Graviddepression? Är inte glad över graviditeten

Jag är gravid v32 och jag tycker det är trist att vara gravid. Har ont, är trött, gått upp massor i vikt. Mycket vätska, måste sova med fötterna högt upp, snarkar, sover dåligt.

Längtar efter att kunna röra mig som vanligt igen, spela golf, promenera. Må bra !

Jag är inte deprimerad med jag är inte tjusad av att vara gravid.

Jag var inte lycklig över min graviditet, men till skillnad från dig, så var jag ok med mina känslor. Jag blev inte ögonblickligen förälskad i mitt barn, som vissa tydligen blir, men det behövs inte heller. Det blev ju bra med tiden. Precis som alla sade att det skulle bli.

Låna eller köp en bok om spädbarn, läs, och handla enligt listan. Se det som att du förbereder dig för ett nytt jobb. Hur det blir, det vet ingen i förväg. Antingen får du en bebis som bara sover och äter, eller en med kolik. Ta inte ut bekymren i förväg. Om det blir jobbigt och du behöver hjälp, så skaffar du hjälp. Just nu är det ok att ogilla läget, bebisen tar ingen skada av det.

Kanske det hjälper att prata med bebisen i magen och berätta hur det känns? Du behöver ju inte oroa dig för att såra bebisens känslor :)

ursäkta men vad är det för jävla skit människor du har runt dig!?

Klart som fan att du mår dåligt när du har ont, inte har någon ork och mår illa och spyr!
att få slängt i ansiktet att dom minsann var så lyckliga och att du också borde vara lycklig och känna positivt ladida bla bla bla
fyfan..

nej du har faktiskt fullkomligt rätt till att vara deppig och orklös
och du är inte lat, du skapar en ny liten människa! alltså den bokstavligt livnär sig på dig, den tar din näring, parasiterar i din kropp, den gör dig sjuk och orsakar lidande.. 
alltså jag menar inte att du ska hata hen, men att du just i detta nu känner dig lite avig mot den, helt normalt för många skulle jag säga, särskilt när man inte får någon uppbackning och bekräftelse på att det kan vara jättejobbigt att vara gravid

men du borde verkligen prata med MVC, för du kan vara deprimerad och det kan övergå i förlossningsdepression, men det finns hjälp att få, och kanske är det bara bekräftelse på dina känslor och lite omsorg/empati som du behöver, inte "leeeeee och var glaaaad" som andra runt om dig verkar hålla på med.. 

och det där tipset om att prata med bebisen tycker jag låter jättebra!
sätt ord på dina känslor

jag själv fick foglossning i v.12 (men fick extrem smärta i magen v.10 pga. för tajta ligament som håller i livmodern, när livmodern växte och jag rörde på mig kändes det som knivhugg mitt i magen..) jag spydde konstant från v.7-v.40+1 (han föddes 40+2...)
jag blev enorm (var redan ganska stor men inget mot hur jag blev..) 
jag fick sår i halsen av kräkningarna som läkare miss diagnostiserade som halsinfektion och penicillinet gav mig svamp i munnen!? så jag kunde knappt äta annat än fiskgratäng sista 2,5 månaderna.. 
(fick sen dra ut två visdomständer som ruttnade och laga 4 hål för jag kunde inte borsta tänderna utan att spy..) 
jag fick världens hormonpåverkan och grät och var förbannad om vart annat (och världens gulligaste ibland också ^^) 
skulle säga att jag var riktigt deprimerad från v.11-27
att bebisen började sparka och att folk uppmärksammade mig och bekräftade mig i mitt mående och att allt inte var på en dans rosor hjälpte enormt mycket! 
skulle blivit galen om någon hade sagt att jag var lat, borde vara lycklig och positiv och sån skit.. visst stundtals var det roligt, mysigt och bra, men fan jag vill då inte gå igenom den där berg och dalbanan för många gånger.. 

