Min tonåring slog mig i helgen.

Man ger ALDRIG upp sina barn, vad dom än gör!
Ni har båda felat och passerat gränser så det skriker om det!
Jag förstår er båda. Han är inget litet barn längre som du kan styra och kontrollera, bråka i 4 TIMMAR!!! Är du galen??? Att du inte var vuxen och gick där ifrån? Vad ger det att försöka prata med någon som inte är mottaglig? Sen får man absolut inte göra som honom och vara våldsam!
Backa undan du men släpp inte taget. Jag tror att han är en arg kille som är besviken på sin ovärld. Någon sa att den man står närmast och litar på är den man vågar visa vad man känner och leva ut sina känslor för.
Prata med hans pappa och se hur han är där. Sen kan du skriva ett brev och förklara hur du känner dig och hur du upplever allt. Sen tycker jag du kan släppa detta och ge honom en chans. Dvs sluta hacka på honom.
Gör även klart för honom att händer det fler gånger att han blir våldsam så gör du en polisanmälan (och gör det oxå!!)
Lycka till!!!

Åh, fy så jobbigt och hemskt...men för ALLT i världen kan du inte säga upp kontakten med din son! 
Precis som någon sa så är det där man känner sig trygg och med den man känner sig trygg med man vågar leva ut och göra revolt...se det så!
Det var fruktansvärt det som hände, men det går ju inte bara att sätta stopp där och sluta vara mamma?
Vet du hur han har det hos sin pappa, har du någon insikt i hans liv för övrigt?

Kram! 

Jag förstår dej TS. Klart du inte ger upp din son, men att inte träffas på ett tag är inte fel. Tills allt lugnat ner sig. Min dotter var inte fysisk när hon var tonåring. Men hon ljög, skolka, stal, luntade mm. Och var så otrevlig helt oprovocerat, att klockorna stannade. Man bara stod där med öppen mun. Vissa saker tillhör väl tonåren. Men, vissa saker ska man som förälder bara inte behöva ta.

En normal förälder vill ens barn bara väl, och man försöker prata med dom, men det går inte alltid. När min dotter o jag tjaffsade, och jag kände att det får vara bra nu, då sa hon;- nu blev du tyst, nu har du inget mer att säga... Man blev ju inte lite provocerad:/

Nu är hon 22 och har flyttat hemifrån. Dom enda gångerna hon ringer mej är när hon vill ha nåt. Tex låna pengar eller bli körd någonstans.  Känns lite trist. Nu idag var det en grej som hände, ingen stor grej, men såpass att jag känner att jag håller mej undan nu ett tag.

Inte så att jag kapar kontakten, utan håller mej undan ett tag bara. Tråkigt att hon tar mej för givet. Känns otroligt trist att man blir dissad för att hon har kommit till en ålder när hon klarar sig själv, och bara behöver mej när det krisar. När hon var som värst, tänkte jag alltid- det är bara en period och det går över- Men det kan bli längre än vad man tror... Bara att hålla ut. Lycka till TS.     

Det som slår mig efter att ha läst detta är att sonen kanske har någon psykisk sjukdom? Min bror hade liknande problem som ung, och han har fått diagnosen bipolär...

Sent svar från mig.
Usch vad jobbigt när det blir så här. Jag fröstår att du älskar din son väldigt mycket men tyvärr får man alltis ta massa skit som tonårsförälder. Det här lixom tonåren till att revoltera, bryta sig loss och börja gå sin egen väg. Som förälder måste man dock sätta gränser. Att han slår dig är absolut INTE acceptabelt.

Samtidigt låter det som om du beskriver en väldigt ledsen och frustrerad 15åring som antagligen känner sig sviken av bägge sina föräldrar. Han han haft tid att bearbeta er separation? Hur mycket har ni lyssnat på honom vi ni skilde er?  

Tonåren är den tid då barn ska börja frigöra sig och bygga sitt eget liv. Som förälder blir man mer då en trygg hamn där tonåringen kan lägga till och samla kraft för att sen ge sig ut igen. Självklart måste kompisar få betyda väldigt mycket. Självklart. Er relation skulle säkert bli bättre om du lärde dig mer om hur tonåringar fungerar och en tonårings behov

USräkta mig men en hel helg i Garphyttan(!!!) med dig och din 72åriga pappa låter fullständigt urtrist! Du kan inte riktigt kräva att en 15åring ska tycka det är kul och sen sitta där och artigt konversera. Vad finns det för en 15 åring att göra i Garphyttan? Hur umgås ni? Vad gjorde ni? Varför kunde inte sonen ta med någon kompis ut dit? Om sonen bor med sin pappa klart han säger ja till dig ibland men lika klart är det att han måste kunna ändra sig. Du som mamma har en skyldighet att se till din sons behov och att sitta isolerad i Garphyttan tycker jag låter hemskt om nu inte morfar hade världens jätteplaner på att han och sonen skulle ut och fiska eller liknande?

Du överdriver också när du anklagar din son för att ljuga. Ditt exempel från när han låtsades ha gjort illa benet för att få lite uppmärksamhet från en jämnårig flicka är väl inte så farligt. Att sjukvården överreagerar och ringer dig är ju inte din sons fel.

ang skolk: har du kpoll på varför han skolkar? Är det någon lärare som är dålig så du som förälder kanske borde visa ditt stöd och ta upp det med rektor? Varför får ni föräldrar inte reda på läxor visa skolans web? eller fast läxschema? osv.

