Klarar man av att flytta från sina barn?

Jag hade inte flyttat så långt från mina barn och jag hade inte heller varit så ego att jag rykt upp dem från den miljö de var vana vid och tagit dem långt bort från den andra föräldern. Barnen behöver båda sina föräldrar och eftersom deras behov väger tyngst hade jag bitit ihop och stannat kvar på orten.

Gubben har sitt äldsta barn ca 130 mil härifrån, han (vi) är/har varit i din situation. Det är inte lätt att välja vad man skall göra, men för gubben fanns det bara två alternativ.

Antingen bo kvar nära äldsta barnet och ligga 1.80 under backen inom en snar framtid eller flytta långt bort och  barnet har sin pappa kvar i livet.

Det är ett svårt val, jag vet det.

Som det är nu så träffas han barnet på loven och de gånger vi är och hälsar på.

Många anser att man flyttar ifrån barnen och det kanske man gör. Men man måste se lite längre bort än så, föräldrarna måste också må bra även barnen. Det är en svår balansgång att gå. 

Men skulle jag vara du så skulle jag försöka stå ut 2 år tills den minsta har blivit 6 år och får flyga med assistans. Det kostar en slant men det är så smidigt att göra.

Gubbens barn har flugit själv sedan 6års ålder och har så gjort snart i 10 år.  

Det är inte ett lätt val du står inför...

 

Förstår inte ens hur du kan tänka tanken om att lämna din barn!?!? Fortsätt bara söka jobb där var ni bor nu.. men lamna inte dina barn för ett jobb!!

Det skulle ju förstås kunna fungera om man lät barnen flyga över. Men det går väl knappast ha veckovis boende då med tanke på skola och sådant för barnen. Så det blir väl varannan helg hos en av föräldrarna i så fall kan jag tänka mig.

Jag försöker ju hitta jobb. Jag kan säga också att arbetsförmedlarna är väldigt positiva när jag redogör för sökta jobb och tycker jag söker väldigt mycket. Jag söker inte heller enbart det jag har stuerat för utan även annat som jag tror att jag kunde klara av och passa att arbeta med. På förmedlarnas reaktion låter det nästan som att de är vana med att folk är mycket mindre framåt och villiga att arbeta, eller åtminstone söka arbete. Så jag sitter inte på sofflocket och väntar på att drömjobbet bara skall falla i knät om vi säger så. Men som sagt har inte fått komma på en enda intervju ens. Det finns helt enkelt inte så mycket jobb här.

Det verkar på vissa som att de inte riktigt förstår situationen och har antagligen inte känt det som jag. Jag tycker inte på något sätt alls att jag är en dålig mamma. Med tanke på hur jag mår på den här platsen och att jag fortfarande bor här, samt de dåliga jobbutsikterna så är jag en strålande mor. För det är enbart för deras skull. Absolut inte för min egna. Har nu varit självuppoffrande i 8 år, snart 9 och jag tror inte att det finns många andra som skulle orkat med tanke på hur jag faktiskt har mått och känner det i den situation jag är i. 

Ja, det är inte lätt här omkring :/