Hur hanterar ni trotsen?

Jag kopplade trotsen till en strävan från barnet att skaffa sig kontroll. Inte på pin kiv utan för att det var ett väldigt starkt behov hos barnet då. Vi körde stenhårt på förberedelser. Pratade redan kvällen innan om hur det skulle gå till på morgonen. Det räckte självklart inte hela vägen... Men det märktes att han mådde bättre av det.

Sedan försökte vi förklara varför saker var på ett visst sätt eller skulle göras på ett visst sätt. Allt gick inte hem men mer för varje dag.

När det totalhavererade ändå bekräftade vi att vi förstod att han var arg eller ledsen och sedan var det bara att vänta. Krisade det fick man helt enkelt lyfta upp ungen till ett ställe där han inte kunde bli påkörd av bussen.

För att behålla sin egen mentala hälsa de månader det pågick kände jag att mantrat: det är ett naturligt utvecklingssteg, det går över, hjälpte.

Trotsen är en del i utvecklingen då barn har utvecklat sitt språk och har börjat förstå hur de kan påverka omgivningen på olika sätt. Att testa gränserna och se hur långt de kan gå innan det tar stopp, därför är det viktigt att du som förälder tänkt igenom dina värderinga och på hur du vill att det ska vara. När du gjort det så sätter du gränser för ditt barn så att han/hon så småningom lär sig var du sätter gränsen. Ibland kan det vara bra att bestämma åt barnen istället för att låta dem välja, men som med det mesta inom uppfostran så är mycket individuellt, allt beror på vad de klarar av. 

Ja brukar rusta mig med oändligt tålamod, kärlek i massor men också vara konsekvent. Olika saker är inte okej olika gånger. Men försöker ge mitt barn så mycket eget bestämmande jag kan. Men ska vi på dagis så ska vi. Jag väntar gärna o kompromisser om kläder eller sätt. Men iväg ska vi o i värsta fall bär jag ut en skrikande unge. Talar om att jag blir irriterad, men blir inte arg.

Att hota med att gå utan barnet tycker jag är helt fruktansvärt. Vid sista punkten, säg hellre då "jag räknar till 3, om du inte tagit på dig jackan innan dess så får du gå utan jacka" punkt.

Sedan tycker jag det är en väldigt stor skillnad beroende på hur gammalt barnet är. Men helt klart ser vi inte trots som något de gör på pin kiv, utan det är en del av utvecklingen och det är i själva verket något önskvärt. Vi vill ju att de ska kunna tänka själva, handla själva och vara självständiga. Vi vill ju att de ska våga säga ifrån om något inte känns bra! Eller? Därför handlar det ju om att hitta en balans mellan att ge och ta. Ju fler ja de får desto lättare brukar det bli att ta ett nej när det verkligen gäller.

När utbrotten är ett faktum måste man trösta och helt enkelt låta dem ha sin gång. Visa att det är helt ok att bli arg/ledsen/frustrerad för det är det ju! Bara för att du säger nej ska ju inte ett barn behöva kväva sin frustration och sina känslor över det faktum att det inte blev som han/hon ville just då! Och det är ju egentligen här vi har själva "problemet" så som vi föräldrar upplever det. Alltså barnets oförmåga att kontrollera sina känslor. Det är ju inte trotsen i sig, utan affekten som vi oftast upplever som svårast att hantera. Därför att barn inte är förmögna att kontrollera sig själva så som vi vuxna är. Men är det fel? Nej det är det givetvis inte. Det är som sagt en del i utvecklingen. Vi måste däremot arbeta med att lära oss att acceptera deras känslor och låt barnen få ha dem.

vad det känns skönt att läsa era kommentarer. det hjälper att bekräfta att vi är på rätt väg.

Det är klart att man helst av allt ska vara 100% pedagogisk alla dagar, att man alltid ska förbereda och förutspå varenda liten situation och alltid ha tålamod som berg. Att man aldrig ska bli psykiskt påverkad och att man är den där vuxne som kan och vet allt. 

Men tyvärr ser verkligheten inte ut så.

