Snälla hjälp en ung bonusmamma?:(

Apropå dim mammas sjukdom så kan jag verkligen säga att ett barn till utöver det hon redan kämpar med behöver hon verkligen inte. Hon kanske heller inte orkar vara mormor när barnet föds. Och du kommer inte heller att ha tiden att lägga på hennes sista tid när du har ett barn att sköta. Sista tiden en människa har att leva är en vansinnig påfrestning för alla inblandade. Gör inte så mot dig själv, din mamma och mot ett barn.

Det finns till och med förhållanden som går i kras pga en anhörigs död för att det ÄR en tuff tid och man kanske inte får det stöd och den tröst man behöver. Ingen kan veta i förväg hur man agerar i kris.

Att då medvetet föda barn in i detta är enligt mig oerhört själviskt.

Vänta är mitt råd. Ta hand först om din mamma. Sen kan du skaffa barn.

Är du påläst om hur Parkinsons sjukdom är i slutskedet?

Läs på om det och tänk en gång till på om det verkligen är rätt att skaffa barn i det läget.

Du tror inte att din familj och dina närmaste behöver dig och er varandra just då?

Och tänk på att det redan finns ett barn som kanske då också behöver extra omsorg i skedet när alla är ledsna omkring.

Jag förstår vad parkinsons innebär, men vi är 3 syskon i min familj som kan hjälpas åt utöver hennes sambo. Ska jag då vänta och förvägra min mamma att kanske över huvudtaget få träffa sitt barnbarn för att hon är sjuk? Tror ni inte att hon snarare skulle få skuldkänslor över att vara anledningen till att jag inte skaffar barn när jag känner mig redo? :/
Förhoppningsvis kan min bonuspappa kanske försörja mamma när det blir så illa att hon kanske måste gå i förtidspension... 
Jag vill inget hellre än att min mamma ska må bra, men jag måste få tänka lite på mig själv också samt att jag vill att min mamma ska få träffa barnet. 
Kanske till och med mina morföräldrar hinner träffa om jag har tur.
För jag räknar inte alls med att hans mamma är stabil nog att hjälpa oss på något sätt. Hon orkar ingenting egentligen och både jag och min kille har kommit överens om att hans mamma inte ska vara någon slags barnvakt eller liknande. 
Jag och min pojkvän har pratat mycket kring min mammas sjukdom och jag ska själv prata med henne när vi känner att vi är redo(vilket fortfarande inte är inom de närmsta 1-3 åren). 
Det känns bra hur vi tänkt ändå, hans syskon är ev barnvakter osv.

Förlåt rörigt igen, har en fruktansvärd migrän just nu så hoppas att det inte är allt för tokigt om jag uttycker mig tokigt!

Jag har varit bonusmamma vv i över tre år och kan känna igen mig i det du säger om känslan av avundsjua och känna sig utanför. Tror att det är väldigt vanligt men tänk såhär, även fast han har ett barn från tidigare förhållande så vill han dela barnets uppväxt tillsammans med dig. Barnet är så pass litet att denna kommer dela sitt liv, sin uppväxt med dig och pappans majoritet av alla minnen med barnet kommer vara minnen tillsammas med er (dig och barnet).

Jag tror just din känsla av att vara utanför får dig att vilja ha barn med honom ännu mer, för att känna att ni har det gemensamt.. Jag kanske har fel men om det är så försök istället tänka på alla gemensamt ni två istället kan göra med hans barn.

Mitt tips till dig är att ta för dig när ni har barnet, lär känna barnet och skaffa en bra relation till varandra, för då kommer utanför känslan att minska.

Sedan när det kommer till ett nytt barn, stressa inte över det redan nu. Du säger att du tänker vänta fyra år vilket är bra, att bygga relationer i en bonusfamilj tar tid och man måste hinna bearbeta alla de känslor som kommer längs vägen.

Din sambo säger redan idag att han vill ha barn med dig i framtiden, vänta några år och känn då efter om ni är redo. När ni är redo kommer du känna det, du kommer inte behöva leta anledningar till att skaffa barn (för anledningar kan man alltid hitta) utan jag tror istället att ni kommer kolla på de praktiska delarna (har vi råd, har vi rätt boende etc).

