Min tonåring slog mig i helgen.

Några saker:

Den här berättelsen är från TS perspektiv. En del av ungdomens perspektiv går dock att läsa mellan raderna: krav, tvång och flera lager av manpulation från TS sida, som även om det naturligtvis inte rättfärdigar våld, helt klart spelar roll för 15-åringens agerande.

Jennysjuveler skrev 2012-07-10 13:44:37 följande:Först och främst undrar jag: varför hade han "lovat"? Om han sa att han ville, så ville han. Men sedan kanske han ändrade sig. Och det är ju en sak. Du skriver dock att han "lovat" - och dessutom höll det mot honom. Varför tvinga någon att "lova" en sådan sak? För mig verkar ditt språk fyllt av krav. Du frågar, som om valet är fritt, men i själva verket upplever han att bli påförd skuld och skam om han säger att han inte vill. Så jag ber dig rannsaka dig själv: när du frågar honom om han vill följa med, är det ett krav, eller är det en begäran? Texten som helhet får mig att undra om det inte är ett krav. Om ungdomen inte vill, varför tvinga honom?Igen - andas här dina krav. "Jag visste att han ljög då". Varför tror du din ungdom ljuger? Varför tror du att din ungdom gör bedömningen att han måste ljuga för att slippa? I en relation som inte präglades av manipulation, och påförande av skuld/skam från din sida hade han kunnat säga vad han ville rakt ut: "mamma, jag vill inte vara här, jag vill... X". Och kunnat lita på att det hade tagits emot av dig på ett vettigt sätt. Men, av hans "lögn" att döma verkar sådan uppriktighet bestraffas av dig, med, påförande av skuld och skam.Har ungdomen inte varit tydlig nog? Han vill inte vara där. Hur svårt kan det vara? Ditt barn är inte din mänskliga rättighet. Alla människor har behov av autonomi - alltså att få bestämma över sig själva. Av hur du skriver är det lätt att få uppfattningen att du tror dig äga honom på något sätt. Vaddå "helgen slutar efter middagen"? Om han vill att helgen ska sluta där och då, så får den väl göra det? OK, du är inte en mänsklig rättighet heller, och du kanske vill vila lite innan han får skjuts någonstans eller dyl. Men någonstans har du inte respekterat hans behov av självbestämmande, och du har brustit i den respekten på det värsta av sätten: genom att påföra skuld och skam; genom manipulation. Dvs, på det sätt som få människor verkar uppfatta. Eller, på ett sätt som får hans reaktioner att framstå som heeelt obegripliga. Fast det förmodligen inte är särskilt obegripligt. Om han bara hade haft någon omkring sig som förstod honom, och vad han behövde (autonomi, respekt för sitt självbestämmande, ett slut på att behöva ansvara för andra känslor än sina egna - dina dvs).Igen. Det mest skrämmande är hur du får det att låta så fantastiskt oskyldigt. Och hur många här på FL som riskerar att komma att låta sig luras. Om du verkligen bryr dig om honom och älskar honom, vad är det du har gjort, så han tror att han måste ljuga om vad han vill? Varför tror du att "blicken förändras till alldeles svart"? Jag får intrycket att du t.o.m. lurar dig själv. Tror du verkligen att ditt agerande inte har någon del i förklaringen till varför din tonåring blev våldsam?

Obs, jag säger inte att hans våld var rättvis eller legitim. Bara att den är begriplig, att han var ensam i sin situation med en förälder som, av TS beskrivning att döma, är en ganska skicklig utövare av att be om saker, förklätt till oskyldiga frågor, som i själva verket är krav; redo att genast påföra av skuld och skam om du inte får som du vill. OCH! Få det att verka som att det är din tonåring som är obegripligt aggressiv.

Jag menar inte att du, TS, bör "skämmas" eller dyl - du har säkert haft dina skäl till att göra som du har gjort. En vilja till familjegemenskap. Vilja att bli respekterad och få som du vill. Och så vidare. Så, min poäng är inte att påföra skuld och skam på TS. Beklagar att min ton är bitvis hård. Min poäng är att belysa vad som, givet hur jag känner till denna community, riskerar att komma bort i den kommande diskussionen.

Dödade jag tråden nu? 

Ångrar att jag dundrade på så hårt... poängen hade ju kommit fram även om jag inte tagit i så mycket. Inlägget väckte något inom mig eftersom jag sett liknande förhållanden tidigare, där den personen som varit i "ungdomens" situation dels blivit överkörd, och sedan dessutom framställts som den våldsamme, den oresonlige. Med, i de fall jag känner till, väldigt svåra konsekvenser för den utsatta: stigmatisering som "våldsam", "oregerlig", självskadebeteende, psykisk sjukdom osv - vilka i sig fortsätter hanteras på samma sätt av omgivning och samhälle. Mao, att "felet" lastas ungdomen i fråga, och det också blir en bestådende del av personens självbild: "det är något fel på mig". Det är fruktansvärt att se detta hos människor som egentligen inte fick en chans att visa sig älskvärda, älskande, respekterade och respekterandes.