Graviddepression? Är inte glad över graviditeten

Jag vet inte vad det är med mig. Jag är gravid med mitt och sambons första barn men känner mig ledsen över att vara gravid och rädd för att jg blir en dålig mamma. Innan graviditeten upplevde jag oss båda som stabila människor som skulle kunna bli föräldrar, men graviditeten var inte planerad.

Jag har haft problem med foglossning sedan vecka 10 och illamående hela graviditeten. Jag är sjukskriven för illamående och kräkningar flera gånger per dag sedan vecka 17 och är nu i vecka 25. Jag vet inte om mitt dåliga mående bidrar till min svarta livssyn i övrigt.

Jag hatar att vara gravid. Jag vill ha min kropp tillbaka. Jag vill kunna gå på promenader igen, äta utan att veta att det kommer upp igen snart, träffa vänner och göra något roligt. Just nu känner jag mig bara instängd i min egen kropp. Jag vill jobba och träffa kollegor igen men orkar knappt gå ut med hunden.

Vad värre är - Jag är rädd för barnets ankomst. Jag trodde att det skulle sjunka in med tiden men får i stället panik vid tanken på hur det närmar sig. Jag känner mig inte redo. Jag vet inte hur barn fungerar, jag vet inte vad man ska köpa, jag vet inte hur livet kommer se ut.

Jag känner mig så misslyckad. Alla i mammagrupperna och alla som fått barn klarade det med glans och älskade varje steg från fortplantning till barnskrik. Vad är det för fel på mig? Vi är mitt uppe i en renovering och min sambo tycker att jag är lat och gör lite "då jag bara går hemma ändå" och jag känner att alla kräver mer än jag orkar. Jag får ondare av att stå och gå men gör det ändå långa stunder varje dag för att alla antar att jag klarar mer. När jag inte uppträder helt lyckosprudlande för de få människorna jag träffar så får jag historier om deras lyckade graviditeter och råd om allt jag borde göra.

Jag vet inte vad jag ska göra. Är det någon annan som känt så här? Alla mammor jag pratat med berättar bara hur lycklig jag borde vara. Är det normalt om man har en svår graviditet? Jag vet inte ens om jag vågar prata med barnmorska om detta. Det känns som ett säkert sätt att få socialen på sig direkt barnet föds och jag vill verkligen understryka att jag skulle aldrig skada barnet, jag är en helt normal person i vanliga fall med fast jobb och gott anseende men nu känns allt bara hopplöst.

Tack så hemskt mycket för era svar. Det känns skönt att läsa att det finns fler som känt på liknande sätt, även om jag verkligen är ledsen för er skull för att ni av någon anledning inte har mått bra under era graviditeter. Särskilt skönt var det att läsa att man kan bli en bra mamma som trivs med sitt barn trots att det känns som att man inte är redo. Jag oroar mig otroligt mycket för bebisens ankomst och att jag inte kommer kunna ta till mig honom.

Häromveckan var det en utomstående som frågade om graviditeten och hur långt det gått. Jag sa att det var svårt att förstå att det är 100 dagar kvar tills vi är föräldrar, att det inte riktigt sjunkit in ännu. Jag fick svaret "Oj då, inte än?! Då är det sannerligen dags, hur har det inte kunnat sjunka in under all den här tiden?!". Jag blev orolig med förnyad styrka.

Jag är en person som vanligtvis ser till att fixa allt själv och som hellre jobbar dygnet runt än att be om hjälp eller erkänna att jag inte orkar. Jag tror det är det som ställer till det just nu. Jag försöker hålla skenet uppe och att inte gnälla. Jag förklarar för sambo och anhöriga i så korta ordalag som möjligt att jag har ont, är matt av näringsbristen, mår dåligt men de verkar tro att jag överdriver eftersom jag inte gnäller konstant och gör det som de förväntar sig trots att det innebär smärta och stress. Min sambo förstår inte alls att jag kan må så dåligt och inte klarar av att jobba då alla vi känner som fått barn har sådana framgångsberättelser och hade lätta graviditeter. Han tycker att jag är lat och verkar tro att jag överdriver för att slippa undan allt arbete som finns att göra här hemma just nu.

Jag tror också att overklighetskänslan hör ihop med att jag löper stor risk för missfall och komplikationer. Jag har inte vågat tro att barnet skulle överleva. Det är först nu det faktiskt börjar kunna bli verklighet men psykiskt är jag inte inställd på det. Det är otroligt lugnande att läsa det ni skriver om att det går bra även om man inte blir ögonblickligen förälskad i barnet eller om man känner tveksamhet inför hur man ska hantera det innan och efter. Tack så hemskt mycket än en gång.

Graviddepression? Är inte glad över graviditeten

INNEHÅLL