Hur hanterar ni trotsen?
Att hota med att gå utan barnet tycker jag är helt fruktansvärt. Vid sista punkten, säg hellre då "jag räknar till 3, om du inte tagit på dig jackan innan dess så får du gå utan jacka" punkt.
Sedan tycker jag det är en väldigt stor skillnad beroende på hur gammalt barnet är. Men helt klart ser vi inte trots som något de gör på pin kiv, utan det är en del av utvecklingen och det är i själva verket något önskvärt. Vi vill ju att de ska kunna tänka själva, handla själva och vara självständiga. Vi vill ju att de ska våga säga ifrån om något inte känns bra! Eller? Därför handlar det ju om att hitta en balans mellan att ge och ta. Ju fler ja de får desto lättare brukar det bli att ta ett nej när det verkligen gäller.
När utbrotten är ett faktum måste man trösta och helt enkelt låta dem ha sin gång. Visa att det är helt ok att bli arg/ledsen/frustrerad för det är det ju! Bara för att du säger nej ska ju inte ett barn behöva kväva sin frustration och sina känslor över det faktum att det inte blev som han/hon ville just då! Och det är ju egentligen här vi har själva "problemet" så som vi föräldrar upplever det. Alltså barnets oförmåga att kontrollera sina känslor. Det är ju inte trotsen i sig, utan affekten som vi oftast upplever som svårast att hantera. Därför att barn inte är förmögna att kontrollera sig själva så som vi vuxna är. Men är det fel? Nej det är det givetvis inte. Det är som sagt en del i utvecklingen. Vi måste däremot arbeta med att lära oss att acceptera deras känslor och låt barnen få ha dem.
