Jennysjuveler

Äldre 10 Jul 13:44

35 svar

Min tonåring slog mig i helgen.

Efter en vår av turbulens där min 15-åring har betätt sig illa kom nu helgen som satte punkt för mig som mamma. Min tonåring slogs med mig och sin morfar, 72 år, och sparkade hunden.

Bakgrund: jag frågade min 15-åring om han ville spendera helgen med mig hos morfar, på morfars gård, 15-åringen svarade att han ville.

Redan på fredagen ville han att jag skulle skjutsa honom till Garphyttan för han hade lovat att vara med en kompis över helgen, Jag svarade att han hade faktist lovat att vara med mig och morfar. Fredagskvällen löpte på relativt ok.

Lördagsmorgon efter att vi ätit frukost började 15-åringen att klaga på att han mådde illa, att han ville åka hem (till sin pappa som han nyligen flyttat hem till) jag menade på att han lika väl kunde må dåligt här som att åka hem. Ville han kunde han lägga sig på soffan och vila lite. (jag visste att han ljög då, om man mår dålig håller man inte på att bråka).
Han stormar upp på övervåningen och börjar gapa och skrika att han minsann visst skulle åka hem och om jag inte skjutsa honom skulle han gå de 2,5 milen. Skriken tilltar och han börjar att hota mig med att slå in pannbenet och se till att jag inte kommer därifrån utan blåmärken.
Han menar på att jag inte har någonting med honom att göra efter han flyttade till pappan, jag försöker lugna ner honom och resonera med honom, men det går inte, han tar telefonen och skriker att han ska ringa polisen och anmäla mig för kidnappning av honom då jag inte låter honom gå.
Jag försöker prata med honom och reda ut varför han gör så här, men det slutar bara med att han skriker och puttar, kallar mig namn och säger att jag inte är hans mamma längre. Detta pågår i 4 timmar, helt plötsligt lägger han sig ner på soffan och säger att han skiter i detta nu, inom 5 minuter har han somnat och snarkar ljudligt!
Jag har då inte varit med om detta tidigare.
Han sover en stund medans jag lagar till lite lunch och när jag väcker honom senare är han faktist lite trevligare. Jag trodde då att det skulle ordna sig. Resterande tid under kvällen går ganska bra. Relativt.

På söndagen brakar tyvärr helvetet lös.
Vid frukost vill han att jag åker hem med honom, jag säger att helgen slutar på efter middagen, såsom vi hade kommit överens om. Han tar till flykt på övervåningen och återigen börjar gapa och skrika, han hotar återigen att han ska ge mig stryk, kallar mig namn och är helt oresonlig.
Han lägger sig på soffan och tar kuddarna och håller för öronen. Jag tar ifrån han kuddarna och påtalar att det beteendet han uppvisar inte är önskvärt.
Han sätter sig på golvet mellan soffan och väggen och skriker en massa saker, jag sätter mig brevid och försöker lugna ner honom.
När jag lägger min hand på hans axel och säger "jag bryr mig om dig och jag älskar dig" ser jag hur blicken förändras till alldeles svart.
Det som händer sen är för mig helt otroligt, han knuffar upp mig på soffan, får grepp om min hals och skriker att jag inte är hans mamma att jag inte ska ha någonting mer med honom att göra! Jag lyckas putta bort honom med benen, men han släpper inte mig helt.
Vi tumlar runt på golvet innan han trycker ner min nacke mot mina knän medans jag sitter på rumpan, jag fick ta i för allt jag var värd för att han inte skulle bryta nacken av mig.
Här kommer morfar in i bilden, han försöker gå i mellan mig och min 15-åring, det slutar bara med att han vevar till morfar också. Morfar knuffar bort honom och höjer både rösten och handen: Nu jävlar ser du till och lugnar ner dig!! Skriker morfar åt honom. 15-åringen slutar att slåss men lugnar inte ner sig utan fortsätter att gapa och skrika.
Tillslut lugnar han ner sig med löftet att vi åker hem med honom till kl 14 på söndags eftermiddagen.
Innan jag skjutsar hem honom så äter vi lite lunch, jag och morfar försöker då prata om vad konsekvenserna av hans handlande kommer att ha för honom i framtiden nu när han har blivit straffmyndig. Han berättar då att han vet vad som kommer om han gör detta nu.
Pricis innan vi ska åka får jag en känsla att allt inte stämmer, jag känner utanpå hans byxfickor och känner att han har en kartong. Jag tror naturligtvis att det är ett ciggpaket. Döm om vår förvåning när han plockar fram en kompass, gammal och sliten och visar knappt vilket som är norr och inte. Den har han stulit från morfar. När vi konfronterar honom så ljuger han oss rätt upp i ansiktet och påstår att han hade hittat den utomhus. Men kartongen är inte blött bilen på väg till 15-åringens hem övertalar jag honom att ringa till morfar och be om ursäkt. Efter mycket om och men gör han det.
När jag senare kommit hem och min lilla dotter har somnat berättar jag hela historien för sambon och vad som hänt, min sambo inspekterar mig och ser alla begynnande blåmärken och svullnader jag har över hela armarna och ryggen, runt nacken. Jag bestämmer mig då att tonåringen får som han vill.

