Missfall vecka 21, någon mer?

Hej!

Hittade din tråd när jag surfade runt här på familjeliv. Beklagar din förlust så innerligt.
Vill också delge er min historia för att få skriva av mej lite.

Idag är det exakt 3 veckor sedan jag var tvungen att föda fram vår lilla tjejängel i vecka 21+6 efter att det konsterats i UL att babyn har anacefali, en grav missbildning där skallbenet saknas, var inga möjligheter för babyn att leva utanför livmodern, fastän hjärtat slog och alla andra organ fungerade som de skulle, allt varit normalt på tidigare UL och graviditeten hade fortlöpt som den skulle.

13 h efter igångsättning föddes vår lilla älskade tös kl.21.15 den 12.12, dom tvättade henne och la en duk på huvudet för att dölja missbildningen. Hon var så liten, men så fin, små fingrar och tår, hade t.om. min haka. Vi fick ta farväl i lugn och ro. <3

Denna tjej skulle ha blivit vårt första barn, efter en lång väntan på att bli gravida(ca. 3 år). Sorgen är ofattbar, men på något sätt hålls man på ytan ändå, hur vet jag inte. Är sjukskriven ännu och går 1 gång i veckan till psykolog. Vet ej hur man skall gå vidare annat än att försöka ta en dag i taget.

Tankar på att försöka vilja bli gravid pånytt kommer sakta smygandes, men först måste nog både kroppen och knoppen vara mogna för detta.

Tack!

Tack ska du ha för ditt svar, känner så mycket igen mej i vad du skriver. Vi ska ha ett barn, det finns ju inget annat att tänka på. Vi längtar så efter att få bli föräldrar :)

Vi väntar ännu på obduktionsrapport, det kan ta upp till 3 månader sa dom. Men som tur får vi kallelse till läkare då den kommit för att få klarhet. Läkaren sa redan tidigare att det högst troligt är en slump, att vi inte kunnat göra något annat, inget genetiskt heller, det lär skall vara 1 på 1000 som drabbas av anancefali. Men det är klart att man går och grubblar ifall man gjorde något fel fastän man vet att man levde så hälsosamt man kunde. Men hjärnan spelar en spratt emellanåt. Men vi har iallafall bestämt att vänta tills vi får svart på vitt att det bara var slumpen förrän vi försöker bli med barn igen.

Konstigt nog mår jag mycket bättre nu, började jobba för 2 veckor sen och igår kom min mens, så det blev jag väldigt glad för att se att kroppen sakta men säkert kommer igen. Hann bli lite orolig där eftersom det tog 7½ vecka innan den kom. Tiden läker sår, fastän man inte tänkte så när man var mitt upp i den värsta sorgen. Tänker nog varje dag på vad som hände, men låter det inte ta över. Vi siktar framåt nu och hoppas att kunna bli gravida.

Tack för att jag fått skriva av mej här. Önskar er alla allt gott, och att ni plussar snart! :) Kraaam!