Hur hanterar ni trotsen?

Var någonstans har jag påstått det?!
Att trösta är inte samma sak som att alltid ge ett barn exakt vad de vill ha.

Jag tycker inte alls det låter särskilt lyhört att vänta tills ett litet barn ber om en kram... ärligt talat?!

Nej, kan/vill man inte ge juicen eller vad det nu är han vill ha ska man självklart inte göra det. Trotsen är ju ett verktgyg för att lära sig gränser också. Men det finns ju tillfällen man som föräldrar bara dumkör på. Om ens bästa svar är därför kan man ju fundera på vem det är som trotsar egentligen.

Vi måste nog alla hitta våra egna vägar dels för att vi är olika och dels för att barn är olika. Jag har lovat mig själv att besvara varje fråga med ett så bra och sant svar jag bara kan. Min son behöver det. Han vill ha svaren. Det är den trösten han vill ha. Han är inte så fysisk av sig så en kram är inte den tröst han söker. Min dotter är bara ett och kan ju inte trotsa på så många sätt ännu. Mest bara illvråla, slänga sig i backen eller springa så fort hon kan åt fel håll... Men hon vill kramas o pussas mkt mer än pojken någonsin tillåtit. Så hon får den trösten.
Men hon får inte leka med knivarna hur mkt hon än skriker. Faktiskt.

Hon får inte slippa jackan för jag tror inte hennes konsekvenstänkande är moget för det. Min fyraåring får jättegärna prova att gå ut utan jacka. Han kommer inte till skada av det men han lär sig att det blir kallt. Eller just det lärde han sig förra hösten.

Sedan håller jag med Skogsvitter om att det är vår uppgift att lära barnen att förstå sina känslor. Ge dem ord istället för skrik o gråt.

Visst är det tufft ibland. Men det är lättare om man betraktar det på samma sätt som annat barnet lär sig. Krypa o gå o prata är ju bra. Känslor o vilja är lika bra.

det är svårt att i text förklara hur det bär sig åt. men jag kan säga en sak och det är att jag inte är gjord av is, det är inte att jag går och väntar tills han ber om det. jag FÅR inte krama honom under utbrottet hur mkt jag än försöker (och det gör jag)

min lille kille har stor integritet och han blir ännu argare om jag försöker krama honom mot hans vilja. jag försöker istället med ord förklara (som harmagedon säger) på bästa sätt varför han inte kan få juice, varför han måste klä på sig etc.
Men det hjälper inte!
jag känner fortfarande att jag inte fått hjälp med HUR man rider ut en storm.
HUR ger man ord istället för skrik o gråt?
som jag tidigare sa försöker jag prata om det som hänt när han är lugn. han verkar då hålla med om att det är tråkigt att skrika o vara arg, och jag förlklarar att det är ok att känna sig arg men att det är mycket bättre att berätta vad man vill istället för att skrika. annars hör jag inte vad han säger. etc etc
han verkar förstå där och då. men sen är man tillbaka igen..

Har också en trotsig, väldigt bestämd treåring! När utbrotten väl är ett faktum (trots pedagogiska försök att inte hamna där) måste iaf vår dotter få rasa ut, att kramas i det läget är helt enkelt omöjligt, hon blir bara argare. Det som kan funka är att helt plötsligt överraska: "nu tar jag fram målarboken du gillar, ska vi måla lite? " t ex. Dvs inte tjata vidare om upprinnelsen till konflikten utan helt enkelt byta spår. Annars är väl det bästa tipset jag fått att iaf inte själv trappa upp konflikten genom att höja rösten eller liknande. 3-årsåldern är svår! Man får kämpa på...

Hur man rider ut stormen? Jag väntar tills den går över. Fanns inget som bröt min killes utbrott när de var som värst. Det höll på så där med tokutbrott över i mina ögon småsaker ett par månader. Sedan klingade det av. Eftersom vi alla är olika finns det inget knep att ta till som funkar på alla barn.

