Ensamstående Mammor

Hej alla! 
Kikar mest runt på FL.. skrev ett inlägg under graviditeten när de kändes som ensammast. Har sen första stund min son blev till varit ensam. 
Av eget val. Pappan och jag har aldrig varit ett par. Han blev till, bara sådär.. helt oväntat.
Och de tog mig 5 sek att bestämma mig ang "ha kvar, eller inte" och de va när jag va till gynekologen och gjorde en koll.. där låg han.
En liten liten rund prick och i den pricken slog en vit prick väldigt fort.. de va hans hjärta. De häftigaste jag sätt att tiden stanna bokstavligen talat till.
Min graviditet va en enda stor stress.. pappans familj va långt ifrån nöjda med situationen jag hade satt pappan till barnen i. Hur kunde jag förstöra både pappans och bebisens liv, eftersom att en ensamstående är dömd att misslyckas.
(enligt många, enligt dom).
De gick så långt att få vara ifred att jag trampade iväg halv vägs in i graviditeten ledsen och sårad till polis stationen och gjorde en polis anmälan. 
Jag satt på BM besöket och trodde dom skulle driva mig till missfall.
Att gå igenom en graviditet är nog tungt nog ensamt.. men att behöva ta hot, kränkningar och lögner va de tuffaste av allt.
Jag längtade så enormt efter min son.. men vågade inte tänka på honom, och varje gång han inte sparkade eller att jag inte kände han rörde sig låg jag på telefonen direkt och ringde akut gyn, av rädsla att förlora honom.
Jag va inne 5 ggr på akut gyn och säkert många samtal. 
Men, jag fick min son.. helt frisk, underbar och förlossningen va toppen. 
Va mitt andra bokstavligen talat tiden stod stilla ögonblick. Att få pussa på dom där kinderna och krama om dom där små händerna och fötterna man jagat när han låg i magen.
Finaste och de mest fantastiska ögonblick jag någonsin kommer få vara med om. Jag önskar man kunde spola tillbaka tiden och göra om de. 
Tiden efter har varit allt annat än lätt.. svårare än jag trott. 
5 mån av Devins liv hade han kolik.. skrek cirka 12 tim om dagen. 
Ensam med kolik.. då har man gjort sitt stora test i livet. De va tufft, känslomässigt kras att höra sitt barn ledsen så mycke, men vi klarade de med! 
Pappan till Devin bestämde sig faktiskt för att va delaktig.. och de gjorde mig glad och jag försökte glömma allt jobbigt som varit innan för Devins skull. Jag bet ihop, tittade mig i spegeln varje dag och tänkte till mig själv "Den här dagen ska bli fantastisk, känn ingen bitterhet" och i slutet av dagen så kändes de så även om jag va väldigt trött.. och bitter. 
Pappan döpte min son, utan mig.. jag kände att jag kan inte stå i en kyrka sida vid sida med någon som gjort mig så ledsen och höra prästen säga att min son är skapt av gud. När de faktiskt är jag som skapt honom, låtit han växa och komma till liv. Så jag avstod. Och dels för att jag absolut inte är kristen. Men tänkte heller inte säga imot pappans vilja att få Devin döpt. För om de kunde få han att känna sig delaktig i hans sons liv, så jätte bra tänkte jag.
Efter dopet försvann han.. av många anledningar, så tillslut satt jag ner foten och ställde krav. Att min son ska inte växa upp med en pappa som (finns där,finns inte där). Då växer han upp bättre helt utan pappa. Än att stå och titta mig i ögonen en dag och fråga varför hans pappa inte bryr sig om honom.
De får mitt hjärta att gå i kras. 
Många tycker säkert att man får skylla sig själv som blir gravid på ett sätt som samhället inte tycker är normalt eller hur ett barn ska komma till.
Att va ensam gravid,föda ensam, fostra ensam.. gör inte barn till olyckliga barn. 
Finns de kärlek, bra val, och en trygg tillvaro så har man den bästa grunden att få lyckliga barn oavsett om man är två eller ensam förälder. 
Min bakrund har varit en ganska ledsam saga, har ett stort bagage i min ryggsäck och tror den ryggsäcken har kommit mycke till användning. Jag känner mig väldigt stark och jag vet att jag klarar de mesta. För jag har klarat de mesta. Och vet att jag kan mycke mer till. Efter att jag fick min son känns livet som en saga. jag kan stå vid hans spjälsäng och bara titta och titta.. jag tänker oftast ingenting utan bara står och känner mening med livet. Och trivs numera att vara ensam. Och med en gnutta extrem feminism att vi kvinnor klarar de mesta så går även dom tuffaste dagarna som ensamstående lite lättare. För vi klarar nästan allt.. har läst trådar här inne, även mitt eget första inlägg här på FL om att vara ensam och ledsen. Men vi är så många! Och vi klarar oss även dom tuffaste dagarna.. jag blickar till spegeln på morgonen och oftast låter de såhär - "Hej Gustav, va fint du vaknat.. men den här dagen ska bli toppen. 3 tim sömn klarar man sig långt på"
kram på er! 
(Och förlåt de extremt långa inlägget)