Med tanke på hans våldsamma beteende han uppvisade och den blicken jag såg i hans ögon och att han upprepade att jag inte var hans mamma länge, att han inte ville att jag skulle ha något mer med honom att göra kommer jag hädanefter inte engagera mig mer i hans liv. Jag kommer nu inte mera finnas med i hans liv.

Kom gärna med kommentarer, tankar eller tips, bespara mig hånanden. Tack

Lotta

Philippa

Äldre 10 Jul 14:00

#1

Kanske håller han på med droger?? Ring ungdomsstöd på soc så får du hjälp!

aurora1827

Äldre 10 Jul 14:05

#2

Jobbigt, men du gör nog rätt som backar. Det behöver ju inte vara för alltid, även om man som 15-åring tror att man vet vad man vill så händer det rätt mycket på några år, och de flesta kommer ju faktiskt över den där perioden och vuxnar till sig trots allt.

Jennysjuveler

Äldre 10 Jul 14:14

#3

Philippa skrev 2012-07-10 14:00:59 följande:

Kanske håller han på med droger?? Ring ungdomsstöd på soc så får du hjälp!

Tyvärr inga droger, har redan testat honom för det med både kiss o blod.

Spacefrog

Äldre 10 Jul 14:31

#4

Några saker:

Den här berättelsen är från TS perspektiv. En del av ungdomens perspektiv går dock att läsa mellan raderna: krav, tvång och flera lager av manpulation från TS sida, som även om det naturligtvis inte rättfärdigar våld, helt klart spelar roll för 15-åringens agerande.

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:

Redan på fredagen ville han att jag skulle skjutsa honom till Garphyttan för han hade lovat att vara med en kompis över helgen, Jag svarade att han hade faktist lovat att vara med mig och morfar.

Först och främst undrar jag: varför hade han "lovat"? Om han sa att han ville, så ville han. Men sedan kanske han ändrade sig. Och det är ju en sak. Du skriver dock att han "lovat" - och dessutom höll det mot honom. Varför tvinga någon att "lova" en sådan sak? För mig verkar ditt språk fyllt av krav. Du frågar, som om valet är fritt, men i själva verket upplever han att bli påförd skuld och skam om han säger att han inte vill. Så jag ber dig rannsaka dig själv: när du frågar honom om han vill följa med, är det ett krav, eller är det en begäran? Texten som helhet får mig att undra om det inte är ett krav. Om ungdomen inte vill, varför tvinga honom?

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:

Lördagsmorgon efter att vi ätit frukost började 15-åringen att klaga på att han mådde illa, att han ville åka hem (till sin pappa som han nyligen flyttat hem till) jag menade på att han lika väl kunde må dåligt här som att åka hem. Ville han kunde han lägga sig på soffan och vila lite. (jag visste att han ljög då, om man mår dålig håller man inte på att bråka).

Igen - andas här dina krav. "Jag visste att han ljög då". Varför tror du din ungdom ljuger? Varför tror du att din ungdom gör bedömningen att han måste ljuga för att slippa? I en relation som inte präglades av manipulation, och påförande av skuld/skam från din sida hade han kunnat säga vad han ville rakt ut: "mamma, jag vill inte vara här, jag vill... X". Och kunnat lita på att det hade tagits emot av dig på ett vettigt sätt. Men, av hans "lögn" att döma verkar sådan uppriktighet bestraffas av dig, med, påförande av skuld och skam.

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:

På söndagen brakar tyvärr helvetet lös.
Vid frukost vill han att jag åker hem med honom, jag säger att helgen slutar på efter middagen, såsom vi hade kommit överens om.

