Vi ska få prova Risperdal till vår lilla tjej på 4,5 år drygt. Läkaren hoppas på att det ska mildra hennes aggressioner.
En av biverkningarna kan vara att man får uppmärksamhetsproblem. Som läkaren sa så är det INTE bra om M, som redan har sådan problematik, får ännu större svårigheter..
Men då ska vi avsluta medicinen så klart... Jag undrar nu om det finns någon med erfarenhet av Risperdal? Positiva som negativa!
Tack på förhand
Hej ida
Vårt eget beteende är naturligtvis bara en del av ett helt batteri åtgärder som behövs. Det viktigaste är att utifrån en förståelse av barnets funktionshinder se till att barnets livssituation är rimlig och att det inte kontinuerligt utsätts för sammanhang som är alltför krävande.
Många barn med lindrigare former av autism förväntas klara av situationer som är långt över deras förmåga. En för stor och för stökig skolklass kan t.ex. vara som att vi andra skulle sitta på ett diskotek med stroboskopljus och dunkande diskomusik samtidigt som vi skulle lära oss det läraren säger.
det är naturligtvis jättebra att ni hitta en medicinering som fungerar och att ni inte sett några biverkningar. Trots allt tycker jag att man skall vara observant på att det finns en hel del biverkningar med risperdal och att det är ganska okänt vad som händer på sikt med barn som medicineras med det. Jag tycker att det är bra att läsa på FASS om medicinen. Jag tror att alla föräldrar gör det innan och inte bara litar på läkaren rakt av.
www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp&DocTypeID=3&UserTypeID=0
Jag har också sett ett antal exempel på vuxna med autismvarianter som under lång tid medicinerats med risperdal och det är inte speciellt upplyftande möten.
Jag har också stött på exempel där risperdal satts in efter några få veckor med "problembeteende" hos ett barn. Det tycker jag är uppenbart för kort tid för att eventella effekter av miljöanpassningar skall få effekt.
Nilsfar
vi har INTE märkt någon förbättring av risperdal och ska alltså sluta med den och prova något annat.
Dessutom har vi ansökt om resursskola till hösten med max 6-7 barn i en klass och hoppas det blir bättre.
När det handlar om att medicinera ett barn eller ej kan man ju väga för och nackdelar mot allt. Jag är i grund och botten eg emot medicinering och tycker eg bättre om alternativa metoder MEN har dock kommit fram till att fördelaran överväger nackdelaran om man nu hittar en medicin som fungerar vill säga. Ser det såhär att en del saknar vissa ämnen i sin hjärna som de behöver påfyllning av, andra behöver insulin osv. Det handlar om att se till att livet blir så bra och drägligt som möjligt.
Alla får ju göra som de vill och ta vilka beslut man vill , det är inte lätt att veta om man eg gör rätt alltid. Man vill ju bara att ens barn ska få det så bra som möjligt.
Pcalma: Min dotter har Asperger som du kanske vet, vi har ju skrivit i samma trådar förut. När du beskriver din dotter så finns det väldigt många likheter med min dotter. Y har inte så häftiga vredesutbrott men reaggerar på motgångar med ilska, ledsenhet och ett ältande som kan hålla på i timmar. Hon är extremt lättkränkt, ängslig och känslig för beröring.
Hur fungerar det sociala samspelet för din dotter?
Undrar ju hur bup resonerar om dom inte ser någon autismspektrum-störning hos din dotter när så mycket av det du beskriver påminner om min dotter som har just det?
Nilsfar: Det låter väldigt bra allt du skriver. Jag är helt med på noterna när det gäller att inte bara fokusera på medicinsk behandling. Min dotter medicineras för sin ad/hd för att det är nödvändigt men när det gäller hennes tvångsmässighet ska hon börja träna kbt.
Ändå får det du skriver mig att känna mig som världens sämsta mamma. För jag klarar inte att alltid behålla lugnet i konflikter med min dotter, jag klarar inte att se det som en inlärning av hur hon fungerar. Jag är ensamstående med henne, hennes pappa finns inte med i bilden, jag har 20 timmar avlösning per månad och ingen annan hjälp alls. För Y klarar inte att lämna mig och ingen annan klarar att ta henne under dom omständigheterna.
