Hej alla fina! För tre veckor sedan föddes våra små tvillingflickor i vecka 21 och det har varit otroligt sorgligt och hemskt. Jag skulle vilja komma i kontakt med någon/några som varit med om samma sak, sent missfall alltså. Behöver inte vara tvillingar så klart, vill helst bara hitta någon att få "prata av" mig lite med. Kram!
Hej och tack för att du skrev! Jag beklagar din förlust också, i vecka 37 måste vara så otroligt hemskt!! Gick det snabbt att du fick havandeskapsförgiftning? Hade du barn innan? Har du fått barn efter? (Tusen frågor) Kan inte tänka mig hur hemskt det måste ha varit... Vi fick veta i v. 18 på RUL att vi väntade tvillingar och blev ju helt chockade men superglada! Tyvärr fick vi också veta att tvillingarna var monoamniotiska, hade aldrig hört talas om det innan, och det är bara en slumphändelse. Lättast är om du googlar det, men det betyder mer eller mindre att barnen delar fostersäck och det är väldigt riskfyllt, så riskfyllt att sjukvården brukar rekommendera ett avbrytande av graviditeten om det upptäcks tidigt. Det finns ju dom som får två levande barn också och vi trodde att vi skulle klara oss men tyvärr slutade det sparka en dag... Vi och läkaren tror att dom dog på grund av syndromet, mest troligt har navelsträngarna trasslat ihop sig... Vi har inte fått veta säkert än, det brukar visst ta ett tag. Det är väl det mest positiva, att dom inte dog på grund av något som inte stämmer hos oss, utan bara på grund av maximal otur. Herregud vad jag saknar magen och sparkarna! Kram!
Tack snälla du! Här du varit med om liknande? Kram!
Insanejane77: Först och främst, GRATTIS till graviditeten!! Förstår att det måste vara svårt att känna någon större övertygelse efter allt du varit med om men jag lovar att jag håller alla tummar och allt som går hålla för att det ska gå bra idag! Hör gärna av dig och berätta! Du får skicka ett privat meddelande om det är jobbigt att skriva här om du vill!
Jag känner mig rätt dum när jag läser din jobbiga historia, jag har ju egentligen haft det rätt enkelt fram tills nu, blev gravid på andra försöket och hade inga större krämpor alls, fram till själva förlossningen då. Hoppas verkligen att det kommer gå enkelt när vi försöker igen också! Slutade blöda idag och väntar på att mensen ska börja, hur lång tid tog det för dig? Idag är det exakt tre veckor sedan jag kom hem från sjukhuset.
Vi har också haft en otrolig tur med kontakterna inom sjukvården, har blivit så otroigt fint bemötta och jag är inte alls avskräckt efter förlossningen. Min läkare ringde till och med och ville att vi skulle komma in igår och bara prata, inte om något särskilt och det kom en terapeut in till oss före förlossningen och bokade in vårt första möte, vi går en gång i veckan nu och det är fantastiskt. Blir så ledsen när jag läser om hur du har blivit behandlad, så otroligt ovärdigt. Det känns som att vården i många fall inte lyssnar på den gravida kvinnan så mycket som de borde, det är ju ändå i våra kroppar allt sker och vi känner ju dem bäst! Som sagt, hoppas innerligt för din skull att du får avsluta den här långa resan på bästa sätt!
Angående begravning, så blir det ingen. Våra barn är ju en vecka från att räknas som barn, i v. 21 är dom bara foster. Därför kommer dom kremeras och strös i en minneslund på mors dag i maj, vilket känns underbart. En grav hade känts lite för mycket eftersom vi inte riktigt hade fått den sortens band till dem ännu men minneslund känns helt perfekt, då kan man gå förbi där om man känner för det ibland.
I ditt fall skulle jag absolut vilja ha begravning, du "kände" ju ditt barn mycket mer än vi gjorde. Hade ni kommit på något namn till barnet? Det hade inte vi, vi hade nog aldrig riktigt vågat hoppas på att ens få våra tvillingar. Det enda vi har till dem är två jättesöta speldosor.
Som sagt, hoppas allt går bra idag, tänker på dig. KRAM
Längtan 86: grattis till din dotter också och jag är så otroligt ledsen när jag läser om vad du varit med om. Ännu en person som råkat ut för dålig vård i den tyngsta av stunder, så ska det inte få gå till!
Så himla fint att ni kunde se att flickan såg ut som er! Våra små tjejer såg exakt ut som min bortgågne svärfar, vilket var både dubbelt sorgligt och otroligt vackert. :)
Jag vill också bli gravid igen så fort som möjligt, har din mens kommit igång igen?
Insanejane77: Ursäkta det sena svaret, har varit lite borta från dator på sistone. Men herregud, grattis till det roliga kub-testet! Så himla kul att höra! Nu borde du vara i vecka 15-16 va?
Här går det framåt, igår var det en månad sedan vi fick veta att våra små tjejer inte längre levde. Det känns som ungefär ett år sedan, första veckorna var evighetslånga verkligen! Tror att min mens kan vara på ingående, hoppas verkligen det, är så himla sugen på att bli gravid så snabbt som möjligt, hoppas bara att vi kan.
Kram!
Insanejane77: HEJ! Har låtit den här tråden vara nu eftersom jag har fokuserat på att gå vidare. Dock har jag tänkt mycket på dig, hur går det med din graviditet? Hur långt gången är du nu?
Jag mår så otroligt mycket bättre nu, två månader efter min stora förlust. Har pratat, pratat och pratat, både med min man, vänner och kurator och nu känner jag mig liksom klar. Eller så klar man kan känna sig. Allt som går säga har redan sagts, ungefär en miljard gånger. :) Har börjat jobba igen och älskar det! Har tränat hårt och gått ner mina gravidkilon och känner mig konstigt nog väldigt tillfreds. Idag har jag ägglossning för första gången och jag är så stolt över min kropp som är igång igen så fort! Nu håller vi tummarna för ett plus på stickan i slutet av månaden! :)
Tusen kramar till dig!
Vi förlorade våran lilla prinsessa i v.21 också, det var en fruktansvärd förlossning och hela kroppen kämpade emot. Hon skulle ju vara kvar, det var ju inte dags ännu. Detta är två år sedan och nu är jag gravid på nytt i v. 24 och har inte kunnat slappna av. Det jag gör, fel kanske men mitt försvar om det går åt skogen igen är att inte tänka att jag är gravid. Nu sparkar ju bebben för fullt så det är lite svårt att inte känna något, men upptäckte inte förrän i v.12, tror detta berodde på att jag inte ville tro det, grät när testet visade positivt, inte av glädje utan av sorg. Ifall det skulle hända igen