Idag är jag stolt mamma till en 14 månaders :) 

Tack så hemskt mycket för era svar. Det känns skönt att läsa att det finns fler som känt på liknande sätt, även om jag verkligen är ledsen för er skull för att ni av någon anledning inte har mått bra under era graviditeter. Särskilt skönt var det att läsa att man kan bli en bra mamma som trivs med sitt barn trots att det känns som att man inte är redo. Jag oroar mig otroligt mycket för bebisens ankomst och att jag inte kommer kunna ta till mig honom.

Häromveckan var det en utomstående som frågade om graviditeten och hur långt det gått. Jag sa att det var svårt att förstå att det är 100 dagar kvar tills vi är föräldrar, att det inte riktigt sjunkit in ännu. Jag fick svaret "Oj då, inte än?! Då är det sannerligen dags, hur har det inte kunnat sjunka in under all den här tiden?!". Jag blev orolig med förnyad styrka.

Jag är en person som vanligtvis ser till att fixa allt själv och som hellre jobbar dygnet runt än att be om hjälp eller erkänna att jag inte orkar. Jag tror det är det som ställer till det just nu. Jag försöker hålla skenet uppe och att inte gnälla. Jag förklarar för sambo och anhöriga i så korta ordalag som möjligt att jag har ont, är matt av näringsbristen, mår dåligt men de verkar tro att jag överdriver eftersom jag inte gnäller konstant och gör det som de förväntar sig trots att det innebär smärta och stress. Min sambo förstår inte alls att jag kan må så dåligt och inte klarar av att jobba då alla vi känner som fått barn har sådana framgångsberättelser och hade lätta graviditeter. Han tycker att jag är lat och verkar tro att jag överdriver för att slippa undan allt arbete som finns att göra här hemma just nu.

Jag tror också att overklighetskänslan hör ihop med att jag löper stor risk för missfall och komplikationer. Jag har inte vågat tro att barnet skulle överleva. Det är först nu det faktiskt börjar kunna bli verklighet men psykiskt är jag inte inställd på det. Det är otroligt lugnande att läsa det ni skriver om att det går bra även om man inte blir ögonblickligen förälskad i barnet eller om man känner tveksamhet inför hur man ska hantera det innan och efter. Tack så hemskt mycket än en gång.

Jag har tre barn. Jag har inte njutit av graviditeterna. Jag har haft turen med en mycket samarbetsvillig kropp så har inte haft några egentliga besvär eller mått dåligt fysiskt som du, men jag har haft grym ångest över allt och inget. Jag tillhör den oroliga skaran och är en person som gärna vill ha kontroll.....och en graviditet....ja, den är ju utom ens kontroll. Jag har alltid tänkt att något ska hända.....att barnet på ett eller annat sätt inte ska överleva fram till förlossningen. 

Med första barnet tog det ett tag innan jag verkligen fattade att jag var förälder. Fokuserade mycket på det praktiska och att vara närvarande och hela baletten, men känslorna av att verkligen vara mamma tog ett tag. Det var en helt annan sak när barn två och tre föddes, för då hade jag ju så mycket att så att säga relatera till.

Du är inte alls konstig. Det är skrämmande att bli förälder. Innan har man ju i ärlighetens namn bara haft sig själv att ta ansvar för. Och så ett helt nytt litet liv....ett LIV, en PERSON.....som är totalt beroende av en. Det är stort.

Nu är jag som sagt trebarnsmamma. Yngsta fyller snart 2 år och äldsta går i ettan. Det är och har varit en underbar resa. Jag har lärt mig så oerhört mycket om mig själv och vem jag är. Det är barn bra på....att "avslöja" sina föräldrar (inte minst deras svagheter ). Det är underbart att vara mamma, men det där med att "sväva på små rosa moln", det har jag aldrig gjort. Däremot så är det mina barn som får mig att känna mig verkligt levande.....när vi hoppar studsmatta, när jag tittar på en liten kalufs som sticker upp under täcket på kvällen, när någon slänger igen en dörr och vrålar "Dumma bajsmamma!"....eller när alla tre lyckliga kommer springande och möter mig när jag varit borta. Man lär sig att inte ta sig själv och andra på alltför stort allvar .

