Snälla hjälp en ung bonusmamma?:(

Dina barn kommer att tidigt lära sig vad sorg är. Din mors sjukdom kommer ge dem precis lagom med tid att fästa sig och sedan förlora. Som förälder vill jag spara mitt barn allt ont och sorg är inget jag vill orsaka honom så tidigt. Mitt barns mormor är svårt sjuk. Det finns inget jag kan göra för att skydda honom, mormor är snart borta och han får snart lära sig sorg. Det hade varit barmhärtigare om han hade fötts lite senare och aldrig lärt känna henne.

Du kommer att förstå det när du har barn. Smärta som ditt barn upplever gör dig förtvivlad på ett sätt som är omöjligt att förstå när man inte har barn ännu.

Tycker du verkar väldigt omogen i dina anledningar, ni har varit ett par några månader och är nykära som man är i början. Men ni känner knappast varandra, har sett varandras bästa och sämsta sidor, haft ett längre stabilt förhållande osv. För det andra tycks du tro att bara väldigt unga mammor kan leka med sina barn och vara barnsliga, själv är jag 30 plus och älskar att leka i snön, klättra i träd och hitta på bus. Så även min granne som närmar sig 50 och har 2 st 5 åringar.

det jobbigaste med att vara bonusmamma är ju egentligen inte själva barnet och det praktiska omkring det utan allt som handlar om att vara en familj med fler viljor än EN att ta hänsyn till. 

Det jobbigaste är att hantera biologiska föräldern och allt vad DET kan innebära, att få någon form av relation till barnets andra biologiska förälder.  Han/hon har egentligen ingen skyldighet att involvera mig och kan bäst hen vill göra livet surt för alla inblandade. Helt enkelt för att hen är föräldern och inte jag... 

Min man har suttit i bittra vårdnadstvister med svartsjuka ex och dom har tjafsat och gnölat och bråkat om precis allt - helt enkelt bara för att dom kan... 

När vi fick vårt gemensamma barn mitt i detta blev det om möjligt ÄNNU värre i kontakten med exen. (jag har ju också barn sedan tidigare )  

och att försöka få ihop semesterveckor tex med barnen och exen är ett helt företag och man får finna sig i att vissa saker inte blir som man vill. Kanske aldrig blir överhuvd taget... 

Tycker du verkar väldigt omogen i dina anledningar, ni har varit ett par några månader och är nykära som man är i början. Men ni känner knappast varandra, har sett varandras bästa och sämsta sidor, haft ett längre stabilt förhållande osv. För det andra tycks du tro att bara väldigt unga mammor kan leka med sina barn och vara barnsliga, själv är jag 30 plus och älskar att leka i snön, klättra i träd och hitta på bus. Så även min granne som närmar sig 50 och har 2 st 5 åringar.

Fortfarande så är jag INTE ute efter att skaffa barn NU? Herregud. Är det omoget att tänka sig en framtid med en kille jag verkligen älskar? Jag är inte knäpp för det. Vi pratar bara, inte planerar. Och då sökte jag fortfarande bara stöd för tanken på framtiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev första inlägget och trodde då att kanske skulle någon förstå hur jag kände, men istället får man i princip påhopp av vuxna människor som säger att man är omogen. Det hjälper inte, bara så ni vet :) Jag skulle aldrig säga att någon är omogen för att denne är upprörd och har tankar och funderingar som h*n kanske inte förstår - som jag. Visst, jag kanske resonerar konstigt men dom resonemangen kan ju fortfarande ändras de närmaste åren?

Klart som sjutton att jag förstår att man kan leka med barnen om man så är 70+(alltså mor/farförälder) men jag vill inte göra som min mamma och vara 50+ innan mina barn är 18, det är bara MIN personliga åsikt och jag säger inte heller att det är fel? :)

Jag har bott hos honom sedan vi blev tillsammans(det var inte planerat, det var en övernattning förra sommarlovet som aldrig tog slut och vi har hittat bra rutiner osv). Jag har nog sett hans både värsta och bästa sidor, eller i alla fall delar av dem.

Sextiotalist, vad menar du med "före sin tid"? :)

Fortfarande så är jag INTE ute efter att skaffa barn NU? Herregud. Är det omoget att tänka sig en framtid med en kille jag verkligen älskar? Jag är inte knäpp för det. Vi pratar bara, inte planerar. Och då sökte jag fortfarande bara stöd för tanken på framtiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev första inlägget och trodde då att kanske skulle någon förstå hur jag kände, men istället får man i princip påhopp av vuxna människor som säger att man är omogen. Det hjälper inte, bara så ni vet :) Jag skulle aldrig säga att någon är omogen för att denne är upprörd och har tankar och funderingar som h*n kanske inte förstår - som jag. Visst, jag kanske resonerar konstigt men dom resonemangen kan ju fortfarande ändras de närmaste åren?

Klart som sjutton att jag förstår att man kan leka med barnen om man så är 70+(alltså mor/farförälder) men jag vill inte göra som min mamma och vara 50+ innan mina barn är 18, det är bara MIN personliga åsikt och jag säger inte heller att det är fel? :)

Jag har bott hos honom sedan vi blev tillsammans(det var inte planerat, det var en övernattning förra sommarlovet som aldrig tog slut och vi har hittat bra rutiner osv). Jag har nog sett hans både värsta och bästa sidor, eller i alla fall delar av dem.

Sextiotalist, vad menar du med "före sin tid"? :)

som bonusmamma och biologisk mamma säger jag ett enda gott råd:

Skaffa inte barn INNAN du lärt dig rollen som bonusmamma!   Ta chansen att lära dig livet med barn tillsammans med ditt bonusbarn.  Nu får du gratis chans att se vad det exakt är att ha barn.  Det är inte bara bus i snön utan bajsblöjor, feber, vaknätter, snoriga barn man måste vara hemma med och ett tufft ansvar att ta en massa beslut kring barnet. 

Tänk på att du måste ta hand om bonusbarnet OCKSÅ utöver ditt eget barn. Är du verkligen beredd på det?  Pojkvännen kommer inte att träffa sitt barn bara nån stund ibland utan ju äldre barnet blir ju mer kommer det bli en familj av er. Den biten måste du verkligen lära dig och ta till dig.  Han måste träffa sitt barn OCH ert barn .