Elizabett: Ja den här soppan blev inte rolig för någon av oss, usch! Snacka om att vara märkt för livet.
Nu blir det långt och hoptryckt från mobilen, hoppas det går att läsa:
Det här tråkiga hände mig vid min första graviditet. Har haft tre missfall efter det och är nu gravid igen i v 14. Vet inte om den här bönan lever heller faktiskt, det får jag se i morgon när jag gör kub. Mina tre missfall skedde alla väldigt tidigt, ca v 4-5 men kroppen behöll embryona och jag visste i te att graviditeterna hade avbrutits förrän någon månad efter det.
Jag lyckades tjata mig till lite utredningar men inget var fel hävdade dom och vi hade bara haft otur. Men jag insisterade på att få progesteron utskrivet att börja med tillsammans med trombyl så fort jag plussade. Och i v 7 var jag och gjorde ett vul och såg ett litet hjärta ticka vilket det aldrig hann göra vid de andra missfallen. Nu kan ju det ha förändrats förstås så jag är beredd på dåliga nyheter i morgon också men jag har symptom fortfarande och hoppas att det ser bra ut i morgon!
Vi har försökt få barn i 3,5 år ungefär och är nu på 5e graviditeten och är fortfarande barnlösa. Jag är väldigt trött på den här karusellen och går det inte nu då slutar jag. Så hoppas!
När jag blev sjuk så började det med att jag gick upp väldigt fort i vikt, 12 kg vatten på 3 veckor! Hade lite huvudvärk och var medtagen men allt det här kan ju vara normalt i sista trimestern. Jag hade ingen äggvita i urinen eller högt blodtryck då.
Min dotter var väldigt stor så jag gick på flera tillväxtultraljud där i slutet. Jag frågade en barnmorska om jag inte kunde ha den där typen av hsfg som enbart syntes i blodet ( hellpsyndrom hade jag hört lite vagt om) men det viftade bm bara bort och sa att det var så ovanligt så det hade jag inte.
Jag trodde henne men mådde dåligt och min dotter var ju jättestor (4545g v 37) så jag bad flera flera gånger om att dom skulle sätta igång mig tidigare men dom sa att det inte var bra för min dotter så det var uteslutet. Men jag fick mitt snitt planerat till v 38.
Det var ju bara ca två veckor bort så jag tänkte att jag väl fick vänta helt enkelt.
Men så en natt efter där blev jag magsjuk och sprang på toa och mådde illa och ville spy. Fick ont vid höger revben och tog en alvedon och försökte somna om. Tänkte att jag hade ätit något dumt bara.
Sen kände jag henne inte sparka så mycket mera. Hon var inte så livlig ens från början men nån rörelse brukade jag ju känna då och då. Blev kall inom mig när jag insåg att jag inte känt henne på ett par dagar men tänkte på att vi ju just vart på ul och allt var bra. Ringde in och sa som det var. Specmvc-personen jag pratade med var sur och snäppig mot mig och betedde sig dom om jag var sååå besvärlig. Jag fick rådet att dricka ett glas kall saft och vänta ett tag och om jag ändå inte kände henne fick jag väl komma in då, om det var nödvändigt.
Hennes ton gjorde att jag kände mig övernojjig så jag väntade ett par timmar och gjorde allt jag kunde för att få respons. När ingen kom trodde jag fortfarande att allt var bra, det måste det ju vara när alla säger det hela tiden? Min man var på jobbet och jag tyckte det var onödigt att ringa honom och göra honom orolig när inget ändå var fel så jag åkte in med min svägerska. Såg DIREKT på UL att det var för sent :( hela världen rasade!
Jag fick efter massa bråk till slut göra ks ändå men efter inte förrän nästa dag. Fick åka hem med min "döda" mage och bara vänta. Fruktansvärt! Det var inte förrän jag kom in för operation dom dom märkte hur sjuk jag var. Då hade jag just den varianten som bara syntes i blodet och dom jag hade frågat om! Men då gick blodtrycket upp i taket och jag blev så sjuk att jag var tvungen att få blodtransfusioner och massor av mediciner i ett år efter sjukdomen.
Jag försökte så klart anmäla allt detta men jag visste inte vilken bm jag hade pratat med och vilken gång så vem skulle hållas skyldig liksom... Läkarna ljög för mig, måste dom gjort, och sa att detta hade kommit väldigt fort och att det kan ske på bara några timmar. Men jag hade ju mått dåligt i flera veckor och när min dotter var ute kunde man fastställa att hon varit död i några dagar!!
Jag är fortfarande väldigt arg och ledsen för det var så onödigt att hon förlorades. Allt bara för att personal ansåg mig dom en kollrig förstagångsföderska...
Känner inte att jag litar på dom nu heller och fruktar faktiskt för mitt liv nu om jag fortfarande är gravid. Hoppas jag får en bra läkare nu!
Monoamniotiska tvillingar har jag faktiskt hört talas om förr. Vad jobbigt att gå med den vetskapen om att det kan gå dåligt men vara så glad för tvillingarna och tänka att nu när det gått så långt går det säkert finemang! för så tänker man ju.
Klarar jag bara första 12 veckorna, sen kub, sen RUL så behöver man bara klara sig till v 26 för då kan dom ju rädda barnet om något skulle gå galet. Men man är aldrig säker. Kanske när man får sitt barn i sina armar, men egentligen, inte ens då.
Hur gjorde dom för dig? Du fick förlossning och hur har ni tänkt göra sen? Har ni tänkt på om ni vill ha begravning osv?
En obduktion eller en riktig utredning på vad som gick galet kan ta lång tid. Vi fick vänta 3 månader har jag för mig. Olidligt länge!
Hur som helst, fruktansvärt för dig TS men skönt att veta att inget är fel på er eller att det ju knappast lär hända igen.
Jag har mellan 20-50% risk att få samma skit igen :S hoppas inte!
Kram