Fy vilka skitmänniskor du har runt dig. Be karln din att bakfull fylla skorna med grus, kalsongerna med glasbitar, bärandes på två fulla hinkar med vatten fixa allt han kräver av dig. Klarar han inte det är han minsann lat...

Han ska väl vara föräldraledig med bebisen sen? Hoppas det för innan det kommer han inte förstå ens en bråkdel av hur upptagen man blir av en bebis. Vissa dagar är det en prestation bara att få av sig pyjamasen och i sig frukost även med en normal bebis. Kom ihåg att du är FÖRÄLDRAledig, inte ledig för att ta hand om hushållet. Allt man lyckas fixa är bra men bebisen kommer i första hand. Du är också föräldraledig från jobbet, dvs de 8 (9) timmarna är du mamma, resterande tid är ni två föräldrar som ska dela på föräldraansvar och sysslorna hemma. Låt honom inte renovera bort tiden han bör lägga på familjen.

Jag tror det kommer gå bra för dig. Din oro är normal. Det är skrämmande att bli förälder och man är aldrig beredd. Förbered dig med böcker och läsa på nätet så har du gjort det som går. Föräldratidningarna är bra också iaf första året. Resten klurar du ut efter hand.

Jag var rädd för exakt samma sak. Jag var också orolig för att jag skulle tycka att mitt barn var fult. För alla nyfödda är ju inte bildsköna precis... Ett godkänt betyg för mig var om jag inte kände avsmak och ångest när jag väl fick mitt barn i famnen. Och det kände jag inte, så då var allt bra!

Bara du inte ställer för höga krav på dig själv gällande känslorna, så blir det nog bra med tiden ska du se!

1. Du är sjukskriven för att du inte klarar av att jobba. Du går inte hemma för att du är för lat för att jobba. Att vara sjukskriven med foglossning innebär att det är väldigt mycket du inte SKA göra. Jag har också foglossning och vissa dagar har jag jävligt ont och andra dagar är det bättre. Min man tror ibland också att jag är lat, för han kan inte förstå, och det är okej. Men då måste jag förklara för honom. Ibland håller jag också skenet uppe. Men komihåg att det är din kropp, och den har du kvar också efter förlossningen. Om du inte tar foglossningen på allvar kan smärtorna hänga kvar LÅNGT efter att graviditeten är över, och det ska du undgå genom att vila. Tala om för din sambo vad det innebär, att du inte vill klaga jämt, men att du inte är hemma för att ta hand om allt i huset. Du är hemma för att du växer en människa, hans barn, i dig.

2. Det är helt normalt att vara orolig och nervös. Men tala med någon om det. Och för guds skull, nästa person som säger åt dig att vara glad och nöjd, säg: Vet du vad, jag önskar så att jag hade en fin och enkel graviditet och att jag kunde njuta av den. Men så är det inte för mig, och då kan jag inte le och vara glad. Det ska bli så skönt när det är över och jag får vara mig själv igen, jag saknar MIG.

Våga stå på dig! Våga säga ifrån! Jag hade aldrig pallat med dem du tycks ha runt dig. Någon måste du kunna prata med som förstår att allt inte är frid och fröjd? De flesta jag pratat med hade mer eller mindre problem och svåra perioder under sina graviditeter. Om du inte har en sån så prata med din barnmorska. Du ska inte bära på allt detta själv.

Hej, jag är i samma situation som dig. Känner mig inte heller överväldigad över min graviditet utan det känns typ bara konstigt. Jobbigt att överallt man läser, hör eller på sociala medier är det så lyckligt och alla är så glada över att de är gravida. Är också rädd att jag inte klara av rollen som mamma.