Missfall vecka 21, någon mer?

Jag beklagar era förluster, allihop. <3

På fb finns det ett forum för änglaföräldrar. Stängda grupper där man får gott stöd från andra som har förlorat. Vissa i magen, andra under förlossningen och en del efter barnet kommit ut. Alla är välkomna och alla får stöd. Inboxa mej om ni vill vara med.

Insanejane77: HEJ! Har låtit den här tråden vara nu eftersom jag har fokuserat på att gå vidare. Dock har jag tänkt mycket på dig, hur går det med din graviditet? Hur långt gången är du nu?

Jag mår så otroligt mycket bättre nu, två månader efter min stora förlust. Har pratat, pratat och pratat, både med min man, vänner och kurator och nu känner jag mig liksom klar. Eller så klar man kan känna sig. Allt som går säga har redan sagts, ungefär en miljard gånger. :) Har börjat jobba igen och älskar det! Har tränat hårt och gått ner mina gravidkilon och känner mig konstigt nog väldigt tillfreds. Idag har jag ägglossning för första gången och jag är så stolt över min kropp som är igång igen så fort! Nu håller vi tummarna för ett plus på stickan i slutet av månaden! :)

Tusen kramar till dig!

Hej! Tack för att du skrev och ursäkta för det sena svaret!

Grattis till din nya graviditet och en stor kram till dig för förlusten av er flicka. Det är inget någon ska behöva gå igenom! Förstår att du är orolig och har svårt att slappna av men känns det inte lite bättre när du passerat v.21? Jag tänker att om vi bara blir gravida och kommer förbi den veckan borde någon spärr släppa i huvudet och man kanske kan slappna av lite? Men jag kommer vara så otroligt orolig också, tur att sjukvården där vi bor verkar fantastisk. Vi har en kurator som står redo att följa oss genom nästa graviditet och ett vul i v. 8. MEN först måste jag ju bli gravid igen, har ägglossning idag, så vi håller tummarna! :) Hur lång tid tog det för er att bli gravida igen?

Hej! 

Jag beklagar verkligen din förlust. Det är så otroligt smärtsamt, det kändes för mig som att mitt hjärta bara sprack. Tack och lov blir det bättre, i alla fall för mig. Jag tror att min otroliga revansch-känsla tar mig vidare, samma gäller för min man. VI SKA HA ETT BARN! :) MEn som du säger, kroppen och knoppen behöver sin tid och det är olika för alla. För mig tog det fem veckor innan mensen kom igång och den var liksom till och från i 1-2 veckor. Har ägglossning idag och den är typ fem dagar senare i cykeln än jag brukar men jag är bara glad att den är här. Vi ska absolut försöka igen, känner mig helt redo, även fast jag aldrig kommer över min förlust. 

Vet man varför er dotter hade sin missbildning eller är det bara något som händer? Tur att man inte kan veta i förväg allt hemskt som kan ske. Nästa gång tycker jag att det är vår tur i alla fall! 

Hur mår du nu då? I kropp och knopp? 

KRAM!

Men herregud! Så otroligt hemskt och otäckt! Hur har det gått efter det här? Han åkte fast hoppas jag?

Hur mår din kropp efter allt? Har du fått några barn sedan dess?

KRAM!

Tack snälla rara du!

Jadu det har gått snart 8 år, och polisen la ner utredningen bara 2 år efter de hände, "brist på bevis" och att de inte hittade pappan....Jävla grisarna var lata! usch!

Jodå jag mår bra, har bara svårt att lita på folk, är förlovad nu med min livskärlek, blev gravid 2012 och flickan jag bar på dog i min mage pga missbildningar, hon skulle inte överlevt fullgången.

Tack ska du ha för ditt svar, känner så mycket igen mej i vad du skriver. Vi ska ha ett barn, det finns ju inget annat att tänka på. Vi längtar så efter att få bli föräldrar :)

Vi väntar ännu på obduktionsrapport, det kan ta upp till 3 månader sa dom. Men som tur får vi kallelse till läkare då den kommit för att få klarhet. Läkaren sa redan tidigare att det högst troligt är en slump, att vi inte kunnat göra något annat, inget genetiskt heller, det lär skall vara 1 på 1000 som drabbas av anancefali. Men det är klart att man går och grubblar ifall man gjorde något fel fastän man vet att man levde så hälsosamt man kunde. Men hjärnan spelar en spratt emellanåt. Men vi har iallafall bestämt att vänta tills vi får svart på vitt att det bara var slumpen förrän vi försöker bli med barn igen.

