Hur trångt får man bo med barn innan soc tar barnen?

De kan handla om några dagar de beror helt på hur illa soc uppfattar de.

ja, trång är relativt. I min källare så bor en familj, två vuxna, två barn (4+4 år) + en stor hund på 8 kvm. verkar inte vara någon som sagt nåt åt det.

Så vad säger du om att en 2 vuxna, två barn (4+4 år, inte syskon) + en stor hund bor i ett förråd med pyttelitet fönster, barnen kanske kan klämmas ut genom fönstret men knappast de andra. Förrådet är 8 kvm.

Har de kok- och badmöjligheter där i källaren? Har de fixat till det så det känns åtminstone lite ombonat ut eller är det endast cementgolv och papplådor som gäller?

Ps. Undrar hur länge det dröjer under rådande omständigheter av konstant ökande bostadsbrist innan "compact living" når nya höjder. När vanliga familjer börjar ta över källare och göra om de till minibostäder. Lite färg på väggarna och upphängd spisplatta för att spara på utrymme. Morgontoalett i plastbalja och toabesök i en ihopfällbar och portabel mulltoa.

Mina barn har vuxit upp i mitt lilla hus på 50m2
När de var små, till de var 54 och 2 så sov vi alla fem i ett sovrum på 12 m2, sen flyttade vi vuxna ut. Så skilde jag mej några år senare och efter det sov jag i det minsta rummet och ungarna delade på sitt rum. Detta gjorde de till dess de flyttade hemifrån
Så var inte tanken från början, vi skulle renovera och fixa sovrum på vinden. Nu blev det aldrig så. Ingen har mått dåligt av att dela rum, men jag är säker på att de alla, vid någon tidpunkt önskat sej ett eget rum. 
När de två yngsta var de enda som bodde hemma så delade jag av rummet med garderoberna, så att de lite mer fick känslan av att ha egna krypin. kan tillägga att de flitigt tog hem kompisar som sov över. så det fanns ofta ännu fler ungdomar därinne än mina egna. Alla ungdomar som kom hit trivdes utmärkt och påpekade ofta hur mysigt det var. 
Ts det finns ingen lag som säger att man måste ha så eller så många m2 per person, så där behöver du inte oroa dej

stackars barn.

det är ett förråd, jag har ett likadant själv fast där är det ingen som bor, där förvarar jag däck, kläder mm. ja sånt som man förvarar i ett förråd. De har tillgång till ett toalett och en dusch i det allmänna utrymme. "Förrådet" har en dubbelsäng där jag antar de alla 4 (5) sover. sen finns inte mycket plast över eftersom sängen fyller det mesta av de 8 kvm. Det konstiga är att de är överlyckliga att få flytta in i ett förråd, bästa de haft på närmare 2 år- så de lär inte flytta med det första. Undrar vad barnen säger på förskolan?Bättre än att sova på en parkbänk sa de så jag antar detta är lyx jämfört med tidigare.

Hej!

En grannfamilj till mig tvingades flytta för soc. De fick välja mellan att flytta till större eller att soc omhändertog några av barnen. De hade 7 barn i en trea.

Soc kan göra precis som de vill, det finns inga garantier för någonting när det gäller dem. Vi bodde i en 3:a när mina barn var små, ett rum hade vi enbart som förvaring när jag renoverade lägenheten, men det var inte okej enligt soc.

Tråden är mer än nio år gammal.

Du älskar att bo trångt. Dina barn har aldrig fått välja. Det är sanningen!

Vart gränsen går vet jag inte och det är inte säkert att det ens finns en generell gräns. Men jag gissar på att ni med era fyra barn redan har passerat gränsen för vad som anses vara lämpligt i en trea.

Det finns så många regler som påverkar detta. Jag som har jobbat med ventilation kan säga att ventilationen i både sovrum och i lägenheten som helhet inte är anpassad för bo fler än max två i varje sovrum.

En gammal tråd visserligen, men fortfarande hör man talas om trångboddhet; det förekommer i utsatta områden bland socioekonomiskt svaga familjer.                                                                            Barn ska självklart ha egna rum, från tidig ålder, allra senast när de börjar skolan. Hur ska de annars kunna läsa läxor i lugn och ro? Hur ska de kunna koncentrera sig på läsning när det stojas runt omkring dem? De ska också kunna utveckla intressen och umgås med kompisar, omöjligt när de inte har en egna rum. Det ska också verkligen vara rum med dörrar som går att stänga och inte märkliga lösningar med avdelade väggar där allt omgivande ljud tränger igenom.                                En SR-reporter intervjuade en ung kille i ett utsatt område vid ett tillfälle och frågade honom varför han var ute och drev runt kvällstid i stället för att läsa läxor. Killen svarade: " Vi bor åtta personer i en tvåa, hur ska jag kunna läsa läxor? Där är jämt bråk, skrik och väsen och på mornarna får vi köa flera timmar till toaletten. Vi har bara en och den är jämt upptagen. Överallt ligger kläder och leksaker, man snubblar på dem och ibland river  småsyskonen sönder mina böcker. Jag hittar inte alltid mina kläder och kommer därför ibland för sent till skolan. Nu ska jag få ett syskon till, jag är jättearg och skulle vilja flytta till en annan familj."                                                                                 Trångboddhet är ett hot mot barns utveckling och hälsa. Ingen borde skaffa barn som inte har en tillräckligt stor bostad.

Tillägg till mitt inlägg: TS påstår sig "älska att bo trångt". Det tror jag inte ett ögonblick på, det är snarare så att "rönnbären är sura". TS skulle självklart vilja ha en tillräckligt stor bostad men vill inte erkänna detta. Ingen, ingen kan någonsin tycka att trångboddhet är något positivt.

Det låter som grannarna kan ha skäl för sin oro. 
Att bo 8 personer på 87 kvm är för trångt. Vi skulle nog vilja se den dubbla bostadsyta ungefär - minst. Nu vet jag inte hur bostaden är disponerad med hänsyn till köksplatser, kyl/frys, toalett och hygienutrymmen, storlek på sovrum, plats för sängar och kläder m.m. Har dock svårt att tänka mig att allt detta skulle kunna vara på en acceptabel nivå på så liten yta.

Troligen skulle vi överväga att placera några barn till dess att familjen ordnat ett acceptabelt boende. Det är för barnens bästa, inget annat. 

För att kunna ge en bra uppväxt till 6 barn är nog antal rum det lilla problemet. Jag har tre st med stor åldersskillnad. Jag gör ju allt för dom men det finns dagar jag känner att jag inte räcker till.