Graviddepression? Är inte glad över graviditeten

Jag har tre barn. Jag har inte njutit av graviditeterna. Jag har haft turen med en mycket samarbetsvillig kropp så har inte haft några egentliga besvär eller mått dåligt fysiskt som du, men jag har haft grym ångest över allt och inget. Jag tillhör den oroliga skaran och är en person som gärna vill ha kontroll.....och en graviditet....ja, den är ju utom ens kontroll. Jag har alltid tänkt att något ska hända.....att barnet på ett eller annat sätt inte ska överleva fram till förlossningen. 

Med första barnet tog det ett tag innan jag verkligen fattade att jag var förälder. Fokuserade mycket på det praktiska och att vara närvarande och hela baletten, men känslorna av att verkligen vara mamma tog ett tag. Det var en helt annan sak när barn två och tre föddes, för då hade jag ju så mycket att så att säga relatera till.

Du är inte alls konstig. Det är skrämmande att bli förälder. Innan har man ju i ärlighetens namn bara haft sig själv att ta ansvar för. Och så ett helt nytt litet liv....ett LIV, en PERSON.....som är totalt beroende av en. Det är stort.

Nu är jag som sagt trebarnsmamma. Yngsta fyller snart 2 år och äldsta går i ettan. Det är och har varit en underbar resa. Jag har lärt mig så oerhört mycket om mig själv och vem jag är. Det är barn bra på....att "avslöja" sina föräldrar (inte minst deras svagheter ). Det är underbart att vara mamma, men det där med att "sväva på små rosa moln", det har jag aldrig gjort. Däremot så är det mina barn som får mig att känna mig verkligt levande.....när vi hoppar studsmatta, när jag tittar på en liten kalufs som sticker upp under täcket på kvällen, när någon slänger igen en dörr och vrålar "Dumma bajsmamma!"....eller när alla tre lyckliga kommer springande och möter mig när jag varit borta. Man lär sig att inte ta sig själv och andra på alltför stort allvar .