Ensamstående Mammor

hej, jag funderar på att lämna min gubbe då jag ej orkar med våld, lögner, svek, ensamma helger och annat trevligt .. jag undrar bara en sak: hur gör man? .. jag vill vara säker på att kunna försörja mig och mitt barn innan jag lämnar, vill ej att min son ska leva ett fattigmansliv som jag gjorde nämligen. snälla hjälp någon?

ps. KRAM och klapp på ryggen till er alla som är ensamstående, starkt! 

Hej hej!
Här är en mamma till två flickor. Jag ser mig själv som ensamstående mamma, fast barnen bor varannan vecka hos sin pappa. Men när jag väl har dem, så är jag ju ensam med allt! Jag bor i närheten av Varberg och är 31 år.

Amanda 902: svårt att ge dig råd.... Har man inget jobb eller annan försörjning så förstår jag att det är svårt att lämna ett förhållande, även om man inte har det bra. Har du något nätverk som du kan prata med i förväg? Så att du vet vilket stöd du kan få om du väl tar steget?  

Jag har varit ensam med mina barn i snart ett år. Jag och barnens pappa separerade då och han har inte förmågan eller intresset att ta hand om dem speciellt mycket...
Han har dem varannan helg, får se hur länge det fortsätter så. Hänger gärna på här!

Halloj ny här! Men jag väntar mitt första barn och blev dumpad av sambon i förrgår :/ är så orolig att jag inte klarar detta själv!

Hej! Är med ny här :) Har varit ensamstående med min 6 åring i 2.5 år nu då pappan inte klarar av att ta hand om sonen själv. Dom träffas dock och vi försöker att sonen ska sova där en natt varannan helg i alla fall! :)

Amanda 902: Svårt att ge råd när jag inte vet så mycket. Jobbar du? Pluggar? Föräldraledig? Oftast brukar sånt ordna sig. Viktigare att man mår bra och inte lever i en våldsam relation! Kram på dig.

Hej!
Tråkigt att läsa:(.
 Du ska ej vara orolig att du inte kommer att klara dig sj.

Själv har jag fått klara mig redan av början av graviditeten.
 Också mitt första barn.

Vi mammor är starka mer än vad man tror.
Njut nu av din graviditet och önskar dig all lycka med din skatt :)     

Heej alla mammor Hoppas att allt e bra med er och självklart med era barn också,här mår sonen bättre nu men jag känner mig inte kry än svårt att sova på nätterna men det går väl över skulle gärna vilja skriva några rader i eran tråd. Vad gör ni på dagarna? Bloggar ni? Lite frågor till er först e ju precis ny här,om jag får vara med så berättar jag mer vill gärna lära känna fler människor Kramar

puffar

Hej! Alla mammor :)

Är en ensamstående mamma till tre flickor och behöver dela med mig lite. Känner att jag behöver det just nu.

Tycker att flickorna har kommit i en jobbig period då dom bara bråkar och skriker. Nån mer som känner igen det där.   

Hej alla mammor

Jag har precis separerat och letar efter boende till mig och dotter

Det är svårt med en lägenhet just nu försöker att hitta från andrahand det är så svårt

Det är inte kul att bo hos ex som inneboende och sova på en madrass det är så sjuk att efter 18 år man fick bara detta

Snälla trevliga mammor försök att blir starka

Jag oxå försöker det bara att hitta lägenhet

Kram på er

Dorota

I vilken stad bor du i?

