Klarar man av att flytta från sina barn?

Du har kontakter om du tänker efter, ditt ex, hans föräldrar, hans kompiar och deras respektive osv osv osv osv osv osv....

Vd du än bestämmer dig för, fråga ALDRIG barnen vem de vill bo hos! De ska aldrig aldrig behöva välja mellan sina föräldrar.
Du kan ju ge dig själv en tidsgräns, så länge stannar du kvar och söker jobb. Under tiden du gör det så söker du även vänner.
Kolla på orter runt omkring, hur långt kan du tänka dig att pendla varje dag? Kan du veckopendla? Kanske förhandla om arbetstider så du arbetar långa dagar måndag till torsdag och åker hem redan torsdag kväll och hämtar barnen? Vet inte vilken stad i Norrbotten du bor i men några lite större finns ju..

Skulle inte vilja umgås med mitt ex när jag skiljt mig. Inte med hela hans familj och vänner heller.

Vem har sagt att man måste umgås? Man ska rent ut sagt fråga ALLA man "känner" och slänga ut krokar att man tar det jobb man får. 

Skulle jag få jobb i den närmaste större  stad här så innebär det ca 12 timmars dagar från att du lämnar hemmet tills du är hemma igen. För barnen på dagis och skola skulle det alltså bli 12 timmars dagar. Jag tycker inte det är hållbart då jag vet hur barnen var under den perioden i livet då jag jobbade här där jag bor nu och de då hade 9 -10 timmars dagar. Skulle inte göra så mot dem att de fick så långa dagar. Så redan om jag fick jobb i närmaste storstad så vet jag inte hur jag skall lösa det. Gå ner i arbetstid tappar jag för mycket ekonomiskt på speciellt om man tänkte sig pendla mellan orterna.

Då skulle jag vara du och söka mig till gruvan, vill inte dit själv, och se till att få ledig vecka varannan vecka.  

Land u veckopendla då? Menade inte att du ska gå ner i tid, utan jobba längre dagar för att kunna åka hem en dag tidigare.

Veckopendla fungerar inte för mig, inte på det viset. Jag har en underbar sambo för tillfället som inte är från trakten och som inte har egna barn. Skulle jag vara borta barnfria veckan så skulle det innebära för hans del att han plötsligt kastades in i ett liv som förälder till 3 barn. En omställning från inget barn till ett är redan omtumlande, från inget till 3 kan jag inte ens tänka mig själv. Han är jätte snäll och go, men jag kan se att han uppskattar att få spendera tid i lugn och ro med mig också och uppskattar väldigt den lugnhet som råder i hemmet då barnen är hos pappan. Skulle jag fara iväg barnfria veckor så skulle det säkert tära en hel del på förhållandet och då skulle ytterligare ett dilemma uppstå som skulle kännas värre för mig än det jag har nu. Nu handlar det om att välja mellan barnen och jobb, då skulle det handla om barnen och livspartnern, samt jobb. Dit vill jag inte bege mig.

Skulle jag jobba ännu längre dagar så skulle barnen få 14 timmars dagar på dagis och fritte, 4 dagar av min vecka med dom. Det gör jag inte mot dom.

Veckopendla = du bor på jobborten i veckorna, jobbar MER måndag till torsdag för att få ihop till din heltid och är eldig fredag så du kan åka hem torsdag kväll. Jag menar att barnen får bo hos pappan i veckorna så får du ta helger och de lov du kan vara ledig. Borde vara bättre än att bo så långt bort att du inte kan ha dem varje helg.

Så han ska också flytta till storstan då?
Tänkte väl att det rörde sig om mer än bara arbetet. 

I gruvan jobbar de 7 dagar och är ledig 7 dagar. på så sätt får du en mer tid med barnen

Egentligen borde jag inte bry mig om att svara på snikna kommentarer, men nej, han är inte på väg att flytta till storstan. Han bor där jag bor.

Så valet handlar om du ska välja barnen eller nya sängkamraten.Nä fy!

Hej
För det första tycker jag att du är modig som lägger ut en fråga som är känslig, och som riskerar få många buuu, det är starkt.  

Ni som svarar "snikigt" tycker jag likagärna kan vara tyst. Så länge ni inte vet mer om denna mamma eller situationen skriver man inte så. Om man ska uttrycka sin åsikt kan man väl i alla fall göra det på ett bra sätt. Tex "Jag tycker det verkar som att det är kärleken som drar och att barnen kommer i kläm, rätta mig om jag har fel" eller " jag förstår att det är härligt att vara kär, men tänk två och tre gånger igenom detta så du inte prioriterar kärlekan framför barnen" osv osv. 

Det jag tycker är att om du vantrivs med ditt liv och din situation kommer det inte gagna barnen ett dugg. Både om du stannar kvar och flyttar kommer det påverka barnen lite negativt, men om något av de alternativen påverkar dig positivt, kanske det alternativet ändå är det bättre för barnen långsiktigt, för inget barn mår bra av att ha en fattig, energilös, olycklig mamma.