Har ungdomen inte varit tydlig nog? Han vill inte vara där. Hur svårt kan det vara? Ditt barn är inte din mänskliga rättighet. Alla människor har behov av autonomi - alltså att få bestämma över sig själva. Av hur du skriver är det lätt att få uppfattningen att du tror dig äga honom på något sätt. Vaddå "helgen slutar efter middagen"? Om han vill att helgen ska sluta där och då, så får den väl göra det? OK, du är inte en mänsklig rättighet heller, och du kanske vill vila lite innan han får skjuts någonstans eller dyl. Men någonstans har du inte respekterat hans behov av självbestämmande, och du har brustit i den respekten på det värsta av sätten: genom att påföra skuld och skam; genom manipulation. Dvs, på det sätt som få människor verkar uppfatta. Eller, på ett sätt som får hans reaktioner att framstå som heeelt obegripliga. Fast det förmodligen inte är särskilt obegripligt. Om han bara hade haft någon omkring sig som förstod honom, och vad han behövde (autonomi, respekt för sitt självbestämmande, ett slut på att behöva ansvara för andra känslor än sina egna - dina dvs).

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:

När jag lägger min hand på hans axel och säger "jag bryr mig om dig och jag älskar dig" ser jag hur blicken förändras till alldeles svart.

Igen. Det mest skrämmande är hur du får det att låta så fantastiskt oskyldigt. Och hur många här på FL som riskerar att komma att låta sig luras. Om du verkligen bryr dig om honom och älskar honom, vad är det du har gjort, så han tror att han måste ljuga om vad han vill? Varför tror du att "blicken förändras till alldeles svart"? Jag får intrycket att du t.o.m. lurar dig själv. Tror du verkligen att ditt agerande inte har någon del i förklaringen till varför din tonåring blev våldsam?

Obs, jag säger inte att hans våld var rättvis eller legitim. Bara att den är begriplig, att han var ensam i sin situation med en förälder som, av TS beskrivning att döma, är en ganska skicklig utövare av att be om saker, förklätt till oskyldiga frågor, som i själva verket är krav; redo att genast påföra av skuld och skam om du inte får som du vill. OCH! Få det att verka som att det är din tonåring som är obegripligt aggressiv.

Jag menar inte att du, TS, bör "skämmas" eller dyl - du har säkert haft dina skäl till att göra som du har gjort. En vilja till familjegemenskap. Vilja att bli respekterad och få som du vill. Och så vidare. Så, min poäng är inte att påföra skuld och skam på TS. Beklagar att min ton är bitvis hård. Min poäng är att belysa vad som, givet hur jag känner till denna community, riskerar att komma bort i den kommande diskussionen.

Spacefrog

Äldre 10 Jul 22:37

#5

Dödade jag tråden nu?

koas

Äldre 10 Jul 23:42

#6

Bra skrivet Spacefrog. Det är inte lätt att vara nyanserad när det handlar om en själv, det kan vara nyttigt för TS att läsa det du skrivit, lite från "andra hållet" så att säga. Sen kanske det inte heller är "sanningen".

Min tonåring har haft svåra konflikter hos den andra föräldern och det brukar vara ganska knivigt att bena ut vad som egentligen hänt. Mycket handlar ju om känslor, sättet att uttrycka sig osv.

Till TS: Ge inte upp om din son, ha lite distans ett tag (framför allt, låt honom ha det om han vill) men som någon annan skrev- det kan mycket väl vända och bli bättre ganska snart.

flena

Äldre 11 Jul 00:10

#7

Anmäl detta till soc. Ni båda behöver stöd i er relation. Vuxna omkring honom kan inte svika honom nu när allt verkar gå så otroligt fel. Han måste få en gräns att han gör fel. Det han har gjort är brottsligt. Han ska få en konsekvens som kan visa det för honom.
Lycka till. Nu har du ett svårt jobb framför dig. Men ditt barns framtid hänger på hur ni föräldrar agerar nu.

Spacefrog

Äldre 11 Jul 10:03

#8

koas skrev 2012-07-10 23:42:43 följande:

Bra skrivet Spacefrog. Det är inte lätt att vara nyanserad när det handlar om en själv, det kan vara nyttigt för TS att läsa det du skrivit, lite från "andra hållet" så att säga. Sen kanske det inte heller är "sanningen".

Min tonåring har haft svåra konflikter hos den andra föräldern och det brukar vara ganska knivigt att bena ut vad som egentligen hänt. Mycket handlar ju om känslor, sättet att uttrycka sig osv.

Till TS: Ge inte upp om din son, ha lite distans ett tag (framför allt, låt honom ha det om han vill) men som någon annan skrev- det kan mycket väl vända och bli bättre ganska snart.