Påklädning i den här perioden görs under distraktion hemma hos oss, i alla fall när man måste iväg snabbt. Det kan vara framför morgonbolibompa eller vid fönstret pratandes om något där ute o.s.v. Om det är krångel kring vilka kläder som ska på så ha bara det som är OK som valmöjlighet och låt barnet välja. Om ytterkläderna inte åker på hemma så går vi utan, de tas då på frivilligt så fort vi öppnar porten till kylan. Och vi ber om hjälp! Kan du hjälpa mig att ta hitta skorna, kan du hjälpa mig att trycka upp hissen o.s.v. Om man vill bli buren så får man hoppa upp på ryggen.Jag försöker undvika att vara den där som säger nej, ska visa var skåpet ska stå, ska visa vem som bestämmer o.s.v. Jag kanske inte kan tillfredsställa just den specifika frågan, istället säger jag Aha, är du törstig? Du kan få mjölk eller vatten Om det tjatas om juice då så bara fortsätter jag med en dåres envishet med mjölk eller vatten. Sen är det väl inget fel på juice, vi har apelsiner hemma och om det efterfrågas juice så tar vi fram pressen och kör en apelsin. Då blir det en kul aktivitet också, och inte så mycket juice. Sen undrar jag vad du menar med att "ett krig utbryter", betyder det att han blir arg/ledsen/skriker/slåss?Visst har vi haft sammanbrott här, och om det är så att man t.ex. spelar spel med storebror och 3-åringen bestämmer sig för att bryta ihop för att han inte får kasta tärningen hela tiden eller så, då brukar jag ställa honom åt sidan ett tag, kanske en bit in i nästa rum men utan stäng dörr. Sen säger jag att -Vi vill gärna spela spel med dig men inte när du skriker och bråkar så med oss, skrik du här borta så fortsätter vi spela. Man får hålla kontakt och då och då fråga, vill du komma och spela nu? Sen brukar den där typen av "frustrations-bestämmande", du ska inte gå där, jag skulle stänga grinden o.s.v. vara förknippat med situationer där man är trött/hungrig och extra nere. Då kan det vara så att man bara behöver ta en promenad i vagnen med en banan typ.Aldrig! Vilken otrevlig ton.

Som sagt, om det var ingen av jackorna så säger jag -Då tar jag med den här jackan så tar du på den om du fryser. Sen kan jag hänfalla till mutor ibland, typ om du hjälper mig att plocka upp klossarna så kan vi äta glass sen. Då är jag också noga med att det bara blir glass om vi har hjälpts åt. Tycker själv inte att det är någon toppenmetodik egentligen, men det funkar 

Det låter som att du generellt är trött, frustrerad och arg. Någonstans där behöver du bryta ditt mönster, för en 3-åring som bara känner sig till besvär blir ingen glad person, bara bråkig.

Ja men alltså det beror ju på att han är ett barn! Du kan inte förvänta dig att han ska behärska sig som en vuxen människa bara för att han vid lugna stunder nickar och håller med i det du säger.

Och hur man rider ut stormen? Ja du behåller ditt eget lugn och ser till att vänta helt enkelt. Han är ett barn. Du tycks ha extremt höga krav på en liten parvel som bara försöker överleva och lära sig hur livet fungerar...

Sen måste jag säga, jag undrar fortfarande hur gammal han egentligen är? Jag kanske har missat men jag har inte sett att du har svarat på det någonstans? Det är såklart ganska relevant för hur man ska bemöta ett barn som tex vill sitta i vagnen.

Oj, bortse från mitt sista inlägg. Jag rörde ihop två olika trådar

Min yngsta är precis likadan. Man får inte vara i närheten när han i frustration gråter, skriker och protesterar. Jag sätter den gräns jag tycker är viktig och så får han vara arg. Problemet du hamnar i, om jag inte missförstått det hela, är att du vill få honom att inse att du har rätt. Mitt tips är att lägga ner det. Låt honom få tycka att du är världens dummaste och fattar helt fel beslut. Det är helt ok att inte vara av samma åsikt som mamma och/eller pappa. Som 3-åring har han inte erfarenheten eller kunskapen att hantera frustration på samma sätt som någon som är äldre. Att skrika så tårarna sprutar och ligga och rulla runt på golvet är troligtvis hans bästa alternativ just i stunden . 

