Jennysjuveler

Äldre 10 Jul 13:44

35 svar

Min tonåring slog mig i helgen.

Efter en vår av turbulens där min 15-åring har betätt sig illa kom nu helgen som satte punkt för mig som mamma. Min tonåring slogs med mig och sin morfar, 72 år, och sparkade hunden.

Bakgrund: jag frågade min 15-åring om han ville spendera helgen med mig hos morfar, på morfars gård, 15-åringen svarade att han ville.

Redan på fredagen ville han att jag skulle skjutsa honom till Garphyttan för han hade lovat att vara med en kompis över helgen, Jag svarade att han hade faktist lovat att vara med mig och morfar. Fredagskvällen löpte på relativt ok.

Lördagsmorgon efter att vi ätit frukost började 15-åringen att klaga på att han mådde illa, att han ville åka hem (till sin pappa som han nyligen flyttat hem till) jag menade på att han lika väl kunde må dåligt här som att åka hem. Ville han kunde han lägga sig på soffan och vila lite. (jag visste att han ljög då, om man mår dålig håller man inte på att bråka).
Han stormar upp på övervåningen och börjar gapa och skrika att han minsann visst skulle åka hem och om jag inte skjutsa honom skulle han gå de 2,5 milen. Skriken tilltar och han börjar att hota mig med att slå in pannbenet och se till att jag inte kommer därifrån utan blåmärken.
Han menar på att jag inte har någonting med honom att göra efter han flyttade till pappan, jag försöker lugna ner honom och resonera med honom, men det går inte, han tar telefonen och skriker att han ska ringa polisen och anmäla mig för kidnappning av honom då jag inte låter honom gå.
Jag försöker prata med honom och reda ut varför han gör så här, men det slutar bara med att han skriker och puttar, kallar mig namn och säger att jag inte är hans mamma längre. Detta pågår i 4 timmar, helt plötsligt lägger han sig ner på soffan och säger att han skiter i detta nu, inom 5 minuter har han somnat och snarkar ljudligt!
Jag har då inte varit med om detta tidigare.
Han sover en stund medans jag lagar till lite lunch och när jag väcker honom senare är han faktist lite trevligare. Jag trodde då att det skulle ordna sig. Resterande tid under kvällen går ganska bra. Relativt.

På söndagen brakar tyvärr helvetet lös.
Vid frukost vill han att jag åker hem med honom, jag säger att helgen slutar på efter middagen, såsom vi hade kommit överens om. Han tar till flykt på övervåningen och återigen börjar gapa och skrika, han hotar återigen att han ska ge mig stryk, kallar mig namn och är helt oresonlig.
Han lägger sig på soffan och tar kuddarna och håller för öronen. Jag tar ifrån han kuddarna och påtalar att det beteendet han uppvisar inte är önskvärt.
Han sätter sig på golvet mellan soffan och väggen och skriker en massa saker, jag sätter mig brevid och försöker lugna ner honom.
När jag lägger min hand på hans axel och säger "jag bryr mig om dig och jag älskar dig" ser jag hur blicken förändras till alldeles svart.
Det som händer sen är för mig helt otroligt, han knuffar upp mig på soffan, får grepp om min hals och skriker att jag inte är hans mamma att jag inte ska ha någonting mer med honom att göra! Jag lyckas putta bort honom med benen, men han släpper inte mig helt.
Vi tumlar runt på golvet innan han trycker ner min nacke mot mina knän medans jag sitter på rumpan, jag fick ta i för allt jag var värd för att han inte skulle bryta nacken av mig.
Här kommer morfar in i bilden, han försöker gå i mellan mig och min 15-åring, det slutar bara med att han vevar till morfar också. Morfar knuffar bort honom och höjer både rösten och handen: Nu jävlar ser du till och lugnar ner dig!! Skriker morfar åt honom. 15-åringen slutar att slåss men lugnar inte ner sig utan fortsätter att gapa och skrika.
Tillslut lugnar han ner sig med löftet att vi åker hem med honom till kl 14 på söndags eftermiddagen.
Innan jag skjutsar hem honom så äter vi lite lunch, jag och morfar försöker då prata om vad konsekvenserna av hans handlande kommer att ha för honom i framtiden nu när han har blivit straffmyndig. Han berättar då att han vet vad som kommer om han gör detta nu.
Pricis innan vi ska åka får jag en känsla att allt inte stämmer, jag känner utanpå hans byxfickor och känner att han har en kartong. Jag tror naturligtvis att det är ett ciggpaket. Döm om vår förvåning när han plockar fram en kompass, gammal och sliten och visar knappt vilket som är norr och inte. Den har han stulit från morfar. När vi konfronterar honom så ljuger han oss rätt upp i ansiktet och påstår att han hade hittat den utomhus. Men kartongen är inte blött bilen på väg till 15-åringens hem övertalar jag honom att ringa till morfar och be om ursäkt. Efter mycket om och men gör han det.
När jag senare kommit hem och min lilla dotter har somnat berättar jag hela historien för sambon och vad som hänt, min sambo inspekterar mig och ser alla begynnande blåmärken och svullnader jag har över hela armarna och ryggen, runt nacken. Jag bestämmer mig då att tonåringen får som han vill.

