Hej alla fina! För tre veckor sedan föddes våra små tvillingflickor i vecka 21 och det har varit otroligt sorgligt och hemskt. Jag skulle vilja komma i kontakt med någon/några som varit med om samma sak, sent missfall alltså. Behöver inte vara tvillingar så klart, vill helst bara hitta någon att få "prata av" mig lite med. Kram!
Insanejane77: Först och främst, GRATTIS till graviditeten!! Förstår att det måste vara svårt att känna någon större övertygelse efter allt du varit med om men jag lovar att jag håller alla tummar och allt som går hålla för att det ska gå bra idag! Hör gärna av dig och berätta! Du får skicka ett privat meddelande om det är jobbigt att skriva här om du vill!
Jag känner mig rätt dum när jag läser din jobbiga historia, jag har ju egentligen haft det rätt enkelt fram tills nu, blev gravid på andra försöket och hade inga större krämpor alls, fram till själva förlossningen då. Hoppas verkligen att det kommer gå enkelt när vi försöker igen också! Slutade blöda idag och väntar på att mensen ska börja, hur lång tid tog det för dig? Idag är det exakt tre veckor sedan jag kom hem från sjukhuset.
Vi har också haft en otrolig tur med kontakterna inom sjukvården, har blivit så otroigt fint bemötta och jag är inte alls avskräckt efter förlossningen. Min läkare ringde till och med och ville att vi skulle komma in igår och bara prata, inte om något särskilt och det kom en terapeut in till oss före förlossningen och bokade in vårt första möte, vi går en gång i veckan nu och det är fantastiskt. Blir så ledsen när jag läser om hur du har blivit behandlad, så otroligt ovärdigt. Det känns som att vården i många fall inte lyssnar på den gravida kvinnan så mycket som de borde, det är ju ändå i våra kroppar allt sker och vi känner ju dem bäst! Som sagt, hoppas innerligt för din skull att du får avsluta den här långa resan på bästa sätt!
Angående begravning, så blir det ingen. Våra barn är ju en vecka från att räknas som barn, i v. 21 är dom bara foster. Därför kommer dom kremeras och strös i en minneslund på mors dag i maj, vilket känns underbart. En grav hade känts lite för mycket eftersom vi inte riktigt hade fått den sortens band till dem ännu men minneslund känns helt perfekt, då kan man gå förbi där om man känner för det ibland.
I ditt fall skulle jag absolut vilja ha begravning, du "kände" ju ditt barn mycket mer än vi gjorde. Hade ni kommit på något namn till barnet? Det hade inte vi, vi hade nog aldrig riktigt vågat hoppas på att ens få våra tvillingar. Det enda vi har till dem är två jättesöta speldosor.
Som sagt, hoppas allt går bra idag, tänker på dig. KRAM
Längtan 86: grattis till din dotter också och jag är så otroligt ledsen när jag läser om vad du varit med om. Ännu en person som råkat ut för dålig vård i den tyngsta av stunder, så ska det inte få gå till!
Så himla fint att ni kunde se att flickan såg ut som er! Våra små tjejer såg exakt ut som min bortgågne svärfar, vilket var både dubbelt sorgligt och otroligt vackert. :)
Jag vill också bli gravid igen så fort som möjligt, har din mens kommit igång igen?
Jag ser att du skriver din mail men jag har ingen mail jag brukar just nu så jag skriver ett svar här ändå.
Allting gick BRA idag på KUB!
Man ska kanske inte ropa hej ännu men so far so good iaf och jag är väldigt lättad för stunden. JIPPI!
Angående jobbiga historier så tänk inte så där, man kan inte jämföra grader i helvetet. Bara för att man upplever att någon annan gått igenom något "svårare" så betyder inte det att man själv upplevt inte är minst lika smärtsamt.
Skönt att ni slapp allt sånt som begravning och det låter jättefint att sprida askan i minneslunden på mors dag! Vi fick ju välja vad vi ville ha för typ av jordfästning. Vi kunde välja begravning med kista och allt men fast min dotter levde och var en person för mig så var hon ju inte det för någon annan och jag ansåg att det bara skulle göra ont värre med begravning och gravsten och allt. Så vi valde kremering och minneslunden. Då kan jag gå dit då och då och gråta en skvätt och sen är det bra. Men det är ändå ingen plikt och något jag måste sköta om. Så så blev det.
Ja det var ju så att vi visste att det var en flicka och vi kallade henne för Iris redan innan hon hade kommit ut. Eftersom vi var så långt gångna så hade vi ju börjat köpa på oss lite saker mot slutet. Vi hade beställt barnvagn och babyskydd och allt på babyproffsen och hennes säng stod bäddad och kläderna var tvättade och vikta och väntade på henne. Skötbord stod redo osv osv. Så kom det inte till användning.
Det var bara att plocka bort allting igen efter att vi kommit hem. Trodde det skulle bli övermäktigt men eftersom hon aldrig hade hunnit använda sakerna så var det inte så illa som jag hade föreställt mig. Det gick, jag dog liksom inte av sorg som jag trodde att jag skulle. Men det är jobbigt att se sakerna i förrådet när man går in. Hoppas det kommer till användning!
Ser att ni har skrivit om hur barnen såg ut och jag brukar inte tala om det så ofta men hon var fruktansvärt lik min make. Sköterskorna sa att hon såg ut som mig med men det kunde jag inte se, möjligen hade hon mina händer och fötter. En knubbig tös med runda kinder och massor av lockigt blont hår.
