Rädd för förlossningen - några som vill berätta om sin förlossning?

V 38+4 vaknade jag vid 3 på natten och kände något vått i trosorna. Såg lite blod och ringde förlossningen för att höra vad de trodde. De sade att det sannolikt var slemproppen. Jag försökte somna om, men hade lite "mensvärk" som kom och gick, och sov inte så bra. Vid 9 på morgonen gick vattnet. Jag ringde förlossningen igen och de sade åt mig att komma in för att kolla om det verkligen var vattnet som gått (enl mig var det ingen tvekan - rann massor, och jag fick ta handdukar och bebisblöjor för att hålla det torrt).

Jag undrade om jag skulle ta med mig saker in (räknade inte med bebis på flera veckor), och de tyckte att jag skulle packa med allt viktigt. Så, det var bara att börja packa (hade inte gjort det i förväg). Samtidigt börjadde jag få värkar, och insåg att det kanske var på gång.

Väl inne på förlossningen blev jag lite bortglömd i väntrummet och satt med värkar i ca 2 timmar (mellan 11-13) innan jag blev undersökt. De bestämde sig för att skicka in mig till förlossningen och vid 14-tiden hade jag fått ett rum. Var då öppen ca 6 cm.

Jag tackade snabbt ja till lustgas, och bestämde mig för att utgå från att det här skulle ta lång tid. På något vis gick tiden utan att jag var så medveten om det. En värk i taget, och tillslut var det dags att börja krysta.

Jag höll på med krystning rätt länge - ca 40 min, eftersom huvudet inte låg i bästa läge. Tillslut kom bebisen ut, med hjälp av barnmorskans specialgrepp via anus. Behövde inte klippas, även om det var nära, men sprack en del kring slidan. Det var inget man tänkte på så mycket just då. Att spricka kändes inte mer än något annat.

Sedan ville inte moderkakan lossna, och jag blödde en del, så det blev att åka till operation. Jag fick spinalbedövning, och de plockade loss moderkakan manuellt (kändes ingenting), och passade på att sy där jag spruckit. Jag förlorade drygt 2 liter blod, och fick 3 påsar blod (fick sedan 3000 kronor av gravidförsäkringen pga att jag förlorat över 2 liter blod). Kände mig väldigt darrig och yr innan jag fått blodet. Efter någon timma fick jag träffa maken och bebisen igen.

Stannade på förlossningen i 3 dygn. Dels för att jag var svag innan jag hunnit få alla påsar blod (fick den sista påsen efter något dygn), men dels för att jag själv hade möjlighet att välja att stanna, och för mig kändes det som lite semester där - hade mycket att ta tag i när vi väl kom hem, eftersom vi var mitt i en flytt.

På det hela taget var det en ganska trevlig upplevelse. Det är bara att "följa med" i vad som händer. Bebisen kommer ut så småningom, och trots allt handlar det inte om så många timmar totalt sett. Jag hade fått höra att man skall tänka som att man skall ge sig på ett maratonlopp. Jobbigt - javisst, men ett steg i taget, så går man i mål. Om man håller på i 10 timmar, och har en värk var 3:e minut, så blir det ju inte mer än ca 200 värkar totalt... bara att räkna ner; 199...198...197... :)

Fast just den biten med blod och operation var inte så illa :) Då var ju det värsta klart, och min bebis var ute och mådde bra!
Jag är inte gravid än igen, men litar på vad de flesta säger - andra gången är lättare! Någon har ju redan banat väg .

Jag kan inte minnas att jag kände smärta just när huvudet passerade. Snarare en lättnad. Huvudet låg ganska länge precis innanför öppningen hos mig, och det var såklart jobbigt, men inte obeskrivligt smärtsamt.
Alla mina värkar, från första början, kändes i ryggen. Aldrig i magen. Jag tror det kan ha att göra med livmoderns placering (min var bakåtriktad). Det gjorde ont i ryggen även under krystskedet, och när huvudet passerade, men inte så att jag trodde den skulle gå sönder.
Att sy kändes inget för mig, eftersom jag hade spinalbedövning då, men jag tror inte att de små sticken känns mycket ens om man inte har någon bedövning alls. Det går fort och man är helt full av hormoner som dämpar smärtan.
Ryggbedövning gjorde inte alls ont, men jag fick ju det först efter att barnet var ute. Fick frågan innan om jag ville ha EDA, men då tyckte jag inte att det gjorde så farligt ont så jag tackade nej. Ångrade aldrig att jag bara hade lustgas. Kommer sannolikt välja samma nästa gång.

Svårt att säga hur känslan är när huvudet ligger där innanför eftersom jag egentligen inte var medveten om att det låg just där. Jag trodde hon var mycket högre upp när jag helt plötsligt lade handen mot underlivet och kände hennes huvud. Alltså inget specifikt som sade till mig att huvudet låg just framme vid öppningen. Förlossningen bara rullade på liksom.

Det som inte är så bra är om du är så rädd för att krysta ut barnet att du kniper ihop och vägrar försöka. Då är det större risk för skador, än om man låter kroppen jobba som den vill.

Du kanske skall läsa på om pudendusblockad och se om det är något för dig? Det ges inte så ofta nuförtiden, men är nog ingen omöjlighet att få om man frågar efter det. Min väninna var så rädd för att det skulle göra ont i slutet att hon inte vågade trycka på. Hon bad om detta och kände ingen smärta alls i underlivet efter det. Hör med din BM om du tycker det verkar intressant.