Ångrar att jag dundrade på så hårt... poängen hade ju kommit fram även om jag inte tagit i så mycket. Inlägget väckte något inom mig eftersom jag sett liknande förhållanden tidigare, där den personen som varit i "ungdomens" situation dels blivit överkörd, och sedan dessutom framställts som den våldsamme, den oresonlige. Med, i de fall jag känner till, väldigt svåra konsekvenser för den utsatta: stigmatisering som "våldsam", "oregerlig", självskadebeteende, psykisk sjukdom osv - vilka i sig fortsätter hanteras på samma sätt av omgivning och samhälle. Mao, att "felet" lastas ungdomen i fråga, och det också blir en bestådende del av personens självbild: "det är något fel på mig". Det är fruktansvärt att se detta hos människor som egentligen inte fick en chans att visa sig älskvärda, älskande, respekterade och respekterandes.

Lavish

Äldre 11 Jul 10:19

#9

Väldigt hemskt och jag tror ni behöver hjälp av BUP.

Vill inte försvara det han gjorde eller säga att det är en normal reaktion, men kan du se att du själv pressade honom tills han flippade? En normal tonåring hade kanske inte tagit till våld, och i vilket fall inte så brutalt och allvarligt våld. Men jag kan lätt tänka mig in i hans sits och mina ögon skulle också svartna och jag skulle säkerligen också skrikit, puttats och smällt i dörrar om min mamma hade gjort med mig som du gjorde med honom.

Han ville vara ifred, han ville komma ifrån dig, och du fortsatte att inkräkta på hans utrymme och bråka om att han lovat att umgås med dig i 4 TIMMAR?!!

Återigen dagen efter skriver du själv att han flyr till övervåningen och försöker gömma sig från dig bakom en kudde. Du rusar genast efter, tar ifrån honom kuddarna och börjar skälla? Han försöker flytta sig undan, då sätter du dig bredvid och fortsätter att tjata. Sen brer du på lite mer och säger att du älskar honom och klappar på honom.

Ja som sagt, vilken tonåring som helst hade flippat.

Jennysjuveler

Äldre 13 Jul 08:39

#10

Spacefrog skrev 2012-07-10 14:31:13 följande:

Några saker:

Den här berättelsen är från TS perspektiv. En del av ungdomens perspektiv går dock att läsa mellan raderna: krav, tvång och flera lager av manpulation från TS sida, som även om det naturligtvis inte rättfärdigar våld, helt klart spelar roll för 15-åringens agerande.

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:
Först och främst undrar jag: varför hade han "lovat"? Om han sa att han ville, så ville han. Men sedan kanske han ändrade sig. Och det är ju en sak. Du skriver dock att han "lovat" - och dessutom höll det mot honom. Varför tvinga någon att "lova" en sådan sak? För mig verkar ditt språk fyllt av krav. Du frågar, som om valet är fritt, men i själva verket upplever han att bli påförd skuld och skam om han säger att han inte vill. Så jag ber dig rannsaka dig själv: när du frågar honom om han vill följa med, är det ett krav, eller är det en begäran? Texten som helhet får mig att undra om det inte är ett krav. Om ungdomen inte vill, varför tvinga honom?

Igen - andas här dina krav. "Jag visste att han ljög då". Varför tror du din ungdom ljuger? Varför tror du att din ungdom gör bedömningen att han måste ljuga för att slippa? I en relation som inte präglades av manipulation, och påförande av skuld/skam från din sida hade han kunnat säga vad han ville rakt ut: "mamma, jag vill inte vara här, jag vill... X". Och kunnat lita på att det hade tagits emot av dig på ett vettigt sätt. Men, av hans "lögn" att döma verkar sådan uppriktighet bestraffas av dig, med, påförande av skuld och skam.

Har ungdomen inte varit tydlig nog? Han vill inte vara där. Hur svårt kan det vara? Ditt barn är inte din mänskliga rättighet. Alla människor har behov av autonomi - alltså att få bestämma över sig själva. Av hur du skriver är det lätt att få uppfattningen att du tror dig äga honom på något sätt. Vaddå "helgen slutar efter middagen"? Om han vill att helgen ska sluta där och då, så får den väl göra det? OK, du är inte en mänsklig rättighet heller, och du kanske vill vila lite innan han får skjuts någonstans eller dyl. Men någonstans har du inte respekterat hans behov av självbestämmande, och du har brustit i den respekten på det värsta av sätten: genom att påföra skuld och skam; genom manipulation. Dvs, på det sätt som få människor verkar uppfatta. Eller, på ett sätt som får hans reaktioner att framstå som heeelt obegripliga. Fast det förmodligen inte är särskilt obegripligt. Om han bara hade haft någon omkring sig som förstod honom, och vad han behövde (autonomi, respekt för sitt självbestämmande, ett slut på att behöva ansvara för andra känslor än sina egna - dina dvs).