Med tanke på hans våldsamma beteende han uppvisade och den blicken jag såg i hans ögon och att han upprepade att jag inte var hans mamma länge, att han inte ville att jag skulle ha något mer med honom att göra kommer jag hädanefter inte engagera mig mer i hans liv. Jag kommer nu inte mera finnas med i hans liv.

Kom gärna med kommentarer, tankar eller tips, bespara mig hånanden. Tack

Lotta

flena

Äldre 13 Jul 08:55

#11

Det är svårt att vara förälder, hur går det för er nu.
Har du kontaktat någon som kan hjälpa er. Han gick så långt över gränsen med dig, så han behöver hjälp så att det inte upprepas. Och du får ju inte bli rädd eller ge upp uppfostringen av honom.
Lycka till

Lavish

Äldre 13 Jul 11:02

#12

Jennysjuveler skrev 2012-07-13 08:39:29 följande:

Hej. Jag förstår att det kan låta lite illa, men detta är ju ett utdrag över helgen. Allt annat som har pågott under flera år från 15-åringens sida är ju inte med. Alla hans lögner, stölder, skolk osv...

Sonen hade lovat oss först att följa med till morfar, jag anser att man ska hålla vad man lovar, inte vända kappan efter vinden så fort hans kompisar drar, anledning bla till att vi åkte till morfar var att hjälpa morfar städa, då han har svårt att göra detta.

Hade sonen presenterat att han inte ville åka till morfar på ett vettigt sätt hade jag varit mer intresserad att vara tillmötesgående, men när har ljuger för att slippa, då är det inte ok. Lögnerna har varit en stor del i hans liv de sista åren, då han har ljugit om det mesta bara för att slippa.
Tex: jag har inga läxor, dom har jag gjort i skolan, sen mejlar läraren och undrar varför inte läxorna har blivit gjorda.
Tex: sonen gillade en tjej, och för att få sympati, låtsas han att han ramlar på en isfläck. han får hjäp av tjejen till VC, VC har som policy att undomar som kommer till VC under skoltid ska undersökas. Läkaren undersöker sonen och tycker att han ska röntga benet, då sonen påstår att det gör så ont. Jag blir uppringd av sköterskan på VC som berättar vad som har hänt, jag får häva mig iväg från jobbet för att ta med sonen till sjukhuset. När jag hämtar upp honom med bilen på VC går han som vanligt. Det är inget fel på hans ben. Detta är en utav lögerna sonen har kommit med under åren. Jag tycker inte att en frisk person som sonen ska slösa med samhällsresurserna och faktist stjäla en röntgentid från någon som faktist behöver den någon som är sjuk på riktigt.

Jag anser också att när sonen har åkt till pappan under helgen, har helgen börjat fredag em, och slutat söndag em. Jag ser det som självklart att när det nu är åt andra hållet att det funkar på samma sätt.

Sen tycker jag också att när barnet, för det är det han fortfarande är, uppvisar ett beteende hela tiden utan att ändra det till det bättre, att han då kanske inte är mentalt mogen för att fatta alla beslut som behövs.
Sitter man och disskuterar många gånger varför man inte ska stjäla och han fortfarande gör det, tyder det på en ovilja från hans sida att faktist vara en del i samhället.

Jag har aldrig sagt att jag är oskyldig, men jag har försökt att resonera med honom så länge att han lyssnar inte, han rent ut sagt skiter i konsekven´serna av sitt handlande.