Som andra sagt: hamnar man väl där får man rida ut stormen och finnas till hands som stöd när känslorna väller över dem tycker jag. Jag minns fortfarande hur känslostormarna kändes som tonåring och det barnen nu går igenom i treårsåldern är ju säkert ännu värre. Tänk att han inte lärt sig hantera känslor och behöver ditt stöd när han utforskar dem. Känslor kan ju kännas direkt fysiskt smärtsamma om de är starka och jag tror barnet måste få tid att lära sig att detta inte är farligt. Även om han känner att han rent fysiskt kommer gå i bitar om han inte får juicen. Det jag försöker göra är 1 förhindra trots på morgonen när jag inte vill ha det genom att gå upp 1 timme tidigare på morgonen (jAg och barnet). Då undviker jag onödiga trotssituationer utlösta av stress. 2 göra viljeövningar när jag har tid. Exempelvis att man inte får gå på mattan för det är havet och då blir han blöt. När han går på mattan lyfter jag honom därifrån, ajjar o bajjar osv i en lättsam lekfull ton. Sen springer han såklart raka vägen dit igen. Så kan han hålla på hur länge somhelst, han älskar dessa vilje/busövningar. Sen kör han dem med sina gossdjur också, jättegulligt! Med detta ovan har jag i vart fall fått det betydligt smidigare tycker jag. Hoppas ni hittar en lösning som passar er!

Att vara 100% pedagogisk, låter nästan som en önskan att vara perfekt. Skulle vi vara "perfekta", aldrig irriterade, aldrig ledsna, aldrig göra fel så skulle barnen aldrig lära sig att det inte är farligt med "jobbiga" känslor, att vuxna faktiskt också har känslor. Framför allt kan vi visa hur det blir bra igen, och föregå med gott exempel när man inte kunnat hantera sina egna känslor/frustration på bästa sätt.
Ibland har jag kommit på mig själv att prata för mycket, prat under utbrott är alltid onödigt. Ibland när min dotter har haft väldigt jobbigt med sina känslor (gråt/skrikattacker) har jag erbjudit henne att gå in på sitt rum och "rida igenom stormen" därinne (då hon visat tydligt att det inte är läge för kramar) Dels för att hon ska få låta och ge utlopp för sina känslor så mycket hon vill, dels för att det finns en mjuk säng och kuddar därinne och dels för mina örons skull - då det kan vara högt. Ett tag funderade jag på att ha en spegel därinne också så hon riktigt kunde utforska sina känslor -även hur det ser ut på utsidan. Det då hon några gånger stod framför badrumsspegeln och grät och det ökade i kraft framför spegeln och jag såg hur hon riktigt iaktog hur hon såg ut. När hon valt att vara inne på sitt rum har hon själv stängt dörren, men jag har självklart lyssnat noga, så när det har låtit som att det börjat ebba ut så har jag frågat genom dörren om det är ok att jag kommer in. Antingen har utbrottet tagit lite ny fart eller så har det varit läge för kramstund och ett konstaterande "oj vad du blev ledsen och arg".

Sen gillar jag vilje/busövningen. Min dotter leker ofta lekar som handlar om vardagslivets konflikter. Leken är ett väldigt bra verktyg att bearbeta livet. Hon har bl.a. en låtsaslillasyster som gör allt man inte får göra ;) hon är själv låtsaslillasyster (och ibland några fler karaktärer). Det blir ju lite kul ibland när man säger till henne "men det var inte jag, det var NN" "jaha, men då får du säga till NN att det inte är ok att göra så". Hehe...

1. Mina barn (snart 4 och 2,5 år) går inte på dagis utan är hemma då jag är föräldraledig med lillebror, men om jag vet att det kommer uppstå en situation som är svår för barnen att komma iväg i, så berättar jag på förhand vad som ska hända och så sätter jag telefonen att ringa då det är dags att börja göra sig i ordning. Det funkar superbra på mina barn. Likaså med städning. Telefonen ringer varje kväll samma tid och då vet de att det är dags att städa undan alla leksaker för dagen. Skulle de mot förmodan krångla då vi har bråttom (vilket oftast händer vid de tillfällen då jag inte varit tillräckligt förutseende eller stressar) så klär jag helt enkelt på dem tillslut om de inte får på kläderna själva. Jag är noga med att lyssna på dem, men det kommer en punkt emot då det helt enkelt blir för svårt för dem och då stiger jag som förälder in och säger "såhär" gör vi och då blir det så. Låter enkelt i text, men jag vet att det är svårt att hålla lugnet ibland då det är skrik/trotskaos. Har inga problem att erkänna att det slunkit ut några grodor som "kom nu eller så blir du hemma själv" då det varit som värst. Men det händer mer och mer sällan att jag tappar tålamodet. Man blir ju bättre förälder med tiden bara man är öppen för att våga granska sitt eget agerande och inse att det är förälderns beteende som egentligen styr barnet och inte barnets beteende som styr föräldern. Även om det i stundens hetta ofta känns som om barnet är orsaken till bråket.

