Jag var nästan 20 år äldre än vad du är när jag fick barn och föräldraskapet är mer än att busa i snön.
Där är stora skillnaden mellan dig och mig. Ju äldre man blir desto mindre är risken att man blir svartsjuk på en persons förflutna. Då vet man att det förflutna är bara positivt.
Du är fortfarande omyndig, ingen egen försörjning, har ännu inte tagit ansvar över ditt liv.
Parkinson kan man leva länge med. Det finns bra bromsmediciner
Tycker du verkar väldigt omogen i dina anledningar, ni har varit ett par några månader och är nykära som man är i början. Men ni känner knappast varandra, har sett varandras bästa och sämsta sidor, haft ett längre stabilt förhållande osv. För det andra tycks du tro att bara väldigt unga mammor kan leka med sina barn och vara barnsliga, själv är jag 30 plus och älskar att leka i snön, klättra i träd och hitta på bus. Så även min granne som närmar sig 50 och har 2 st 5 åringar.
Fortfarande så är jag INTE ute efter att skaffa barn NU? Herregud. Är det omoget att tänka sig en framtid med en kille jag verkligen älskar? Jag är inte knäpp för det. Vi pratar bara, inte planerar. Och då sökte jag fortfarande bara stöd för tanken på framtiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev första inlägget och trodde då att kanske skulle någon förstå hur jag kände, men istället får man i princip påhopp av vuxna människor som säger att man är omogen. Det hjälper inte, bara så ni vet :) Jag skulle aldrig säga att någon är omogen för att denne är upprörd och har tankar och funderingar som h*n kanske inte förstår - som jag. Visst, jag kanske resonerar konstigt men dom resonemangen kan ju fortfarande ändras de närmaste åren?
Klart som sjutton att jag förstår att man kan leka med barnen om man så är 70+(alltså mor/farförälder) men jag vill inte göra som min mamma och vara 50+ innan mina barn är 18, det är bara MIN personliga åsikt och jag säger inte heller att det är fel? :)
Jag har bott hos honom sedan vi blev tillsammans(det var inte planerat, det var en övernattning förra sommarlovet som aldrig tog slut och vi har hittat bra rutiner osv). Jag har nog sett hans både värsta och bästa sidor, eller i alla fall delar av dem.
Sextiotalist, vad menar du med "före sin tid"? :)
Fortfarande så är jag INTE ute efter att skaffa barn NU? Herregud. Är det omoget att tänka sig en framtid med en kille jag verkligen älskar? Jag är inte knäpp för det. Vi pratar bara, inte planerar. Och då sökte jag fortfarande bara stöd för tanken på framtiden. Jag var väldigt upprörd och ledsen när jag skrev första inlägget och trodde då att kanske skulle någon förstå hur jag kände, men istället får man i princip påhopp av vuxna människor som säger att man är omogen. Det hjälper inte, bara så ni vet :) Jag skulle aldrig säga att någon är omogen för att denne är upprörd och har tankar och funderingar som h*n kanske inte förstår - som jag. Visst, jag kanske resonerar konstigt men dom resonemangen kan ju fortfarande ändras de närmaste åren?
Klart som sjutton att jag förstår att man kan leka med barnen om man så är 70+(alltså mor/farförälder) men jag vill inte göra som min mamma och vara 50+ innan mina barn är 18, det är bara MIN personliga åsikt och jag säger inte heller att det är fel? :)
Jag har bott hos honom sedan vi blev tillsammans(det var inte planerat, det var en övernattning förra sommarlovet som aldrig tog slut och vi har hittat bra rutiner osv). Jag har nog sett hans både värsta och bästa sidor, eller i alla fall delar av dem.
Sextiotalist, vad menar du med "före sin tid"? :)