Rädd för förlossningen - några som vill berätta om sin förlossning?

Grattis till bebisen!

Med första barnet fick jag en riktig dröm förlossning. Den startade med vattenavgång i vecka 36+1. Vi ringde in men de sa att vi skulle avvakta hemma tills värkarna satte igång. Så på morhonen dagen efter kände jag fortfarande inte av några värkar så vi ringde in igen och fick en tid på specialist mödravården vid elva. Väl där inne fick jag en utskällning för att vi inte kom in direkt när vattnet gick eftersom att det var så tidigt så skulle jag läggas in med antibiotika. jag hade då helt utplånad tapp och var öppen tre cm.

Vi lades in på bb oförlösta och låg där till ca 15:00. Sen hade värkarna satt i gång lite lätt. Då skjussades jag upp till förlossningen och då var jag öppen 5cm. Sen vid 22:00 sarte krystvärkarna igång. Barnmorskan satt hela tiden och stoppade dottern från att komma ut för snabbt. Så efter 1 timmes krystade (med ett avbrott för att de inte kunna registrera hur dottern mådde. Så en läkare kom in och satte en elektrod på dottern huvud)

Dottern föddes 23:01. Jag sprack inget och kunna utan problem röra mig. Drt första jag sa när de rullade ner mig till bb var. Detta kan jag göra igen

Resan med tvåan blev inte alls så bra och sonen föddes med akutsnitt i vecks 28+5, två veckor efter vattenavgång

Väldigt intressant att läsa era berättelser!! tack snälla ni!!
Jag känner nu att det som skrämmer mig är när huvudet ska passera och det här enorma trycket man känner nertill som att ryggen ska gå av. Kan någon förklara det lite närmare? Hur exakt känns det? Måste väl hjälpa med epidural? Gör det ont att ta den nålen i ryggen? Och kan man faktist skada ryggen på riktigt när man trycker ut bebisen eller känns det bara så? Är oxå livrädd för att spricka och sy. Nån som kan berätta om det? Tack!!

Jag va livrädd för epiduralen men när jag va inne va det de sista jag tänkte på då värkarna var ohanterliga och jag inte fixade smärtan längre (för min del hade det ju hållt på i flera dygn) och det va det bästa för då fick jag SOVA! Va helt slut.
Jag hade inga krystvärkar utan fick klämma ut bebis på råstyrka och yttre tryck. När huvudet ska ut gör det jävulskt ont men sen är det ju över.. Jag fick först panik men sen släppte jag tid och rum och tillät all smärta passera och försökte slappna av och inte jobba mot kroppen utan med. Jag va oxå livrädd för att spricka. Jag fick sy men det va inte allvarliga bristningar utan lättare. Lita på digsjälv och din kropp! Jag hade stor hjälp av boken "föda utan rädsla". Lycka till!!

Tack snälla du för ditt svar. Så man känner ändå så pass när huvudet passerar trots bedövning? En svidande känsla då eller som många säger eller hur upplevde du den? Hur känns det i ryggen då? Och hur kändes det att sy?

Jag kan inte minnas att jag kände smärta just när huvudet passerade. Snarare en lättnad. Huvudet låg ganska länge precis innanför öppningen hos mig, och det var såklart jobbigt, men inte obeskrivligt smärtsamt.
Alla mina värkar, från första början, kändes i ryggen. Aldrig i magen. Jag tror det kan ha att göra med livmoderns placering (min var bakåtriktad). Det gjorde ont i ryggen även under krystskedet, och när huvudet passerade, men inte så att jag trodde den skulle gå sönder.
Att sy kändes inget för mig, eftersom jag hade spinalbedövning då, men jag tror inte att de små sticken känns mycket ens om man inte har någon bedövning alls. Det går fort och man är helt full av hormoner som dämpar smärtan.
Ryggbedövning gjorde inte alls ont, men jag fick ju det först efter att barnet var ute. Fick frågan innan om jag ville ha EDA, men då tyckte jag inte att det gjorde så farligt ont så jag tackade nej. Ångrade aldrig att jag bara hade lustgas. Kommer sannolikt välja samma nästa gång.

Den sak som sades till mig innan min förlossning, som gjorde det mycket mindre läskigt att vänta på, var "Det gör ju inte ont HELA tiden."

Mellan värkarna gör det inte ont. Bra att komma ihåg när man hör historier om förlossningar som drar ut på tiden.

:) 

Vad skönt att höra er berätta! Känns mycket bättre. 
Ja, värkarna ska jag klara tror jag eftersom jag har mensvärk från helvetet i vanliga fall och just att man får paus.
Men just när huvudet ska passera är jag livrädd för smärta i underlivet och i ryggen och tanken jag har där att man typ går sönder där nere. Just innan huvudet ska passera och ligger där innanför exakt hur är känslan då? Nån som kan förklara den smärtan? Känns så skönt att bara veta hur illa det än är. Jag vill vara beredd. Det är tanken att jag inte vet som skrämmer mig.

Svårt att säga hur känslan är när huvudet ligger där innanför eftersom jag egentligen inte var medveten om att det låg just där. Jag trodde hon var mycket högre upp när jag helt plötsligt lade handen mot underlivet och kände hennes huvud. Alltså inget specifikt som sade till mig att huvudet låg just framme vid öppningen. Förlossningen bara rullade på liksom.

Det som inte är så bra är om du är så rädd för att krysta ut barnet att du kniper ihop och vägrar försöka. Då är det större risk för skador, än om man låter kroppen jobba som den vill.