Kan du inte få hjälp av kommunen

Hej alla! 
Kikar mest runt på FL.. skrev ett inlägg under graviditeten när de kändes som ensammast. Har sen första stund min son blev till varit ensam. 
Av eget val. Pappan och jag har aldrig varit ett par. Han blev till, bara sådär.. helt oväntat.
Och de tog mig 5 sek att bestämma mig ang "ha kvar, eller inte" och de va när jag va till gynekologen och gjorde en koll.. där låg han.
En liten liten rund prick och i den pricken slog en vit prick väldigt fort.. de va hans hjärta. De häftigaste jag sätt att tiden stanna bokstavligen talat till.
Min graviditet va en enda stor stress.. pappans familj va långt ifrån nöjda med situationen jag hade satt pappan till barnen i. Hur kunde jag förstöra både pappans och bebisens liv, eftersom att en ensamstående är dömd att misslyckas.
(enligt många, enligt dom).
De gick så långt att få vara ifred att jag trampade iväg halv vägs in i graviditeten ledsen och sårad till polis stationen och gjorde en polis anmälan. 
Jag satt på BM besöket och trodde dom skulle driva mig till missfall.
Att gå igenom en graviditet är nog tungt nog ensamt.. men att behöva ta hot, kränkningar och lögner va de tuffaste av allt.
Jag längtade så enormt efter min son.. men vågade inte tänka på honom, och varje gång han inte sparkade eller att jag inte kände han rörde sig låg jag på telefonen direkt och ringde akut gyn, av rädsla att förlora honom.
Jag va inne 5 ggr på akut gyn och säkert många samtal. 
Men, jag fick min son.. helt frisk, underbar och förlossningen va toppen. 
Va mitt andra bokstavligen talat tiden stod stilla ögonblick. Att få pussa på dom där kinderna och krama om dom där små händerna och fötterna man jagat när han låg i magen.
Finaste och de mest fantastiska ögonblick jag någonsin kommer få vara med om. Jag önskar man kunde spola tillbaka tiden och göra om de. 
Tiden efter har varit allt annat än lätt.. svårare än jag trott. 
5 mån av Devins liv hade han kolik.. skrek cirka 12 tim om dagen. 
Ensam med kolik.. då har man gjort sitt stora test i livet. De va tufft, känslomässigt kras att höra sitt barn ledsen så mycke, men vi klarade de med! 
Pappan till Devin bestämde sig faktiskt för att va delaktig.. och de gjorde mig glad och jag försökte glömma allt jobbigt som varit innan för Devins skull. Jag bet ihop, tittade mig i spegeln varje dag och tänkte till mig själv "Den här dagen ska bli fantastisk, känn ingen bitterhet" och i slutet av dagen så kändes de så även om jag va väldigt trött.. och bitter. 
Pappan döpte min son, utan mig.. jag kände att jag kan inte stå i en kyrka sida vid sida med någon som gjort mig så ledsen och höra prästen säga att min son är skapt av gud. När de faktiskt är jag som skapt honom, låtit han växa och komma till liv. Så jag avstod. Och dels för att jag absolut inte är kristen. Men tänkte heller inte säga imot pappans vilja att få Devin döpt. För om de kunde få han att känna sig delaktig i hans sons liv, så jätte bra tänkte jag.
Efter dopet försvann han.. av många anledningar, så tillslut satt jag ner foten och ställde krav. Att min son ska inte växa upp med en pappa som (finns där,finns inte där). Då växer han upp bättre helt utan pappa. Än att stå och titta mig i ögonen en dag och fråga varför hans pappa inte bryr sig om honom.
De får mitt hjärta att gå i kras. 
Många tycker säkert att man får skylla sig själv som blir gravid på ett sätt som samhället inte tycker är normalt eller hur ett barn ska komma till.
Att va ensam gravid,föda ensam, fostra ensam.. gör inte barn till olyckliga barn. 
Finns de kärlek, bra val, och en trygg tillvaro så har man den bästa grunden att få lyckliga barn oavsett om man är två eller ensam förälder. 
Min bakrund har varit en ganska ledsam saga, har ett stort bagage i min ryggsäck och tror den ryggsäcken har kommit mycke till användning. Jag känner mig väldigt stark och jag vet att jag klarar de mesta. För jag har klarat de mesta. Och vet att jag kan mycke mer till. Efter att jag fick min son känns livet som en saga. jag kan stå vid hans spjälsäng och bara titta och titta.. jag tänker oftast ingenting utan bara står och känner mening med livet. Och trivs numera att vara ensam. Och med en gnutta extrem feminism att vi kvinnor klarar de mesta så går även dom tuffaste dagarna som ensamstående lite lättare. För vi klarar nästan allt.. har läst trådar här inne, även mitt eget första inlägg här på FL om att vara ensam och ledsen. Men vi är så många! Och vi klarar oss även dom tuffaste dagarna.. jag blickar till spegeln på morgonen och oftast låter de såhär - "Hej Gustav, va fint du vaknat.. men den här dagen ska bli toppen. 3 tim sömn klarar man sig långt på"
kram på er! 
(Och förlåt de extremt långa inlägget) 

Hej

jag är mamma till två pojkar den ena är 3år och den andta är 10månader. Jag och min man tänker skilja oss.. Jag är så oroligt för mina barn hur det kommer att bli jag kommer att ha dem och deras pappa kommer att ha dem på helger.. jag är så oroligt över hur det kommer att bli ekonomisk just nu är jag mammaledig börjar jobba i februari.. Jag vet om att det kommer att vara tuft att vara ensam med två små barn men att leva i ett förhållade utan kärlek är inte heller bra för dem. jag vet inte om jag gör rätt för att vilja skilja mig.. snälla kan ni ge mig lite råd hur jag ska göra hur jag ska tänka för att klara av de här...

Hejsan ni alla starka mammor!

Jag är ensam med 4 barn. Min man och jag separerade i Maj 2015 efter att jag fått nog av att inte kunna vara mig själv i 14 år. Hans respons på det var att försöka ta livet av sig.Han Hamnade in på sjukhuset och sen bara hemskickad...TACK O LOV så har jag fått underbar hjälp av socialen och familj och vänner.
Mina barn är flicka 13 år, pojke 10 år och 4 år och lilla prinsessan på 3 år. =)

Efter en turbulent och bumby sommar där de äldsta barnen verkligen ville vara hos pappa och de yngre fick träffa honom på dagarna så lyckades deras pappa dock med att ta livet av sig. 
Så efter att min äldsta son o dotter inte hade fått tag i honom på en hel dag (vilket var väldigt underligt) så åkte jag dit och polisen hittade honom död i sängen.
Han hade fått ta ut all sin depressionsmediciner mm och hade tagit över 300 piller och somnat in liggandes på sängen. Han hade klätt upp sig i kostymen och hade bilderna på barnen brevid sig i sängen.

Så jag har nu sedan Augusti varit ensam med 4 barn som måste växa upp utan deras far. 

Vi kan och vi är starka som kämpar med klor och näbbar för att få våran tillvaro och liv att bli så bra som möjligt.
TVIVLA aldrig på att ni inte klarar det. BE om hjälp och ACCEPTERA hjälp när det erbjuds. Vi är inte superheroes men vi är stronga kvinnor som hittar lösningar och ser framåt. Detsamma gäller också för ensamma pappor!!

Ta en dag i taget och tvivla inte på att ni gör ert bästa med det ni har och kan erbjuda!!