Hur mycket ansvar har era tolv åringar?

Tycker det är lite avigt att man automatiskt ska koppla prestation till pengar.

Det som funkat bäst hos oss är att vi peppat, uppmuntrat och sedan berömt barnen sedan de var små så att de lärt sig ta hand om sig själva och olika sysslor. Kanske för sent för en 12-åring. Men tror knappast man får ett lyckligt barn av att lämna de vind för våg med sysslor och sedan fylla på deras konto med 'lön'. Tror det måste kombineras med närvaro och ett leende och beröm efteråt.

Nu tycker jag att du läser lite väl bokstavligt, "eller vad det nu kan vara" kan ju vara att få stanna uppe längre, gå på bio (om det inte räknas som monetär belöning), extra egentid med pappa, ha kompisar att sova över, eller 25987456322859441 andra saker.

Och jag tycker bestämt att alla barn ska lära sig att nä, mobilen är inte gratis, månadspengen är inte ovillkorlig, shopping av kläder och skor är inte en självklarhet osv. Vill barnet ha mobil får barnet jobba för den, genom att sköta sina sysslor och uppföra sig som folk. (Och självklart ska alla barn få ha dåliga dagar, det har vi alla, men det ska finnas en normal-nivå på hur man uppför sig.)

Håller med i allt utom en sak: Det är verkligen inte för sent för en 12-åring. Jag har haft flera familjer/klienter med barn i yngre tonåren, och de har absolut gått att på fason på, så att säga.

Sambons 11:åring är typ lika hopplös, hennes rum ser förjävligt ut trots att sambon tjatar på henne. Själv stänger jag bara dörren så jag slipper se skiten. Hon äter som en gris, spiller alltid och försöker hon torka upp efter sig blir det nästan bara värre. Samma där, hjälper inte att sambon tjatar på henne. Lämnar saker efter sig hur som helst, även matrester som mackor. Lämnar blöta handdukar på golvet, ta hand om sin rena tvätt finns inte på världskartan. Hon lagar gärna mat åt sig själv och lämnar odiskade stekpannor och en öppen diskmakin efter sig. Dvs om den inte är full med ren disk för då låter hon skiten bara stå, trots att hon vet hur man plockar ur den. Glömer sina nycklar och telefon hos kompisar och i skolan gör hon oxå. Hon behöver inte ta något ansvar alls. Jag tycker hon är odrägligt bortskämd och otroligt oansvarig. Både min sambo och hennes mamma tjatar och skäller på henne men ingen driver igenom några ordentliga förändringar eftersom dom är helt oförmögna att hålla de utlovade konsekvenserna av hennes slarv. Ingen vill vara den elaka föräldern. Min hund är mer uppfostrad och bättre på att städa upp efter sig än den här ungen! Honom behöver man bara säga åt en gång!

Det jag menade var att barn lär sig och utvecklas i relation till andra. Och att ett leende och lite beröm kan ge bättre resultat än en hundring på kontot.

Självklart har du rätt.
Det jag hänger upp mig på är att TS make inte ställer krav på sin dotter, utan hon får allt hon kan tänkas vilja ha utan minsta motprestation.
Jag inser att jag är en gammal bitter-kärring, men när jag var ung... Inte fick man kläder varje månad, eller månadspeng, eller någonting alls, om man inte skötte sig. Tack för maten, duka av bordet, göra sina sysslor osv. 

Det känns mer som ett problem för er föräldrar/styvföräldrar. Självklart försöker en tonåring att spela ut sina föräldrar.

Ja vad ska man säga? Jag känner igen mig i din frustration.

Makens dotter var 11 år när vi flyttade ihop. Mammans och pappans totala oförmåga att uppfostra henne hade lett till att hon låg långt efter i utvecklingen på flera områden. Hon kunde bla varken torka arslet ordentligt, utföra enkla hushållsuppgifter eller passa tider (helt omöjligt då hon inte kunde klockan och saknade tidsuppfattning). Jag la det först på mig själv att försöka lära henne allt hon missat, det gick inge vidare kan jag säga...

Efter några år av att köra huvudet i väggen så gav jag upp och bytte taktik. Jag började istället informera pappan om allt som han "inte såg", tex "nu har flickan inte bytt underkläder på en vecka" eller "flickan har inte lämnat rummet på 18h" eller "det luktar så illa i flickans rum nu att det inte går gå in dit", så fick han ta själva uppfostrandet. Men det är svårt om man börjar först när barnet är tonåring...

Det har nu gått 8 år och det är snart dags för flickan att lämna boet och prova stå på egna ben. Jag hoppas innerligt att mina försök har gett henne en grund att stå på.

Jag valde att stanna och kämpa för henne, hur känner du att du vill göra? Och är det värt det?

Sitter och ler igenkännande! Min yngsta är i den åldern nu, och hon har alltid varit ordningsam, hjälpsam och enkel att ha att göra med. Men under vårterminen i sexan började hon bli slarvig, snuskig (använda kläder hamnar överallt, skräp plockas inte undan mm) och allt man bad henne "glömdes bort" eller kommenterades med ett surt och långdraget "jag veeeeet!". Jag fick ett litet utbrott, och då kom hennes storasyster och lade armen om mig och sa "Men mamma, du får tänka på att hon går i sexan. Då är man sådär, det minns du väl?" Och så kändes det mycket bättre.

TS - jag vet inte hur länge du har känt din styvdotter, men jag hoppas att det bara är en fas hon ska igenom, och att det snart går över.

VAD får dig att tro att VI har uppfostrat henne så här?

Menar du då att vi uppfostrat dom andra barnen annorlunda och gjorde tolv åringen?

Nej inte inte riktigt så hörre du!

Hon har inte alltid bott hos oss, hon har bott hos oss det senaste 1 1/2 året.. så uppfosttan står hennes mamma för!

Och tro mig vi har gjort allt i våran makt för att få ur henne detta beteende.