Prata med din sambo om dina känslor även om dom känns löjliga, ni får stötta varandra.

Som sagt, försök att inte stressa upp dig, ta sakerna som de kommer och lös de då

Jag var 18 när jag började med min sambo som då hade ett 2 årigt barn. Känner igen mig lite med att känna sig utanför, i alla fall i början av vårt förhållande. Men barnet blev till slut som ens eget barn när denne var varannan vecka hos oss.

Vi fick ett gemensamt barn när jag var 22, vilket utlöste i stället svartsjuka hos äldre barnet. Vårt gemensamma är nu 6 år och han har fått utstå under sina år våld och glåpord från sitt äldre halvsyskon. Vi har pratat och skällt på det äldre barnet, men det är som det är. De kommer nog aldrig kunna ha en bra relation fastän den yngre vill vara med sitt äldre syskon. Det har resulterat med att jag tagit avstånd från bonus barnet för jag är så trött och less på hur han beter sig. Man försöker uppfostra en 6 åring att göra rätt, medan det andra äldre påverkar det yngre negativt.

Så det är inte lätt med styvbarn.

Vi har nu ytterligare ett gemensamt barn på ett halvt år, en tjej. Där har styvbarnet hittills inte reagerat på samma sätt som med 6 åringen. Kanske inte är rival på samma sätt när det är ett annat kön.

Men hur som helst, vänta lite med att skaffa barn. Njut av varandra, passa på och vara ni två innan ni börjar försöka få en bebis!

Tack så mycket för era kloka råd, "Bonusmammorna"! 
Ska absolut ta tillvara på det ni sagt och tänka på det, för det är inte lätt... 
Speciellt när mamman gör allt för att jag inte ska få inkluderas 
"Jag tycker inte att hon är en del av ******s liv." för att citera henne.

#15 "Också bonusmamma", hur hanterar ni det? Låter jättejobbigt! Jag tycker ju om min bonus, världens gladaste unge, men skulle nog absolut känna som du och ta avstånd... Tyvärr. Jag får hoppas att jag får en hjälpreda varannan vecka istället och jag hoppas att det blir bättre för dig och din familj!

Du låter väldigt omogen. Att tro att du gör din mamma en tjänst genom att skaffa ett barn när du själv är så pass ung. Hon kommer oroa sig hur det ska gå för dig och för ett nyfött barn. Än att hon enbart behöver oroa sig över dig. Du ska INTE skaffa barn för din mammas skull, det är inte rätt mot ditt barn. Sedan har din kille precis blivit pappa. Låt honom njuta av sin förstfödda innan ni ger bebisen ett syskon. För hans bebis skull.

det jobbigaste med att vara bonusmamma är ju egentligen inte själva barnet och det praktiska omkring det utan allt som handlar om att vara en familj med fler viljor än EN att ta hänsyn till. 

Det jobbigaste är att hantera biologiska föräldern och allt vad DET kan innebära, att få någon form av relation till barnets andra biologiska förälder.  Han/hon har egentligen ingen skyldighet att involvera mig och kan bäst hen vill göra livet surt för alla inblandade. Helt enkelt för att hen är föräldern och inte jag... 

Min man har suttit i bittra vårdnadstvister med svartsjuka ex och dom har tjafsat och gnölat och bråkat om precis allt - helt enkelt bara för att dom kan... 

När vi fick vårt gemensamma barn mitt i detta blev det om möjligt ÄNNU värre i kontakten med exen. (jag har ju också barn sedan tidigare )  

och att försöka få ihop semesterveckor tex med barnen och exen är ett helt företag och man får finna sig i att vissa saker inte blir som man vill. Kanske aldrig blir överhuvd taget... 

Kanske skulle formulerat det lite annorlunda med tanke på att ts brottas med de känslor hon gör.

Men att ge det tid är inte fel ur många aspekter.

Ts har fortfarande långt kvar till sitt "bäst före datum" när det gäller barnafödande, så hon har verkligen möjligheten att ta det lugnt och se hur det utvecklar sig med exet och umgänget med barnet.
Att leva de närmsta 18 åren med bråk, kiv, och hot kan knäcka den mest positiva person utan problem.