Hur gör man för att ställa sig själv utanför på det sättet så att man slipper känna ilska, ledsenhet, sorg och uppgivenhet under hennes timslånga ältande av småsaker som för henne blivit jättestora. Hur kan jag hantera rädslan för att hon inte någonsin ska kunna bli minsta lilla självständig?
Nyfiken på son-rise metoden. Berätta gärna mer.
Hur menar du med för mycket sinnesintryck osv? Att minska komplexiviteten? Vi anpassar redan idag kraven på sonen så att de är det han klarar av.
Många gånger fungerar nämligen min son BÄTTRE när vi gör saker än när vi "bara" är hemma. Han älskar tex badhuset. Älskar att fiska krabbor vid havet. Älskar att vara på ett lek och busland. Frustrationen är med andra ord ibland högre hemma än borta.
Den fria leken hemma är jättetuff då han har så svårt för att sysselsätta sej själv. Har asperger och adhd.
Det låter ju väldigt bra det där med mer tid med en vuxen. Hur ska det fungera i verkligheten? Min son får redan idag jättemycket av min tid. Jag har dessutom ett barn till, en väldigt uppmärksamhetskrävande 8-åring som också behöver sitt.
Visst önskar man att det inte fanns några "måsten" i livet i form av jobb, hushållsarbete osv men tyvärr lever iaf inte jag i den drömvärlden.
Bra skrivit cissi9 !
Hinner inte riktigt svara på allt nu.
Ida, du kan börja med att lyssna på de här "föreläsningarna" om engelskan är ok:
www.autismtreatmentcenter.org/document.php&documentid=19&mediatype=video&mediaid=22&part=0
Den jag länkar till handlar om agressioner som vi tidigare haft upp här. det finns andra som behandlar andra specifika ämnen utifrån ett son-rise perspektiv.
Alla våra barn är individer. det finns ingen patentlösning som passar alla utan vi måste se individen, dess intressen, möjligheter och svårigheter utifrån ett individuellt perspektiv.
För de allra flesta med autism är det svårt att hantera situationer med mycket intryck - samtidigt är det så att det är lättare att antera situationer när man får göra saker man tycker om att göra och som man är intresserad av.
Att minska intrycken handlar lika ofta ofta om åtgärder skola/förskola borde göra som att göra saker hemma.
Jag kommer precis som du från en verklighet där barnet tar oerhört mycket mer tid än en vanligt barn oavsett om man gör något aktivt eller inte. Därför hanldar det ofta om vad man gör på den tiden man ändå måste lägga ner.
Cissi
En viktig bit i son-rise är att acceptera att våra barn och vi själva gör så gott vi kan. Det finns hur mycket som helst som vi alla kan göra i vårt föräldraskap. det är bara vi själva som kan sätt prioriteringarna. Olika saker är viktiga för varje individ och om vi inte tar hand om oss själva så fungerar vi inte heller som föräldrar.
Zander O Cayenne
Vad roligt att du hittade något i mitt inlägg som du kan ha nytta av
Fiatuss
Jag har dels fått berättat för mig från dem som är högfungerande och som har slutat med det hur de upplevt dels att de blir mer instängda i sig själva och dels hur de känner det som at de inte vaknar ordentligt förrän långt fram på eftermiddagen/kvällen.
De jag stött på som under lång tid medicinerats har verkat oerhört passiviserade. De gör precis som personalen som har hand om dem säger utan att någonsin lägga fram sin egen vilja. De tar inte längre några egna initiativ till någonting.
Jag reagerar också starkt på studier som talar om att det "autistiska beteendet" minskat. Det vi ser som "autistiska beteenden" är ofta överlevnadsstrategier för att hantera den yttre stress som dessa människor utstts för. Om dessa tas ifrån dem utan att de får lära sig andra strategier för att hantera situationen resulterar det ofta i en inre stress. (Något som ofta sedan löses genom att kombinera med lugnande medel)
Ida - appropå ämnen som saknas.
Läkarna har inte ens en teori om hur autism fungerar. Det finns ganska mycket som talar för att autism inte är en felfunktion i hjärnan utan en naturlig variation i hur hjärnan fungerar. All medicinering är idag, i brist på en teori, ren trial and error.
Ida07: Tack för ditt svar!!! Kram
puffar