Sköterskorna var superbra och goa mot oss och vi fick också med oss fotavtryck i gips och på papper i en fin ask. Dom frågade oss om vi ville ha foto men jag tyckte då att dom inte var kloka som undrade det, hon var ju död liksom!? Så vi tog inte fotot. Men dom sa att dom skulle spara det i min journal och om jag ville ha det sen så fanns det iaf. Och för nåt halvår sedan så ångrade jag mig och beställde hem det. Min man klarar inte av att se det och har aldrig tittat men jag kollar ibland i smyg. Det är en sån märklig känsla att vara stolt över sin fina dotter men inte kunna visa någon för ingen vill se på ett foto på en död bebis. Är det något ni känner igen?
Tråkigt att läsa att vi är fler som blivit dåligt behandlade av vården men också skönt att läsa att inte ALLA har blivit det utan att många har bra upplevelser. Det ger mig hopp om att jag också kanske kan få det.
Många kramar till er flickor
Insanejane77: Ursäkta det sena svaret, har varit lite borta från dator på sistone. Men herregud, grattis till det roliga kub-testet! Så himla kul att höra! Nu borde du vara i vecka 15-16 va?
Här går det framåt, igår var det en månad sedan vi fick veta att våra små tjejer inte längre levde. Det känns som ungefär ett år sedan, första veckorna var evighetslånga verkligen! Tror att min mens kan vara på ingående, hoppas verkligen det, är så himla sugen på att bli gravid så snabbt som möjligt, hoppas bara att vi kan.
Kram!
Elizabeth: Tack! Barnmorskan på kub satte mig dock lite bakåt i tiden (eller blir det framåt?!) och jag är nu 13+2 bara. Allt tickar på iaf, det är viktigast.
Hoppas att det går fort för dig att återhämta dig från avslaget och att ägglossningen kommer igång snabbt. Man är så van att känna sin kropp och veta när det är dags för ägglossning osv men efter en förlossning är det så svårt att förstå sin egen kropp och veta när det är dags för vad.
Jag blödde i 3-4 veckor efter mitt ks och efter det hade vi order att inte bli gravida på sex månader bara så alla hinnor och allt som var sytt skulle hinna läka ordentligt.
Men vid mina missfall så blöder jag 3-4 veckor och sedan kan mensen ta lite tid på sig att dyka upp. Det är förstås olika för alla och lite kanske det beror på min ålder att det tar några veckor extra för mig.
Hoppas det går fort för dig att komma tillbaka i vanliga banor, håller tummarna för dig!
Många kramar och lycka till!
Hej TS, förstår din förlust
Vi förlorade våran lilla prinsessa i v.21 också, det var en fruktansvärd förlossning och hela kroppen kämpade emot. Hon skulle ju vara kvar, det var ju inte dags ännu. Detta är två år sedan och nu är jag gravid på nytt i v. 24 och har inte kunnat slappna av. Det jag gör, fel kanske men mitt försvar om det går åt skogen igen är att inte tänka att jag är gravid. Nu sparkar ju bebben för fullt så det är lite svårt att inte känna något, men upptäckte inte förrän i v.12, tror detta berodde på att jag inte ville tro det, grät när testet visade positivt, inte av glädje utan av sorg. Ifall det skulle hända igen
Har en superbra BM som jag pratar mycket med, hon är ett enormt stöd. Min sorg finns alltid kvar efter lillan och gråter än idag efter min lilla sessa, men den blir lättare med tiden.
Jag tänker på dig TS.
Obduktionen av våran lilla tjej tog 6-7 månader innan den var färdig, de hittade inga fel. Hade säkert varit lättare om man hade något att skylla på, nu är det bara varför??
Hej!
Hittade din tråd när jag surfade runt här på familjeliv. Beklagar din förlust så innerligt.
Vill också delge er min historia för att få skriva av mej lite.
Idag är det exakt 3 veckor sedan jag var tvungen att föda fram vår lilla tjejängel i vecka 21+6 efter att det konsterats i UL att babyn har anacefali, en grav missbildning där skallbenet saknas, var inga möjligheter för babyn att leva utanför livmodern, fastän hjärtat slog och alla andra organ fungerade som de skulle, allt varit normalt på tidigare UL och graviditeten hade fortlöpt som den skulle.
13 h efter igångsättning föddes vår lilla älskade tös kl.21.15 den 12.12, dom tvättade henne och la en duk på huvudet för att dölja missbildningen. Hon var så liten, men så fin, små fingrar och tår, hade t.om. min haka. Vi fick ta farväl i lugn och ro. <3
Denna tjej skulle ha blivit vårt första barn, efter en lång väntan på att bli gravida(ca. 3 år). Sorgen är ofattbar, men på något sätt hålls man på ytan ändå, hur vet jag inte. Är sjukskriven ännu och går 1 gång i veckan till psykolog. Vet ej hur man skall gå vidare annat än att försöka ta en dag i taget.
Tankar på att försöka vilja bli gravid pånytt kommer sakta smygandes, men först måste nog både kroppen och knoppen vara mogna för detta.
Tack!
Var med om ett missfall i v20, då jag blev misshandlad av den blivande pappan, som hade "ångrat" sig och ville inte att jag skulle behålla bebisen.
han sparkade min mage, och slog mig gul och blå. Vaknade på intensivvården och fick kraftiga sammandragningar / krystvärkar och förlöste en dödfödd flicka, 2006-08-20, då var jag 19 år.