en sämre relation än vad ni annars skulle haft. Klart att barnen fått en närmare relation med sin pappa när mamma omedvetet förmedlat att barnen inte duger som de är (dvs de har fötts med snopp).

    Sen har du en underlig förväntan om att vara ditt barns kompis, tycker jag. Jag tycker själv att det är stor skillnad på att vara kompis och förälder. Som förälder hänger man med på det barnen vill oavsett om det är ens eget intresse eller ej. För att man vill hjälpa sitt barn att utvecklas och främja sin och barnets relation. Ibland kan det sammanfalla med vad man själv gillar och då blir det extra roligt förstås. Med vänner utövar man sina egna intressen. Jag tycker att det är en felaktig förväntan att barnen ska följa med på förälderns fritidsintressen, att man överhuvudtaget tänker att barnen ska vilja ha gemensam hobby med sin mamma.

    Jag har en tonårsson. Han är extremt känslig - tyvärr. Vi pratar mycket om känslor och oro etc etc. Det är en del av hans personlighet, inte en del av hans kön.

    Vi har gemensamma intressen så som att vara ute i skogen, tälta mm. Men han har andra intressen som jag egentligen är helt ointresserad av. Jag kan massor om t ex programmering fast jag aldrig skulle ägnat mig åt det själv.

  • nernu

    Har inte läst tråden. Men jag tycker att det låter som att du lider av en depression. Det är något som gör att du inte mår bra och du har valt att låta faktumet att du inte fick någon dotter stå för all sorg du har. Att du inte har egentid eller vänner eller en bra relation är inte dina pojkars fel. Försök bena ut varför du är olycklig egentligen.

    Vill lägga till att jag förstår att det är lite av en identitetskris. Det finns saker som en mamma och en dotter kan dela just bara för att de är kvinnor. Men dina känslor verkar ha passerat vad som är rimligt.

  • Anonym (Polly)

    TS, du verkar vara avogt inställd till det manliga könet i allmänhet och verkar heller inte ha varmare känslor för dina barn och din man. Hur har du det i ditt äktenskap? Hur är du mot din man och han mot dig? Det är inte riktigt sunt det du uttrycker i denna tråd - tycker jag i alla fall.

  • Mimosa86
    Anonym (Kvinna 40+) skrev 2020-04-27 15:08:37 följande:

    TS, jag förstår din sorg!

    Jag har själv valt att inte skaffa några barn alls, just för rädslan att få en pojke. Jag är hellre helt utan barn, än att få en son, eller ännu värre, flera söner. Det skulle vara hemskt och faktiskt katastrof för mig, för jag tycker absolut inte om små pojkar och tonårskillar, vill inte behöva ha med dem att göra överhuvudtaget.

    Om jag vore du skulle jag skilja mig och leta efter en ny partner som redan har en eller flera döttrar på heltid eller varannan vecka. Du kan bli en underbar bonusmamma, och göra en massa mysiga tjejgrejer med dem!


    Vi tackar dig för att du avstått att skaffa barn. Med de hemska värderingarna är du inte lämpad att vara förälder. Kärleken till ens barn har ingenting ned könet att göra. Sann kärlek är villkorslös.
  • Mimosa86
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 13:34:51 följande:

    Alla farhågor du nämner verkar vara gemensamma och ofta, inte alltid, besannas. Traumat efter förlossningen spelar helt klart in men det var ju länge sen.

    Relationen till barnens pappa är inte heller bra, mycket pga att han är just rätt empatilös och att jag har varit mer eller mindre deprimerad i mer än 10 år. Så där finns inget stöd att hämta.

    Jag vill säga upp mig från mitt jobb som husa och försöka inse att livet inte har mer att bjuda på familjemässigt. De är tonåringar nu, sen flyttar de till en egen familj som hör till partnerns familj framöver. Att bara kunna bli farmor är en nitlott.