Mvh Lotta

Förstår att du verkligen är jätteirriterad och besviken på din son och hans beteende på sista tiden. Det är asjobbigt att vara tonårsförälder ibland, kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara.

Men fortfarande så har du stor del i varför det blev som det blev i helgen och om du kan undvika att bete dig så igen kommer ni slippa en del problem.

Ingenjören

Äldre 16 Jul 02:50

#13

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:

Efter en vår av turbulens där min 15-åring har betätt sig illa kom nu helgen som satte punkt för mig som mamma. Min tonåring slogs med mig och sin morfar, 72 år, och sparkade hunden.

Bakgrund: jag frågade min 15-åring om han ville spendera helgen med mig hos morfar, på morfars gård, 15-åringen svarade att han ville.

Redan på fredagen ville han att jag skulle skjutsa honom till Garphyttan för han hade lovat att vara med en kompis över helgen, Jag svarade att han hade faktist lovat att vara med mig och morfar. Fredagskvällen löpte på relativt ok.

Lördagsmorgon efter att vi ätit frukost började 15-åringen att klaga på att han mådde illa, att han ville åka hem (till sin pappa som han nyligen flyttat hem till) jag menade på att han lika väl kunde må dåligt här som att åka hem. Ville han kunde han lägga sig på soffan och vila lite. (jag visste att han ljög då, om man mår dålig håller man inte på att bråka).
Han stormar upp på övervåningen och börjar gapa och skrika att han minsann visst skulle åka hem och om jag inte skjutsa honom skulle han gå de 2,5 milen. Skriken tilltar och han börjar att hota mig med att slå in pannbenet och se till att jag inte kommer därifrån utan blåmärken.
Han menar på att jag inte har någonting med honom att göra efter han flyttade till pappan, jag försöker lugna ner honom och resonera med honom, men det går inte, han tar telefonen och skriker att han ska ringa polisen och anmäla mig för kidnappning av honom då jag inte låter honom gå.
Jag försöker prata med honom och reda ut varför han gör så här, men det slutar bara med att han skriker och puttar, kallar mig namn och säger att jag inte är hans mamma längre. Detta pågår i 4 timmar, helt plötsligt lägger han sig ner på soffan och säger att han skiter i detta nu, inom 5 minuter har han somnat och snarkar ljudligt!
Jag har då inte varit med om detta tidigare.
Han sover en stund medans jag lagar till lite lunch och när jag väcker honom senare är han faktist lite trevligare. Jag trodde då att det skulle ordna sig. Resterande tid under kvällen går ganska bra. Relativt.

På söndagen brakar tyvärr helvetet lös.
Vid frukost vill han att jag åker hem med honom, jag säger att helgen slutar på efter middagen, såsom vi hade kommit överens om. Han tar till flykt på övervåningen och återigen börjar gapa och skrika, han hotar återigen att han ska ge mig stryk, kallar mig namn och är helt oresonlig.
Han lägger sig på soffan och tar kuddarna och håller för öronen. Jag tar ifrån han kuddarna och påtalar att det beteendet han uppvisar inte är önskvärt.
Han sätter sig på golvet mellan soffan och väggen och skriker en massa saker, jag sätter mig brevid och försöker lugna ner honom.
När jag lägger min hand på hans axel och säger "jag bryr mig om dig och jag älskar dig" ser jag hur blicken förändras till alldeles svart.
Det som händer sen är för mig helt otroligt, han knuffar upp mig på soffan, får grepp om min hals och skriker att jag inte är hans mamma att jag inte ska ha någonting mer med honom att göra! Jag lyckas putta bort honom med benen, men han släpper inte mig helt.
Vi tumlar runt på golvet innan han trycker ner min nacke mot mina knän medans jag sitter på rumpan, jag fick ta i för allt jag var värd för att han inte skulle bryta nacken av mig.
Här kommer morfar in i bilden, han försöker gå i mellan mig och min 15-åring, det slutar bara med att han vevar till morfar också. Morfar knuffar bort honom och höjer både rösten och handen: Nu jävlar ser du till och lugnar ner dig!! Skriker morfar åt honom. 15-åringen slutar att slåss men lugnar inte ner sig utan fortsätter att gapa och skrika.
Tillslut lugnar han ner sig med löftet att vi åker hem med honom till kl 14 på söndags eftermiddagen.
Innan jag skjutsar hem honom så äter vi lite lunch, jag och morfar försöker då prata om vad konsekvenserna av hans handlande kommer att ha för honom i framtiden nu när han har blivit straffmyndig. Han berättar då att han vet vad som kommer om han gör detta nu.
Pricis innan vi ska åka får jag en känsla att allt inte stämmer, jag känner utanpå hans byxfickor och känner att han har en kartong. Jag tror naturligtvis att det är ett ciggpaket. Döm om vår förvåning när han plockar fram en kompass, gammal och sliten och visar knappt vilket som är norr och inte. Den har han stulit från morfar. När vi konfronterar honom så ljuger han oss rätt upp i ansiktet och påstår att han hade hittat den utomhus. Men kartongen är inte blött bilen på väg till 15-åringens hem övertalar jag honom att ringa till morfar och be om ursäkt. Efter mycket om och men gör han det.
När jag senare kommit hem och min lilla dotter har somnat berättar jag hela historien för sambon och vad som hänt, min sambo inspekterar mig och ser alla begynnande blåmärken och svullnader jag har över hela armarna och ryggen, runt nacken. Jag bestämmer mig då att tonåringen får som han vill.