Jag blir helt kall när du skriver detta tidigare här i tråden:
"Tyvärr inga droger, har redan testat honom för det med både kiss o blod."
TYVÄRR inga droger! Vad då "tyvärr"? Hade du velat det?

Du har säkert en alldeles normal tonåring som känner sig sviken av bägge sina föräldrar och kanske är sviken av er bägge? Men visst är det jättetufft att vara tonårsförälder. Jag vet. Jag har flera. 

Hej skulle nog testa min son för bensodiazepiner, låter helt klart som han försöker tända av från dom då, "vanliga "tonåringar rymmer ganska många olika kännslor på samma gång, men är han uppvuxen bland våld så har han nog lärt det annars är det väl dax att ha THE SNACK om vad som är acceptabelt och inte och att ni kommer bli tvungen att sätta honom på ett hem tills han är myndig, berätta hur besvikna ni är inte arga och att ni älskar honom endå men är jätte besviken och det kommer att ta långt tid att hämta sej från detta, -så skulle nog ha en låg profil om jag va du (ge ett mammatips)

Och så glömde jag att tillägga; "Vad fan tror ni blir resultatet av detta eviga daltande och "tassa om kring på tå", för dessa tonåringar? Det här är ju ett resultat; manipulerande, aggressiva, själviska ohyfsade och frustrerade unga människor, som varken vet ut eller in...

Hej har en väldigt stort problem men min 13åriga dotter med. Hon slår mig och sin lillebror. Hon la ett täcke över hans huvud och la sig på han så att han inte fick luft. Jag tog bort henne från honom en gång här nu och då polisanmälde hennes kompis mamma mig för misshandel! Det enda jag tänkte på va sonen. Hon har slagit mig i huvudet så att jag hade ont i flera dagar, även nacken. Hon har varit på pojken jätte mycket å gett han riv märken, å även blåmärken. Jag förstår dig. Tanja maila mig om du vill tanjaterese@hotmail.com

Jag läser denna tråd och förstår att jag inte är ensam om stark tonårstrots/(frigörelse?)

Har en nyss fyllda 16 årig son som bor hos mig och träffar sin pappa när han vill. Mitt problem är detsamma, våldsamma utbrott med mycket fult ordval där jag i princip är inget värd. Nu ska han flytta till sin pappa minsann, tror inte han vill egentligen utan gör det för han tror det gör mig ledsen. Han har sina kompisar här och vår hund och katter som han älskar. Men jag hindrar inte honom, tror det är bra vi får paus men jag är inte säker. Men det går ändå inte att prata med honom om hans oacceptabla attityd mot mig som pågått ett bra tag... Jag har inte en chans få syl i vädret för han börjar skrika direkt... och då går jag säger att ska han skrika så så är jag inte med.

Han har aldrig varit hos sin pappa mer än ett par dagar åt gången och jag tror han inte har så kul där i lght i stan, jag bor i hus och han har ett fint stort rum. Han har inte samma "privacy" hos sin pappa.... nu min undran:

Hur gör andra med sina "ilskna" tonåringar? Är det detsamma med flickor?

Ts son är typ 20 år nu.

Aja iallafall anmäl ej till soc ellet BUP det kommer bara göra saken värre tro mig. Det är ett helvete, det är pinsamt och han kommer bara bli fly förbannad. Jag tror mig känna mig igen i din sons situation. Ge honnom lite andningsrum han lär känna sig kvävd av alla "löften" och krav som därmed blir. Be honnom inte låva saker för det kommer aldrig att hålla, det är bättre att fövänta sig F i alla betyg än A. Detta ger då sonen fritt utrymma att utvecklas utan att känna sig pressad. Det betyder då inte att du ska tala ner till honnom utan att inte bli förvånad om han te.x börjar röka. En människa är inte gjord för att bli kontrollerad!

Din son ville säkert ha lite kontroll över sitt liv. När det möttes med "jag älskar dig" och "du måste lugna ner dig" så kände han nog att du såg ner på honom. Om din son ofta inte pratar om sina problem eller om han kanske stör sig på något inom familjen så staplas det på och då är det självklart att han får utbrott. Jag är själv tonåring och jag känner igen mig mycket väl. Även om jag aldrig blivit så aggresiv. Om nånting liknande skulle hända igen så kan du istället för att neka honom direkt fråga honom varför han vill hem och kanske säga att det skulle betyda mycket för dig om han stannade kvar. Lyssna på vad han säger. Det är så lätt att känna sig nedtittad och "targeted" som tonåring så det är viktigt att i sådana situationer få tonåringen att känna sig vuxen. Jag har varit med om att jag har startat ett argument och sedan säger min mamma/pappa nånting som känns så förnedrande att jag helt enkelt inte velat backa undan. Inte för att jag tycker att jag har rätt utan för att vissa att jag inte går att kontrollera som dem vill. Ibland säger dem saker som "Jag är din mamma/pappa och jag bestämmer över dig". Som om det jag har att säga inte spelar någon roll för att jag är "bara ett barn".