Hur lång tid ska det ta???

Jag (tjej, 22 år) har börjat nu den här terminen på ett program i Umeå. Det är (eller trodde jag iaf) min drömutbildning, men jag mår så fruktansvärt dåligt och vill bara hem igen, men det går ju inte. Jag har flyttat från min hemstad som ligger väldigt långt från Umeå och det känns som att jag ska dö. Jag fattar att det beror på att det är en stor omställning och allt sånt, och jag har alltid haft jobbigt med när det har varit nya saker i livet, men det här känns mycket, mycket värre än något annat tidigare. Jag vet ju också att det är många som känner så här när de flyttar (långt) hemifrån osv och jag vet att det är "normalt" och jag vet "allt" om hur jag ska tänka och vad jag ska göra osv.

Min fråga är alltså inte hur jag ska göra för att klara det här, eller hur jag ska tänka, utan min fråga är: hur lång tid kan det ta innan det blir bättre???  Jag fattar att det självklart är jätteindividuellt, så jag menar inte att någon ska kunna säga hur lång tid det kommer att ta för mig, utan jag skulle vilja höra från andra som varit med om samma sak hur lång tid det tog för er. 

Stort tack till er som läst ända hit, och ännu större tack till er som svarar också ❤️

Jag kände likadant när jag flyttade från Skellefteå till Luleå för att plugga. Då har jag ändå familj i Luleå och känner till staden väl och det är ju bara två timmars bussresa bort. Det var jobbigt trots detta.

Omställningen var stor och första terminen var riktigt tung när det gällde studier. Att jag var inneboende hos en kvinna jag inte trivdes jättebra hos till en början gjorde det inte bättre.

De flesta i min klass ägnade fritiden åt att supa. Jag som inte dricker och är obekväm bland fulla människor hade lite svårt att komma in i gemenskapen.

Jag rekommenderar att du tar kontakt med studenthälsan. Det gjorde jag och det hjälpte en del.

När andra terminen börjat, jag klarade omtentan jag fick under första terminen och hade fått en egen studentlägenhet där jag trivdes bättre, och jag hade fått ihop ganska bra med högskolepoäng blev det bättre. Sen helt plötsligt hade tre år passerat och jag var färdigutbildad.

Jag önskar dig all lycka till 🌹

Det är en stor omställning att både flytta hemifrån och börja på högskolan samtidigt. Det är vanligt att det blir så som för dej. Jag kände det och var nära att hoppa av flera gånger men bet ihop och tog mej igenom studierna. I dag 10 år senare är jag glad att jag gjorde det. Jag jobbar med det jag vill och trivs med det. Då var jag inte alls säker på att jag valt rätt trots att jag pluggade till mitt drömyrke sen liten. 

Tänk så här. Om 5 år tror du att det du utbildar dej till är någonting du vill jobba med. Om svaret är ja, kan du som jag bita ihop och bara göra det? Studier och verklighet har nästan aldrig något samband. Det kan kännas skit hela utbildningen men ändå bli bra i slutänden. 

Jag skulle rekommendera dej att ta kontakt med UMO, ungdomsmottagningen för att få en tid hos en kurator. Det absolut inget skämmigt att gå dit. Där finns personer som varje dag pratar med ungdomar som dej. Dom kan hjälpa dej att komma till ett beslut som är rätt för dej.  Jag tror att det är gratis. I vårt landsting är det helt gratis, gissar att det är det där du bor också.

Känner igen mig. När jag flyttade lång för plugg var det hemskt. Helt ny i staden, kände ingen, tomt i korridoren, ingen familj.

Sen när terminen drog i gång blev räddningen studentlivet, jag kastade mig in i nollnings och reccelivet. Var med på allt, gick med i föreningar, fixade fester mm. Fick direkt en massa vänner då många var ensamna och bara längade efter nya kompisar.

Den jobbiga perioden var ungeför 5 dagar.