Med tanke på hans våldsamma beteende han uppvisade och den blicken jag såg i hans ögon och att han upprepade att jag inte var hans mamma länge, att han inte ville att jag skulle ha något mer med honom att göra kommer jag hädanefter inte engagera mig mer i hans liv. Jag kommer nu inte mera finnas med i hans liv.

Kom gärna med kommentarer, tankar eller tips, bespara mig hånanden. Tack

Lotta

Hej,

Precis detta scenariot som du beskriver har jag och min mamma genomgått kanske 3-4 ggr under mina tonår (är 23 nu). Kan säga att soc inte kommer göra saken bättre utan tvärt om göra så att han känner sig sviken av dig som mamma. Rekommenderar att du håller en passiv ställning men ändå låter han veta att du är besviken genom att undvika kontakt osv. Att stjäla är något som många ungdomar testar på... gör ingen big deal av det hela.

Ilskan som jag kände för min mamma var att hon inkräktade på saker hon ej hade att göra med, beslagtog saker som var mina, dikterade hur jag skulle vara och vad jag skulle göra, låste ute mig och mina syskon osv. Detta resulterade ofta i fysiska handlingar även från min mamma.

Kan med tillägga att jag och min mamma har en mkt dålig/obefintlig relation nu mest pga allt vi har genomgått.

Om du har något du undrar över så kan jag berätta ytterligare, kommer ihåg allt som om det vore igår.

Billig trevnad

Äldre 16 Jul 03:29

#14

Förstår verkligen att du känner att det har passerat en gräns.

Vet pappan om allt som har hänt? Är sonen lika gränslös när han är där?

Billig trevnad

Äldre 16 Jul 03:30

#15

Tror du att han har något neurologiskt handikapp? Har han alltid haft svårt för sociala regler?

Valente

Äldre 22 Jul 12:23

#16

Hur i helvete kan alla här försvara sonens beteende? Oavsett om han är tonåring och känner sig provocerad, så ska han inte misshandla sin mor och morfar! Så gör man inte! Om det var modern som flippade ut helt på sonens provokationer och spöade upp honom, så hade hon fått hela FL på sig om att hon ska anmälas till soc och polisen, men är det omvänt är det helt okej, eller...? Hennes eget fel..? Blir upprörd!!!

Lana Silín

Äldre 22 Jul 15:59

#17

Hej, även jag har problem med min dotter som är 15 år. Hon lyssnar inte på vag jag säger , skriker på mig, kallar mig kärring och gamling ...(.jag är 38 och ser ut som 30), hon vill inte städa sitt rum.....Hon har bara 1 kompis som hon umgås med och alla andra som hon umgås med är xbox-kompisar. Hon kan spela xbox dag och natt och låser in sig på sitt rum för att jag inte ska kunna komma in. Jag gör allt för henne, vi reser utomlands varje år, jag jobbar och sliter för att hon ska ha det bra och ska ha allt hon behöver... För 1 år sedan flyttade vi isär, jag och min sambo. Min dotter älskade min sambo och kallade honom för pappa i 6 år men efter separationen vill han inte veta något om oss, han är ihop med en rysk tjej som gnäller och kontrollerar hans varje steg. Jag har kvar mina grejer hos min ex, men jag kan inte få dem eftersom hans häxa vill inte att vi ses mer och en gång när hon ringde till oss sa hon att hon ska döda oss om vi ska försöka kommunicera med "hennes sambo". Jag vet att han kunde lösa problemet, prata med min dotter och allt skulle ordna sig men nu har jag inte denna möjlighet.

