Jag såg att det fanns en tråd om de som kämpar med att gilla sina bonusbarn. Jag har inte det problemet då jag gillar mitt bonusbarn, däremot kämpar jag med att försöka gilla h*ns mamma.
Vad är era erfarenheter kring detta?
Jag tycker att det låter lite väl ambitiöst att försöka gilla någon sådär bara. Jag hade nog börjat med att försöka acceptera och respektera den andre indivden, hitta en förståelse för den personens livssituation. Man måste inte tycka om alla, faktiskt.
Man behöver väl inte gilla biomamman? Huvudsaken är väl att man inte visar eller säger det till bonusbarnen.
Försökte gilla henne i ett år men till slut insåg jag att varför måste jag? Det är min sambos ex, vi behöver inte ha någon relation alls. Så efter att jag kom på det så har jag inte någon kontakt med henne alls. Eller säger ju hej givetvis.
Det fungerar mycket bättre för mig, för henne fungerar det inte bra att jag satte ner foten. Hon är inte direkt van vid att bli emotsagd och är väldigt arg nu. Men det går väl över.
Tidigare vände jag ut och in på mig själv för att lösa allt bra men fick bara skit.
Vad vet du om min erfarenhet om denna situationen?
Tråkigt att det inte fanns konkreta råd. Jag vill verkligen kunna äta middag med henne för jag tror att hon är en chill tjej, egentligen. Är verkligen helt handfallen och ledsen över detta.
Vill bara kunna möta henne i hennes frustration och försöka kompromissa på ett sätt som gör att ingen far illa.
Tror det är ovanligt att biomammor hatar/tycker illa om bonusmammor så länge dessa behandlar barnen väl och döljer sin svartsjuka.
Borde väl inte vara alltför svårt?
Jag är inte svartsjuk på henne? Hon är svartsjuk på mig. Och svartsjuka är tyvärr just en sjuka. Den kan få dig att göra saker du annars aldrig skulle göra och jag tror det är så för mina styvbarns biomamma.
Jag gillar hennes personlighet. Jag gillar inte hur hon beter sig. Hon gör det svårt för mig att gilla henne när hon hatar mig för att jag lever med barnens pappa. Hon har seriöst lämnat barnkalas som vi arrangerat och TAGIT MD SIG ett av barnen. Bara för att jag var där. Hon har hotat min kille att han inte ska få träffa barnen när han berättade hör henne att jag fanns med i bilden. Hon har snackat skit om mig till den grad att vissa bekanta från min hemstad inte hälsar på mig längre. Barnen har attityd mot mig den första tiden eftr att ha varit hos henne.
Jag vill alltså gilla henne, för jag tror att hon är en grym tjej under all svartsjuka. Men hon gör det svårt för mig. Allt är så manipulativt. Hon säger aldrig något till mitt ansikte.
Jag har en jättebra relation till barnen. Jobbar själv på skola och hade velat deras bästa även om de inte var min killes barn. Nu är det så att jag även älskar dem.
Jag behöver råd kring hur jag ska närma mig henne utan att hon flippar ut eller hämnas eller liknande.
För mig är det som för Lavalamp fast värre. Jag vill kunna tycka om. Eller i vart fall kunna ha en sund och respektfull ton. Jag har också försökt, men möts bara av ett så bottenlöst skrämmande hat att jag blir mållös. Jag uppfattar tyvärr henne som en extremt manipulativ och illvillig dubbelnatur. Det är något som bara är helt skruvat och sjukligt och mardrömslikt, men samtidigt fungerar hon i samhället (fast låter ingen komma nära). Om jag gör mig påmind om min existens planerar hon psykiska straff, så jag har givit upp och håller mig bara undan. Men jag har börjat må så dåligt av det här att jag känner mig smått paranoid.
Det här var bara min del av det. Sen har vi resten av familjen...ja ni kan kanske förstå vilka hemska inre konflikter som deras barn har.
Fast egentligen behöver du inte gilla henne så länge du är trevlig och bra med barnen
Jag har ingen egen relation till min mans ex, och han ingen till mitt ex. Jag ser henne var 14:e dag när hon lämnar barnen till oss. Allt går mellan mannen och henne. Jag är trevlig när jag möter henne men varken hon eller jag verkar intresserade av att ha något mer.
Tack, jo jag vet, jag ska hålla mig undan. Jag har inte heller sökt kontakt, men jag har vid ett par enstaka tillfällen (två?) på många år sagt ett artigt ord när vi råkat befinna oss på samma plats och jag inte kunnat gömma mig. Jag har då också råkat säga hej då till hennes barn (som bor med mig på deltid). Det skulle hon typ kunna skjuta mig för och barnet har fått munkavle sen dess.
Tyvärr var det tvärtom i förhållandet. Inget jag kan gå in på, men det var en halvt krossad man jag mötte.
Ja, det är väldigt tufft och uttröttande. Tyvärr känns det som om jag är med i House of Cards just nu, så jag lägger locket på så mycket jag orkar. Tack för omtanken!
Tack för värmande ord. Så uttröttad. Just nu är det som kvicksand, så man får liksom inte sprattla.
Kramar