Konstigt nog mår jag mycket bättre nu, började jobba för 2 veckor sen och igår kom min mens, så det blev jag väldigt glad för att se att kroppen sakta men säkert kommer igen. Hann bli lite orolig där eftersom det tog 7½ vecka innan den kom. Tiden läker sår, fastän man inte tänkte så när man var mitt upp i den värsta sorgen. Tänker nog varje dag på vad som hände, men låter det inte ta över. Vi siktar framåt nu och hoppas att kunna bli gravida.

Tack för att jag fått skriva av mej här. Önskar er alla allt gott, och att ni plussar snart! :) Kraaam!

jag är ny här men av samma smärta som du sökt mig hit.
förlorade för en månad sen min son i vecka 22.
av ingen anledning han mådde bra innan men hjärtat hade bara stannat.
jag är djupt ledsen men jag hAR Ändå fförsökt att gå vidare för mina två barns skull.
men är nu så rädd o osäker på min kropp rädd att flrlora nästa graviditet.
men även en enorm tomhet inom mig som skriker efter en ny graviditet.
har nyss haft första mensen efter förlossningen-
o har de hänt någon här att de lyckats på första försöket.
vill bli gravid så hemskt gärna igen.

Jag beklagar så hemskt mycket att ni förlorat er son! Det skulle kunna vara jag som skrev det där. Känns nästan kusligt! Jag förlorade min i v. 22 för drygt två år sedan, hade också två barn sen innan. Allt såg bra ut på UL, några veckor senare kände jag att något var fel, han rörde inte sig som han hade gjort innan. Var inne och fick lyssna på hjärtljuden, allt lät bra. Dagen efter var sista dagen jag kände att han rörde sig. Konstaterades någon dag senare att han dött, bara sådär, utan anledning. Minns också att min kropp och själ skrek efter en ny graviditet och bebis. Vi började försöka en månad efter förlossningen, men det tog 8-9 månader innan jag blev gravid igen. Hade innan dess blivit gravid på i princip första försöket. Vet inte varför det tog tid, bara slumpen eller att jag mådde så dåligt psykiskt. Hoppas verkligen att du blir gravid igen och att du snart får hålla en ny liten bebis i famnen! Livet blir bättre! Jag vet att det låter som en klyscha, men du kommer att må bättre! Kram till dig och all ni andra i tråden, berätta gärna hur det går för er!

Gick de bra sen för er? Är så orolig inför nästa gång ;(

Precis det du skriver känner jag oxså.. vi förlorade vår son i v.19+4 blev konstaterat på RUL den 7 april 
Gick igenom medicinsk abort den 10 april och blev tyvärr komplettering med skrapning på natten då moderkakan inte ville komma ut hel 

har ingen smärta fysiskt vilket är skönt och i stort sett ingen blödning.. 
Nu vill vi bara att tiden ska rulla på så vi kan försöka igen 

Hur går det för dig?

Ja, det gick bra för oss! Min fjärde graviditet förlöpte helt normalt fysiskt sett. Psykiskt.....ja, jag var naturligtvis jätteorolig i princip hela tiden, men jag fick lära mig att leva med den, och det var ju värt det! Jag besökte barnmorskan varannan vecka, gjorde fler ultraljud och gick på Trombyl från v. 9-36 (delvis pga preeklampsi i tidigare graviditeter). I v 38 blev jag igångsatt, delvis pga oron och delvis pga att blodtrycket höjdes något mot slutet. Ingen kunde ju garantera att det skulle gå bra, jag försökte tänka att chansen att det skulle gå bra den här gången var mycket större än risken att det skulle gå åt helsike igen. Idag har jag en frisk 9-månaders pojke som har tre syskon; två på jorden och en i himlen! Håller alla tummar att det går bra för dig och alla andra i tråden!