Jag skulle vilja träffa en familj eller ensamstående mamma som har dotter som är ca 14-16 år, att vi kan kanske umgås tillsammans på helger någon gång, göra saker tillsammans....

Just nu är jag på semester och renoverar vardagsrummet, men absolut har tid för att umgås....

Min dotter har tråkigt, den här veckan var på bio, på stan..., skulle plocka svampar men det regnade den dagen, skulle sola, men det var dåligt väder....

I junii var vi på Cirern 1 vecka, men eftersom jag började renovera lägenhet hade jag inte råd och tid att åka utomlands i juli...

Min dotter gillar inte laga mat och vill inte lära sig det.
dessutom det är så svårt att tvinga henne att äta något, hon äter bara pannkakor , sallader och tacos.

Vad ska jag göra?

// Lana

Lavish

Äldre 22 Jul 19:15

#18

Valente skrev 2012-07-22 12:23:58 följande:

Hur i helvete kan alla här försvara sonens beteende? Oavsett om han är tonåring och känner sig provocerad, så ska han inte misshandla sin mor och morfar! Så gör man inte! Om det var modern som flippade ut helt på sonens provokationer och spöade upp honom, så hade hon fått hela FL på sig om att hon ska anmälas till soc och polisen, men är det omvänt är det helt okej, eller...? Hennes eget fel..? Blir upprörd!!!

En relation mellan ett barn och dess förälder är inte en jämbördig relation. Tycker visst att hans beteende är skrämmande, men också att TS verkar väldigt bra på att trigga honom.

Valente

Äldre 23 Jul 09:55

#19

Lavish skrev 2012-07-22 19:15:11 följande:

En relation mellan ett barn och dess förälder är inte en jämbördig relation. Tycker visst att hans beteende är skrämmande, men också att TS verkar väldigt bra på att trigga honom.

Nej, det är inte jämbördigt. Och en tjatig morsa kan vara hur jobbig som helst, men det är ingen ursäkt för att misshandla. Vi talar inte om ett litet barn här, utan en fysiskt stark kille i tonåren som pucklar på sin familj. Det måste finnas den respekten för varandra i en familj att man slår inte. Föräldrarna slår inte sina barn, och barnen ska banne mig visa samma respekt för sina föräldrar. Han kan slå i dörrar, vråla stämbanden av sig, men att gå på och slå sin mor på det sättet är att gå långt över gränsen. Sen håller jag med om att man som föräldrer måste ta en tankeställare vad man själv gör för fel, och vara öppen för att förändra sitt beteende och att söka hjälp hur att möta sin tonåring på bäst sätt.

Lavish

Äldre 23 Jul 09:58

#20

Valente skrev 2012-07-23 09:55:25 följande:

Nej, det är inte jämbördigt. Och en tjatig morsa kan vara hur jobbig som helst, men det är ingen ursäkt för att misshandla. Vi talar inte om ett litet barn här, utan en fysiskt stark kille i tonåren som pucklar på sin familj. Det måste finnas den respekten för varandra i en familj att man slår inte. Föräldrarna slår inte sina barn, och barnen ska banne mig visa samma respekt för sina föräldrar. Han kan slå i dörrar, vråla stämbanden av sig, men att gå på och slå sin mor på det sättet är att gå långt över gränsen. Sen håller jag med om att man som föräldrer måste ta en tankeställare vad man själv gör för fel, och vara öppen för att förändra sitt beteende och att söka hjälp hur att möta sin tonåring på bäst sätt.

Ja, men då håller jag med dig. Jag tycker inte heller att hans beteende är ursäktligt. Hans beteende är skrämmande och hemskt. Jag tycker bara att TS inte betett sig riktigt perfekt heller.

Min tonåring slog mig i helgen.

INNEHÅLL