    För att sammanfatta:

    Du har ingen nära vän

    Du har ingen bra relation med din man

    Din relation med dina söner verkar vara begränsad

    Kan det vara så att problemet egentligen är din generellt begränsade relation till andra människor och att du på något sätt fått för dig att med döttrar så hade du haft nära relationer automatiskt? Att döttrar hade varit lösningen på din ensamhet?

    För om du tror det, ja då har du verkligen fått det hela om bakfoten. En dotter kan likväl ge kalla handen som någon annan.
  • Anonym (En av varje)

    Jag förstår din längtan.Men det är viktigt att du accepterar saken precis som det är.När dina söner är vuxna så kan eran relation se annorlunda ut.Och ja du kanske får barnbarn,en flicka eller flera.Då har du bra möjlighet att vara en del av deras liv.Det viktigaste är hälsan,att du och familjen är friska.Har du någon kunnig att prata medom dina tankar.

  • Ignoramus

    Instämmer!

    Jag tycker verkligen man gör barnen en stor otjänst när man har dessa förväntningar på dem baserat på kön. Hade jag varit din efterlängtade dotter hade du sannolikt blivit väldigt besviken - jag spelade hockey, fotboll och innebandy och har till denna dag aldrig köpt ett klädesplagg på tjej- eller damavdelningen. Vi hade iofs delat djurintresset, men det är väl just about it.

    Det kanske också har att göra med pappan - är han av samma skrot och korn är det kanske inte konstigt att sönerna blev så typiskt grabbiga? Hela min umgängeskrets består av mjuka, inkännande män, och deras söner är exakt likadana. Alltså verkligen i 100% av fallen.

    Men samtidigt tycker jag synd om dig. Jag förstår vilken känsla av samhörighet du är ute efter (även om jag inte för en sekund tror att det sitter i könet), och det måste vara en mardröm att känna sig exkluderad och alienerad från sin egna närmaste familj! Jag tror verkligen du behöver prata med någon.


    Anonym (Stereotyp) skrev 2020-04-27 15:56:51 följande:

    Och du är helt övertygad om att de barnen fått samma uppfostran och inte att föräldrarna precis som du har en stereotyp bild av hur killar är och hur tjejer är som har bidragit till detta? 

    Jag har två famiiler i min närhet som precis som vi har en tjej och en kille och där tjejerna är "tjejiga" och killarna "killiga" och de är helt övertygade om att det beror helt och hållet på kön. Men för mig som har varit nära de här familjerna under hela barnens liv och uppväxt har ju sett hur olika de har bemött sina killar jämfört med sina tjejer. 

    Min man var som dig när jag var gravid med första barnet, han ville absolut ha en kille. Men nu så inser han ju att det inte är könet som avgör och har en supernära relation med vår dotter (vilket visserligen är en stor sorg för mig för det är uppenbart att han inte tycker vår son är "tuff" nog och han försöker hela tiden få honom tuffare vilket inte alls är hans personlighet). 


  • Anonym (Pojkmamma)

    Tack för alla svar. Jag vet att jag borde vara tacksam och visst tycker jag om mina barn. De är bara så olika mig. Jag har försökt intressera mig och deltagit i deras aktiviteter men det är inget jag naturligt tycker är roligt. Det enda roliga är att se att de har roligt.

    Jag skulle mer än gärna ?prata med någon?. Denna någon finns inte i verkligheten. Inte i vården. Inte bland vännerna. Inte min man.

    Det går inte att lösa att livet blev fel och ju äldre man blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner. Jag har ingen som jag vill eller kan belasta med min sorg. Skilja sig, visst men då skulle jag verkligen bli ensam, få dålig ekonomi och behöva skämmas för det också när folk ska ha åsikter om ens liv. Jag vet att man inte ska bry sig men det gör ändå ont när avlägsen släkting, tanten på ICA eller till och med folk som borde läst ens journal föreslår att jag ska ?skaffa? en flicka också.

  • Ignoramus

    Det kan jag aldrig begripa, att folk ska lägga sig i andras affärer. Jag skulle ALDRIG kommentera någon annans familjesituation, för man vet fan aldrig vad det kan ligga för tragedier och lura under ytan. Folk är fan dumma i huvudet och är glada för att lägga näsan i blöt under täcknamnet välmening.

