Hur mycket ansvar har era tolv åringar?

Min sambo tycker samma sak om min 12 åring.

Han stiger upp, gör frukost och kommer i tid till skolan själv. Packar och packar upp gympakläder, men behöver ofta påminnas. Dukar bordet när man säger till honom. Lägger in sin tvätt och går och lägger sig efter en hel del tjat. Går ut med soporna när man säger till, men oftast med en sur min. Vi har börjat med att han städar sitt rum ca varannan gång, och jag varannan gång. Damma och dammsuga. Det krävs en hel del övervakning, kontroll och tjat av mig. Lättare att göra det själv än så länge, men jag ser det som träning. 

Min sambo tycker att det bara är tjat och sura miner. Han tycker att min son är jättelat och ouppfostrad. 

Jag tycker att han är ok, vi kämpar på och försöker med olika metoder att det ska bli bättre. Mitt fokus ligger på att han ska sköta skolan, fritidsaktiviteterna och även hinna hänga med kompisar, syskonen och slappa lite vid datorn och tv emellanåt. Svårt att veta hur höga krav man ska ställa.

Han får månadspeng 100:- + telefon utan motprestation. 

Eller så blev man inte "egen, egotrippad och elak"...

Men oj, stackars stackars lilla flicka!
Du har ju inte nämnt det traumat alls, att hon innan 10-års ålder inte hade någon kontakt alls med pappan, och sedan för 1,5 år sedan blev inslängd i en familj hon inte känner! Självklart kommer ett barn som utsatts för trauma reagera väldigt starkt, väldigt oberäknerligt och vara svåra att förstå sig på.

Sarkasm å sido... Flickan har bott hos er i 1,5 år och glidit runt på en räkmacka. Under 1,5 år har flickan fått allt utan minsta krav på motprestation, gränssättningar eller annat.

Mina barn och bonusbarn (10-13 år):

* ser till att de har hela och rena kläder på sig
* stoppar in de tvättade kläderna i sin garderob
* packar sin gympapåse och sina träningskläder
* dukar fram innan frukost/mat
* dukar undan efter frukost/mat
* håller iaf hygglig ordning på sina grejor
* hjälper till med återvinningen.

Nä, det funkar inte hos den andra föräldern, men hos oss funkar det fint. Ja, det blir en omställning varje gång barnen kommer till sitt pappahem.

OBS, TS: det är barnets förälder, som du bor med, som måste ta tag i saken och sätta upp reglerna för barnet.
Det kan inte du göra, däremot när föräldern har satt upp reglerna, då kan även du påminna om dessa.

Kanske har inte pappan fått ha hand om flickan, mamman kanske har förhindrat ett bra umgänge. Sånt vet ju inte vi, eller hur?

Har din sambo egna barn? Jag tycker din son verkar ganska normal.

Jag får ont i magen när jag läser här. Hur kan man prata om sina bonusbarn så otäckt nedlåtande?

Det är lika mycket en bonusförälders ansvar att uppfostra och sätta gränser, som bioföräldrarnas. Kan man inte det, så ska man nog fundera ett slag över om det här med bonusfamilj är något för en själv, eller om man ska tänka om.

Ja, men betydligt yngre som än så länge tycker det är kul att hjälpa till. Klart jag hade velat slippa tjata, men för mig känns det ändå ok. 

Selektivt minne med andra ord :).

Jag tror inte man upplevde sig själv på samma sätt som omgivningen

Min 12-åring har ansvar för att göra sina läxor. Anser jag, alltså. Hon anser att det är mitt ansvar att hålla reda på läxorna, påminna om dem, hitta en bra tid för att göra dem och så stå på pass i fall hon vill ha hjälp.
Vad har hon mer ansvar för? Tja, att passa tider. Att äta mellanmål efter skolan. Att duka bort efter sig när hon ätit. Det är väl ungefär allt. Yngst och mest bortskämd. Hennes äldre syskon gjorde mycket mer när de var 12.

Stämmer bra in för vår 12-åring också!

I ditt fall skulle jag säga åt sambon backa lite, om han tycker att din son är lat och ouppfostrad så är det så men då är det bästa att han inte lägger sig i din uppfostran av honom, så länge sonen inte gör något som direkt påverkar sambon negativt.

Jag håller inte med om det sistnämnda, tvärtom. Om man som bonusförälder vill uppfostra och sätta gränser mot ens bonusbarn bör man också ha en relation till bonusbarnet som tillåter detta.  Det vill säga, man ska inte bara vara den som säger till, tjatar etc utan också kunna berömma bonusbarnet och vilja umgås med det.
Ibland kan man ha en bra relation till bonusbarnet men på grund av olika omständigheter inte kunna/vilja sätta gränser för det. Det kan också vara så att ens sambo inte är konsekvent utan först håller med att bonusbarnet ska göra en  viss sak men sedan låter det slippa göra det.

I många fall tror jag det bästa är att föräldern får sätta gränser och uppfostrar barnet medan bonusföräldern inte gör något av detta utan bara vid behov säger till barnet om det går över dess egna gränser.
Och i annat fall låter sambon göra det som barnet inte gör, tex om bonusbarnet inte vill städa sitt rum då får föräldern städa det eller få barnet att göra det.

Så gör vi. Det är jag som uppfostrar. Men vi har ändå lite olika syn på vad man kan förvänta sig. 

Tror att 12 är en slarvig ålder:) Har en 12 åring här hemma som är väldigt slarvig. Tjej. Vi kräver att hon städar sitt rum och faktiskt tvättar sina kläder pga att hon byter kläder ofta.(vi tvättar oxå hennes kläder) och rena hamnar gärna på golvet. Sen tja vi vill ha hjälp med att tömma kattlådorna men det gör de mindre barnen oxå. Hjälpa till att  ta ut sopppåsarna, hjäpa till att plocka i och ur disken vi hjälps oftas åt eller vi vuxna gör mest här. När rummets ska städas blir det mycket tjat oftast innan det blir gjort. Men jag tror 12 är lite förtonåring och hormonerna börjar spöka. Just det 300 i månadspeng har vi satt. Ibland får hon lite mera. Varje månad tankar vi busskort och fyller på mobilen. 

. "Mina barn är perfekta och duktiga, det är bonusens mammas fel alltihop." Somliga bonusmammors signaturmelodi.

Ni är kassa på uppfostran, detta säger jag utefter vad du själv skriver. Ni ger flickan massor av saker, plus 500:- (!) i månadspeng, trots att hon inte gör ett sk*t (enligt dig, i alla fall). Vilka incitament ger ni henne att hjälpa till och sköta sig? Inga över huvud taget.

Så ni får exakt det ni ber om. Gnäll inte, le.

Flera har uttryckt sig fullkomligt avskyvärt om sina styvbarn (vill inte skriva "bonusbarn", för de är ju uppenbarligen ingen bonus i era ögon, lika lite som ni är någon "bonusförälder" åt dem). Det spelar ingen roll hur oartiga, ohjälpsamma o.s.v. de må vara, de är barn. De kommer växa ifrån det Ni däremot är vuxna och skriver saker som skulle vara rena mobbingen om ni sade dem direkt till barnen. Ni lär inte växa ifrån det heller då ni är vuxna, som sagt (i alla fall på papperet). Skäms!