Igen. Det mest skrämmande är hur du får det att låta så fantastiskt oskyldigt. Och hur många här på FL som riskerar att komma att låta sig luras. Om du verkligen bryr dig om honom och älskar honom, vad är det du har gjort, så han tror att han måste ljuga om vad han vill? Varför tror du att "blicken förändras till alldeles svart"? Jag får intrycket att du t.o.m. lurar dig själv. Tror du verkligen att ditt agerande inte har någon del i förklaringen till varför din tonåring blev våldsam?

Obs, jag säger inte att hans våld var rättvis eller legitim. Bara att den är begriplig, att han var ensam i sin situation med en förälder som, av TS beskrivning att döma, är en ganska skicklig utövare av att be om saker, förklätt till oskyldiga frågor, som i själva verket är krav; redo att genast påföra av skuld och skam om du inte får som du vill. OCH! Få det att verka som att det är din tonåring som är obegripligt aggressiv.

Jag menar inte att du, TS, bör "skämmas" eller dyl - du har säkert haft dina skäl till att göra som du har gjort. En vilja till familjegemenskap. Vilja att bli respekterad och få som du vill. Och så vidare. Så, min poäng är inte att påföra skuld och skam på TS. Beklagar att min ton är bitvis hård. Min poäng är att belysa vad som, givet hur jag känner till denna community, riskerar att komma bort i den kommande diskussionen.

Hej. Jag förstår att det kan låta lite illa, men detta är ju ett utdrag över helgen. Allt annat som har pågott under flera år från 15-åringens sida är ju inte med. Alla hans lögner, stölder, skolk osv...

Sonen hade lovat oss först att följa med till morfar, jag anser att man ska hålla vad man lovar, inte vända kappan efter vinden så fort hans kompisar drar, anledning bla till att vi åkte till morfar var att hjälpa morfar städa, då han har svårt att göra detta.

Hade sonen presenterat att han inte ville åka till morfar på ett vettigt sätt hade jag varit mer intresserad att vara tillmötesgående, men när har ljuger för att slippa, då är det inte ok. Lögnerna har varit en stor del i hans liv de sista åren, då han har ljugit om det mesta bara för att slippa.
Tex: jag har inga läxor, dom har jag gjort i skolan, sen mejlar läraren och undrar varför inte läxorna har blivit gjorda.
Tex: sonen gillade en tjej, och för att få sympati, låtsas han att han ramlar på en isfläck. han får hjäp av tjejen till VC, VC har som policy att undomar som kommer till VC under skoltid ska undersökas. Läkaren undersöker sonen och tycker att han ska röntga benet, då sonen påstår att det gör så ont. Jag blir uppringd av sköterskan på VC som berättar vad som har hänt, jag får häva mig iväg från jobbet för att ta med sonen till sjukhuset. När jag hämtar upp honom med bilen på VC går han som vanligt. Det är inget fel på hans ben. Detta är en utav lögerna sonen har kommit med under åren. Jag tycker inte att en frisk person som sonen ska slösa med samhällsresurserna och faktist stjäla en röntgentid från någon som faktist behöver den någon som är sjuk på riktigt.

Jag anser också att när sonen har åkt till pappan under helgen, har helgen börjat fredag em, och slutat söndag em. Jag ser det som självklart att när det nu är åt andra hållet att det funkar på samma sätt.

Sen tycker jag också att när barnet, för det är det han fortfarande är, uppvisar ett beteende hela tiden utan att ändra det till det bättre, att han då kanske inte är mentalt mogen för att fatta alla beslut som behövs.
Sitter man och disskuterar många gånger varför man inte ska stjäla och han fortfarande gör det, tyder det på en ovilja från hans sida att faktist vara en del i samhället.

Jag har aldrig sagt att jag är oskyldig, men jag har försökt att resonera med honom så länge att han lyssnar inte, han rent ut sagt skiter i konsekven´serna av sitt handlande.

Mvh Lotta

Min tonåring slog mig i helgen.

INNEHÅLL