Jag känner att jag provat allt.  Vissa dagar är bara "sådana där" dagar. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, allt är nej nej nej och vägra allt! 
-Jag har kört tvärtemot-leken. Att säga "nu ska jag duscha och du kan vänta här" bara för att man vet att han då kommer börja skrika "vill duschaaaaaaa" fast om jag sagt "nu är det dags för dig att duscha" hade han svarat "vill IINTEEE DUSCHAAA".  
-jag har försökt skämta bort och börja kittla han istället för att distrahera, eller börja prata om någonting annat, typ titta där är en grävskopa! OJ VI GÅR OCH TITTAR PÅ DEN!! när han vägrar gå till dagis, just för att komma lite närmre målet.
-någonting jag är stenhård med är när han gnäller/tjatar/skriker att han vill ha något är det tvärt nej. (försöker att inte säga nej-ordet utan typ: "jag vill ha glass" - "ja det skulle vara gott men idag ska vi inte äta glass".
"jag vill ha juuuiiiiceeee" - "ja du kan få juice när du lugnat ner dig".

Mitt problem är när han står där och skriker, att det eskalerar, trots att jag inte gör någonting (vad jag vet) som triggar än mer. Jag står stilla och han drar i min arm. Jag säger ett par gånger "det blir ingen glass". *ignore*
väntar. han drar, lägger sig på marken, springer efter, stampar, hoppar, skriker.
Mer bestämt (sätter mig ner på huk och tittar in i hans ögon) "Du kommer inte att få en glass idag". ställer mig upp och börjar gå. Han skriker hysteriskt och springer efter "VILL SIIITTTAA VAAAGNEEEEN"  
jag lugnt: "det går inte lillebror ligger där".  "DU BÄÄRAA HONOM" osv osv....

Frågan är: hur kommer man enklast ur vredesutbrotten??
Gör jag rätt? ska jag fortsätta ignorera, svara på honom då och då men typ fortsätta med det jag gör; äter mat, går hemåt, lagar mat. 
Amma är svårt ibland med lillebror. Imorse fick jag stänga in mig på toa och amma för att storebror hade ett vredesutbrott och skulle ha börjat dra i lillebrors fötter etc för att få uppmärksamhet annars. 

Man känner sig bara så värdelös och frustrerad som förälder.
Ett fåtal gånger har man själv tappat förståndet, typ när han varit så arg att han till slut tagit upp något och kastat på mig/slagit lillebror. 
Då har jag tagit upp honom snabbt och rytit åt honom att nu får du gå och sitta på ditt rum tills du lugnat ner dig, man får absolut inte kasta saker/slåss. 
Men jag har märkt att han blir ännu mer arg/ledsen då, och det slutar med en kamp om att bära in/springa ut ur rummet. :(

Hur gör ni om era barn slår er/småsyskon??

Frustrerad. :(

 

Man ska alltid trösta vid utbrott. Forskning har visat att även i ren ilska har barn "luckor" där de är mottagliga för tröst, även de som kan tycks skjuta ifrån all form av tröst och närhet. Det är dessa luckor man måste hitta och ge närhet, tröst och förståelse. Att ignorera utbrott och känslor är över huvudtaget absolut inte bra!

Slår de så tar man givetvis barnet ur situationen, säger ifrån och blir barnet ledset så tröstar man. Annars är det ju inget mer med det.

Alltså poängen är ju att de inte kan kontrollera sina känslor, därför behöver de andra vuxna som kan hjälpa dem att lugna sig och lära dem detta genom att själv finnas där som en lugn och stabil trygghet genom detta, och visa dem att det går bra ändå. Trots alla överväldigande känslor.

så är det då bättre att svara varje gång han tjatar? ge honom det han vill ha?
jag brukar då och då fråga om han vill kramas men det vill han oftast inte. men jag är lyhörd och hör jag till slut att han ropar "vill kramas" ser jag till att vi kramas ordentligt, och oftast är sedan utbrottet över.
när vi sen pratar om det brukar jag säga att det är ok att känna sig arg men att man kan försöka prata för att när han skriker sådär så hör jag inte vad han säger/får jag ont i öronen..
han brukar själv efteråt säga "jag gillar när vi är glada"