Men det jag undrar är om du ändå har kärleken i den stad du nu bor i, varför är det då så jobbigt att bo kvar? Och om du nu inte vill bo kvar, så är det ett alternativ att pappan har barnen på veckorna och du åker upp varannan helg, samt att barnen är hos dig där nere vissa helger, plus alla lov. Att vara ifrån sina barn mer än tre veckor tror jag inte är att föredra, men å andra sidan finns det ju förädrar (oftast pappor) som jobbar borta 1-10 veckor (i Sverige eller utomlands) och sen kommer hem 1-3 veckor osv, och det är det ingen som höjer ögonbrynen över speciellt, men så fort en mamma ska göra något för sin egen skull, som också långsiktigt kan gagna barnen, då är det fara och färde minsann!! Icke bryta normen, det är farligt;)..

Jag tror barnen mår bra om föräldrarna mår bra och har kärleksfulla och trygga föräldrar, och att man inser att varje sitution inte är skrivet i sten, att man är lyhörd och ändrar en situation som inte funkar för någon part i familjen. Allas låga ska få brinna lika klart tycker jag. Man ska så långt det är möjligt göra "det bästa" för barnen (vad nu det är), och om inte det går av olika anledningar får man göra det näst bästa. Jag tycker det är okej att prioritera sig själv så man mår bra och kan vara en bra mamma, SÅ LÄNGE inte det SKADAR barnen, jag tror man måste testa sig fram och väga för- och nackdelar.

Men det du skrev om att din sambo får en chock av 3 barn osv, DET ska du inte väga in i ditt beslut, för på det sättet ska han inte påverka dig och barnen. Jag köper om du mår dåligt och inte trivs, men han ska inte påverka hur du har barnen!! Viktigt!!  

Jag kände igen mig mycket i det du skrev, för jag är i en väldigt liknande situation och grubblar mycket på detta. Andra som inte har varit i den situationen, kan aldrig förstå fullt ut naturligtvis. Men kom ihåg att alla kan hamna i en situation man aldrig trodde man skulle hamna i, och vips är man inte så snabb att döma längre.

Jag har levt ett antal år olycklig och med dålig ekonomi, och lider av att se vad det gör med barnen, så jag tycker utifrån mina erfarenheter att det är viktigt att föräldrarna mår bra, är trygga och utstrålar positiva energier till sina barn, vilket man inte gör om man mår dåligt. Men jag tycker såklart också att det skulle vara jobbigt att vara ifrån sina barn, att ha dem 30% istället för 50%, men å andra sidan om de då får en glad harmonisk mamma med ekonomisk trygghet, så kanske det är bättre. Varje person måste göra det som känns rätt för den, men inte så det påverkar barnen så att de börjar må dåligt. Men det vet man inte om man inte testar heller...  

..och det där med att fråga barnen...barnen ska aldrig behöva ta ett beslut, men det är faktiskt viktigt att barn får vara med i en dialog, men att man är tydlig och säger att det är mamma och pappa som beslutar. Och barnen bör väl vara minst över 9 innan man kan ha en vettig dialog. Det man kan göra är kanske att förklara att nu har vi beslutat så här och så här pga det här och det här, och att man gör det för att det långsiktigt ska bli bra, och om det inte funkar så ändrar vi situationen, och att de kan pröva bo hos sin pappa, och trivs de inte så kan de prova bo hos sin mamma eller något liknande, men det krävs att inte pappan sätter käppar i hjulen för dig, men om han gör det så vill ju inte han heller barnens bästa... Det är viktigt att barnen känner att de är hörda och att kan påverka sin situation och inte är helt maktlös...därför är ju det bästa att mamman och pappan kan kommunicerar fram vad som blir bäst för barnen UTIFRÅN de förhållanden som nu är att mamman vill flytta/inte klarar sig ekonomiskt/mår dåligt/får jobb på annan ort, eller något annat...

Det viktigaste är ju att du känner att du gör det som är bäst för barnen. Annats kommer samvetet att gnaga i dig i evighet och det gynnar aldrig nån. Tänk också på att de själva är för små för att bestämma själva, det är du som bestämmer över dem och deras bästa. De har inte samma förmåga att förstå konsekvenser av olika beslut.

Sen beskrev du också tidigare att det är du som haft större delen av deras omsorg när de växt upp, det betyder att anknytningen till dig kan vara starkast och de har större behov av dig som förälder. Med det i åtanke tycker jag inte att du flyttar ifrån dem. Alltså är dina alternativ att a) flytta och ta dem med eller b) stanna för deras skull. Om du absolut känner att ni behöver flytta så kontakta familjerätten för samarbetssamyal med pappan, och även en advokat för att ev ansöka om enskild vårdnad om ni inte kan komma överens i den här viktiga frågan. Det är fel av pappan att säga blankt nej, tycker jag, fråga familjerätten vad de tycker.

Hur har de gått ts?