2.  Här har jag jobbat mycket med mig själv. Varför vill jag inte att barnet ska få juice? Är det för tändernas skull  så säger jag det till barnet, typ "vet du, det blir så mycket socker för dina tänder så juice dricker vi endast på helgen. Men är du törstig? Vill du ha vatten?" Blir barnet argt så får det bli det. Är har jag en bra anledning till att säga nej så har jag lätt att stå på mig. Det ingår ju i föräldraskapet att sätta gränser som barnen inte själva kan sätta för sig själva ännu.

Men är juicen en viktig fråga för mig? Ber barnet ALLTID om juice? Jag har själv märkt att jag ofta sagt nej "bara för att". Om det är en enstaka gång barnet ber om det så varför säga nej? Bara för att man som förälder kan? Mina barn får numera oftast som de vill, för om jag verkligen lyssnar på dem så har de inte så ofta orimliga önskemål. Och då det verkligen är ett orimligt önskemål är det lättare för dem att acceptera ett nej för då kan jag motivera det. Och det är lättare för mig att stå på mig och ta ett utbrott om det kommer för det känns värt det.

3. Beror på situationen. Är vi hemma får de skrika bäst de vill, men jag ignorerar dem aldrig. Jag är med dem och håller mig lugn. Tidiagre blev jag stressad av utbrott, men efter att jag förstod att det handlar om att barnen inte kan hantera sina känslor snarare än trots, så har det blivit lättare att hantera för mig. Jag erbjuder dem kramar och uppmuntrar dem att berätta om de är arga eller ledsna och säger att jag ska hjälpa dem om de berättar vad som är fel. Ibland vet jag vad som är felet och oftast är det då läge att helt enkelt försöka gå vidare, t.ex. fråga om de vill hjälpa till med maten för att pappa snart kommer hem. Ofta nappar de på förslagen bara de fått fundera någon minut.

Är vi ute, t.ex. i affären så berättar jag för dem att det inte passar sig att skrika där och att de antingen slutar eller så går vi ut och lugnar ner oss där. Man måste ta hänsyn till andra, oavsett hur arg man blir. Kan man inte kontrollera sin ilska (vilket är okej att inte kunna som liten) så går man bort till en plats där det är okej att skrika (t.ex. bilen). Men detta sker ytterst, ytterst sällan. Mina barn är av typen som är glada bland andra och bryter ihop av trötthet från att ha varit så länge på "bortaläge" när de väl kommer hem.

4. Jag försöker minimera dem genom att lyssna på barnen och förklara på förhand samt undvika stress. Men jag är inte rädd för utbrotten på så vis att jag skulle låta dem styra och ställa fritt för att jag inte orkar ta en fajt. Jag ger dem sällan två alternativ ör jag anser att det inte lär dem att argumentera och kompromissa då inte av de två förslagen ju är "fel" (då jag redan valt dem åt barnen). Istället uppmuntrar jag till egna initiativ från barnen. Hotar gör jag ibland tyvärr, det liksom bara slinker ut ibland innan jag hinner tänka (tror det har att göra med att min mamma alltid körde den metoden så det sitter så inbyggt i mig och är svårt att bli av med). Men då är det oftast frågan om att de t.ex. bråkar i matbordet och då säger jag "äter ni inte snällt så tar jag bort er mat". Hotar inte t.ex. på en måndag "äter du inte upp maten så blir det inget lördagsgodis nästa helg". Försöker verkligen få bort hot helt och istället köra med avledning och bättre förberedelser. Men som du skriver så är det ju inte alltid så lätt i praktiken som i teorin

En liten uppdatering så här 4 månader senare. 

Nu när man tittar tillbaka så har man nästan glömt hur man hade det.
Min treåring är numera en liten ängel, sprudlande glad och det uppstår nästan aldrig några konflikter (inte i den grad som i höstas).
Han är fortfarande en bestämd liten kille men pratar så bra nu och är så förståndig så oftast fungerar lite lirkande och förklarande varför vi ska göra något/varför han inte får något som han vill ha.

Det är så skönt nu, och till andra föräldrar som sitter där i frustration över sina "trotsiga" treåringar - ha tålamod, och förklara förklara förklara allt ni gör och varför ni gör det, och ge inte efter om ni bestämt er för något. Det går över! (men kommer säkert igen senare)