Du kanske skall läsa på om pudendusblockad och se om det är något för dig? Det ges inte så ofta nuförtiden, men är nog ingen omöjlighet att få om man frågar efter det. Min väninna var så rädd för att det skulle göra ont i slutet att hon inte vågade trycka på. Hon bad om detta och kände ingen smärta alls i underlivet efter det. Hör med din BM om du tycker det verkar intressant.

Tack snälla till er som berättar!
Hur känns det när man är i slutet av öppnings skedet?! Det är nog det jag är mest rädd för nu efter att ha läst mycket. Det verkar göra ondast. Nån som vill förklara detta så gott det går. Var sitter smärtan och hur känns den? Liknar den hemsk mensvärk eller mer sprängkänsla eller tryck känsla?
Och om jag tar epiduralen så måste den väl verkligen hjälpa?! 

Med Carl startade förlossningen med värkar som bara pågick och pågick i över ety dygn utan att något hände. Tillslut fick jag komma in på förlossningen för att få en morfinspruta så jag åtminstone fick sova, sov i ca en timma innan jag vaknade av värkarna igen. Sen var jag ganska borta, jag vet bara att jag hade värkar hur länge som helst. Sen satte de epidural vilket var rena himmelriket, jag sov i tre timmar tills jag vaknade och bara "o jävlar!" Och fick in bm, dags att krysta! Och det var definitivt det minst jobbiga med hela förlossningen, då fick jag nån slags idiotkrafter och kände väl att det faktiskt fanns ett slut på det hela. Tillslut fick han tas ut med sugklocka, vilket inte var så hemskt som jag trodde, två stygn (eller tre, minns faktiskt inte) blev det. Allt som allt tog förlossningen tre dygn. Med Saga gick vattnet och jag blev igångsatt för jag fick aldrig några värkar. Den förlossningen tog ca 3 timmar från första värk, och krystvärkarna kom preciiiis när epiduralen började verka, helt värdelöst! Men hon kom ut utan hjälp, det gick jättebra, fick sy ett stygn bara.

Åh, tack snälla för att du berättar! Så med epiduralen kändes det inte så mycket? Jag ska nog ta den direkt då när man kommer in. Men det man är rädd för är att den stoppar krystvärkarna då?

Själva krystandet kändes trots epidural, det går nog inte att komma undan. Det kan försvaga krystandet så att man måste få värkstimulerande dropp. Jag tror det var pga epiduralen jag inte fick ut sonen, så det blev sugklocka, men med dottern gick det helt komplikationsfritt. Jag har en mupp-rygg så de fick sticka mig fem(!!!) gånger innan de träffade rätt. Men jag kände knappt sticken, jag låg och kräktes och lust-gasade mig :) det bästa är att smärtan går över. Mellan värkarna och när barnet är ute. Jag var helt hög på adrenalin när Carl kom ut och bara "det här!! Det här ska jag göra igen!!". Min karl såg mest grön ut i ansiktet haha

Tack för att du berättar! Så sticket gjorde inte så ont i ryggen? Är rädd för nålar oxå även om det är en liten del av att föda...he he
Och sen sy efteråt man spruckit?

Nej, det var mest irriterande att de fick sticka så många ggr, jag skulle "ligga still", i 50 minuter, med jättemycket värkar. Lätt :p men själva sticket var en piss i oceanen :) stygnen efteråt märkte jag inte ens, jag var helt uppe i bebisen på mitt bröst. Märkte inte när moderkakan kom ut heller haha!

Låter bra det du berättar!

Jag var fullkomligt skräckslagen när jag kom in på förlossningen med första. Jag bara "skär ut den, SKÄR UT DEN!!" På fullt allvar. Men nu såhär i eftterhand skulle jag aldrig vilja ha avstått mina förlossningar, det var så sanslöst häftigt. Jag fick tvåan 18 månader efter första så uppenbarligen var det inte så hemskt att jag blev avskräckt :) alltså, det gör ont. Jättejätteont. Och det känns som att det aldrg ska ta slut. Men sen ligger man där med en liten bebis på bröstet och bara "yäh! Piece of cake!" :)

En sak mamma sa gjorde mig lugn. Jag frågade i 14-årsåldern om det integjorde ont att föda och mamma sa "Jo. Men sen får man dem i famnen."

"Jamen! Gör det inte ONT?!"

"Men sen får man dem i famnen", sa mamma och höll liksom ett barn i famnen och såg så lugn och glad ut, helt försvunnen i en dröm.

När jag själv skulle föda hade jag den meningen i huvudet och tanken att inget annat spelade någon roll. Snart låg vår lilla snufs i vår famn. När värkarna kom bestämde jag mig för att lyssna på vad kroppen sa först, vad barnmorskorna sa därefter och att vad jag skrivit i förlossningsplanen fick komma sist.

Det gjorde ont, ja, men sen fick jag vår efterlängtade E i famnen. Så fort min man och jag blev ensamma sa jag, rusig av alla endorfiner: Vi måste göra om det här!!!

När jag vågade släppa kontrollen och lät kroppen visa vägen blev det lättare. Det var enormt häftigt hur kroppen visste exakt hur den skulle göra. Men i ärlighetens namn var det också skönt med smärtlindring, så att jag orkade med. Man ska vara snäll mot sig själv

Dessutom kan jag rekommendera att köpa hem movicol, för det kan vara jobbigt att få magen att samarbeta veckan efterförlossningen.

Lycka till! Det kommer att gå bra

Åh, vad snälla ni är med så lugnande ord!