Jag såg att det fanns en tråd om de som kämpar med att gilla sina bonusbarn. Jag har inte det problemet då jag gillar mitt bonusbarn, däremot kämpar jag med att försöka gilla h*ns mamma.
Vad är era erfarenheter kring detta?
För mig är det som för Lavalamp fast värre. Jag vill kunna tycka om. Eller i vart fall kunna ha en sund och respektfull ton. Jag har också försökt, men möts bara av ett så bottenlöst skrämmande hat att jag blir mållös. Jag uppfattar tyvärr henne som en extremt manipulativ och illvillig dubbelnatur. Det är något som bara är helt skruvat och sjukligt och mardrömslikt, men samtidigt fungerar hon i samhället (fast låter ingen komma nära). Om jag gör mig påmind om min existens planerar hon psykiska straff, så jag har givit upp och håller mig bara undan. Men jag har börjat må så dåligt av det här att jag känner mig smått paranoid.
Det här var bara min del av det. Sen har vi resten av familjen...ja ni kan kanske förstå vilka hemska inre konflikter som deras barn har.
För mig är det som för Lavalamp fast värre. Jag vill kunna tycka om. Eller i vart fall kunna ha en sund och respektfull ton. Jag har också försökt, men möts bara av ett så bottenlöst skrämmande hat att jag blir mållös. Jag uppfattar tyvärr henne som en extremt manipulativ och illvillig dubbelnatur. Det är något som bara är helt skruvat och sjukligt och mardrömslikt, men samtidigt fungerar hon i samhället (fast låter ingen komma nära). Om jag gör mig påmind om min existens planerar hon psykiska straff, så jag har givit upp och håller mig bara undan. Men jag har börjat må så dåligt av det här att jag känner mig smått paranoid.
Det här var bara min del av det. Sen har vi resten av familjen...ja ni kan kanske förstå vilka hemska inre konflikter som deras barn har.
För mig är det som för Lavalamp fast värre. Jag vill kunna tycka om. Eller i vart fall kunna ha en sund och respektfull ton. Jag har också försökt, men möts bara av ett så bottenlöst skrämmande hat att jag blir mållös. Jag uppfattar tyvärr henne som en extremt manipulativ och illvillig dubbelnatur. Det är något som bara är helt skruvat och sjukligt och mardrömslikt, men samtidigt fungerar hon i samhället (fast låter ingen komma nära). Om jag gör mig påmind om min existens planerar hon psykiska straff, så jag har givit upp och håller mig bara undan. Men jag har börjat må så dåligt av det här att jag känner mig smått paranoid.
Det här var bara min del av det. Sen har vi resten av familjen...ja ni kan kanske förstå vilka hemska inre konflikter som deras barn har.
Jag har aldrig varit styvförälder, eller extraförälder som vi säger. Jag har däremot barn med en man som jag gick skilda vägar med för tio år sedan.
För några år sedan träffade han en ny, vilket jag var glad över ( tragiskt men sant, han var bara intresserad av barnen när han hade tjej för att visa hur duktig han är)
Barnen älskade henne, så även jag. De personer barnen älskar, älskar jag lite automatiskt. Dom fick en trygghet då.
Sen får jag reda på att pappas tjej avskyr mig. Aldrig träffat kvinnan, men förstår fort att det är pappan som beskrivit hur hemskt jag är. ( han är ett as förövrigt )
Tre år senare måste pappans tjej fly, han har blivit tokig igen och hon kontaktar mig. Självklart hjälper jag henne och idag är vi bästa vänner.
Hon skrattar ofta, berättar saker han sagt om mig som egentligen är saker han själv gjort.
Hon är fortfarande extraförälder till mina barn och jag kan inte se en värld utan henne.
Det har vart många "pappastjejer" genom åren, och ja, en hel av dom har jag avskytt. Små tjejer som bara vart något år äldre än mitt äldsta barn som tyckt det vart skitbra att barnen inte är små för då kan man fortfarande ha fest hemma och lämna dom ensamma ibland.
Vad jag ville med detta vet jag inte. Men jag hyllar alla er extraföräldrar som anammar barn som inte är era, försöker skapa fungerande relationer.
Jag hoppas fler biomammor inser vilken underbar konstellation det kan bli med extraföräldrar. Mina barn har två extraföräldrar och mig, det finns alltid någon att vända sig till.
Tack för mig
Hon lät din man komma nära en gång i tiden och kanske sårade han henne hårt.
Hon varken vill eller behöver ha någon som helst kontakt med dig. Inget du behöver må dåligt över utan håll dig undan bara.
Mitt ex hade två barn med två mammor. Ena mamman hade jag superbra kontakt med den andra har jag aldrig pratar med på 10 år. Brydde mig inte alls.
Det låter som att du har det väldigt tufft. Om du vill får du gärna berätta mer om er situation. Vad säger din sambo om det som händer?
Jag såg att det fanns en tråd om de som kämpar med att gilla sina bonusbarn. Jag har inte det problemet då jag gillar mitt bonusbarn, däremot kämpar jag med att försöka gilla h*ns mamma.
Vad är era erfarenheter kring detta?
Jag såg att det fanns en tråd om de som kämpar med att gilla sina bonusbarn. Jag har inte det problemet då jag gillar mitt bonusbarn, däremot kämpar jag med att försöka gilla h*ns mamma.
Vad är era erfarenheter kring detta?
Fast egentligen behöver du inte gilla henne så länge du är trevlig och bra med barnen
Jag har ingen egen relation till min mans ex, och han ingen till mitt ex. Jag ser henne var 14:e dag när hon lämnar barnen till oss. Allt går mellan mannen och henne. Jag är trevlig när jag möter henne men varken hon eller jag verkar intresserade av att ha något mer.
Tack, jo jag vet, jag ska hålla mig undan. Jag har inte heller sökt kontakt, men jag har vid ett par enstaka tillfällen (två?) på många år sagt ett artigt ord när vi råkat befinna oss på samma plats och jag inte kunnat gömma mig. Jag har då också råkat säga hej då till hennes barn (som bor med mig på deltid). Det skulle hon typ kunna skjuta mig för och barnet har fått munkavle sen dess.
Tyvärr var det tvärtom i förhållandet. Inget jag kan gå in på, men det var en halvt krossad man jag mötte.
Ja, det är väldigt tufft och uttröttande. Tyvärr känns det som om jag är med i House of Cards just nu, så jag lägger locket på så mycket jag orkar. Tack för omtanken!
Självklart. Det går att lägga på locket tills en viss gräns men man ska inte behöva utstå hur mycket som helst. Hoppas ni hittar en lösning.
Tack för värmande ord. Så uttröttad. Just nu är det som kvicksand, så man får liksom inte sprattla.
Kramar