    Om jag talar för mig själv så var lösningen på många av mina problem min hund. Det är verkligen fantastiskt, nästan makalöst, hur nära du kan komma en individ som är av en helt annan art. Hunden kan du dessutom i princip specialbeställa för att hitta både en ras och därefter linjer som matchar med dina egna behov. Just den känslan av att vara hundra procent accepterad och älskad (avgudad) för den man är är väldigt... trevlig. Som en filt om hjärtat när man känner sig missförstådd eller utanför i det övriga livet.

    Det är verkligen som en terapi i sig, den relationen. Men man blir bortskämd; de flesta mänskliga relationerna ter sig väldigt platta och banala i jämförelse. Inget du funderat på?


    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 21:53:06 följande:

    Tack för alla svar. Jag vet att jag borde vara tacksam och visst tycker jag om mina barn. De är bara så olika mig. Jag har försökt intressera mig och deltagit i deras aktiviteter men det är inget jag naturligt tycker är roligt. Det enda roliga är att se att de har roligt.

    Jag skulle mer än gärna ?prata med någon?. Denna någon finns inte i verkligheten. Inte i vården. Inte bland vännerna. Inte min man.

    Det går inte att lösa att livet blev fel och ju äldre man blir desto svårare blir det att skaffa nya vänner. Jag har ingen som jag vill eller kan belasta med min sorg. Skilja sig, visst men då skulle jag verkligen bli ensam, få dålig ekonomi och behöva skämmas för det också när folk ska ha åsikter om ens liv. Jag vet att man inte ska bry sig men det gör ändå ont när avlägsen släkting, tanten på ICA eller till och med folk som borde läst ens journal föreslår att jag ska ?skaffa? en flicka också.


  • Lainie Kennedy
    Anonym (Pojkmamma) skrev 2020-04-27 12:45:42 följande:

    Har sökt hjälp via vården pga att ta bort livmodern också var traumatiskt så jag har haft kontakter där. Men blivit erbjuden tabletter, vilket inte hjälper. Jag har motionerat massor. Har sökt hjälp via psykologer men inte hittat någon bra.

    Min man tar ansvar med barnen men han är ganska känslokall och min sorg efter en dotter orkar han inte höra på. Han förstår inte heller hur jobbigt det var med graviditeter och en förlossning som för mig var katastrof. Vi har ju två barn, kan jag inte bara vara glad för det?

    Det finns såklart empatiska män och killar men det är inte lika vanligt som empatiska kvinnor. Män på jobbet har inga problem att ta de två sista bullarna på ett gemensamt fikafat trots att det står fler kollegor i kaffekön. Kvinnorna tar fram en kniv och delar bullarna så att det räcker till andra också. Män förstår inte att det är jobbigt att vara gravid och föda barn men när de själva har ont i huvudet så ska det vilas ordentligt.

    Jag släppte över ett gäng skolelever vid ett övergångsställe imorse vid skolan. Tjejerna vinkade tack. Killarna bara gick vidare utan en min. Inget viktigt men visar ändå skillnad i beteende. Sen kan tjejer vara mer känslostyrda, mesiga, gnälliga och bråka mer med mamman i tonåren men som det känns hade jag hellre tagit tonårsbråk än livslång ensamhet,


    Det du beskriver här är nog mer fråga om personlighet än kön. Jag är kvinna men har ändå ingen förståelse för graviditeter eller generositet om den sista bullen.

    Om du vill ha en bättre relation till barnen tror jag att det skulle hjälpa att hitta något ni har gemensamt även om det inte är en hobby. Det måste ju finnas något ni alla gillar. Filmer ni kan se ihop, att göra experiment, cykla, vadsomhelst. Prata med dem och ta reda på vilka gemensamma nämnare som finns. Blanda dig i vad de gör om du vill vara med!
Svar på tråden Leva med livslång sorg och besvikelse- uppskatta det man har?