Anonym (Vidrigt)

Thu 23 Jan 09:26

29 svar

Hur lång tid ska det ta???

Jag (tjej, 22 år) har börjat nu den här terminen på ett program i Umeå. Det är (eller trodde jag iaf) min drömutbildning, men jag mår så fruktansvärt dåligt och vill bara hem igen, men det går ju inte. Jag har flyttat från min hemstad som ligger väldigt långt från Umeå och det känns som att jag ska dö. Jag fattar att det beror på att det är en stor omställning och allt sånt, och jag har alltid haft jobbigt med när det har varit nya saker i livet, men det här känns mycket, mycket värre än något annat tidigare. Jag vet ju också att det är många som känner så här när de flyttar (långt) hemifrån osv och jag vet att det är "normalt" och jag vet "allt" om hur jag ska tänka och vad jag ska göra osv.

Min fråga är alltså inte hur jag ska göra för att klara det här, eller hur jag ska tänka, utan min fråga är: hur lång tid kan det ta innan det blir bättre??? Jag fattar att det självklart är jätteindividuellt, så jag menar inte att någon ska kunna säga hur lång tid det kommer att ta för mig, utan jag skulle vilja höra från andra som varit med om samma sak hur lång tid det tog för er.

Stort tack till er som läst ända hit, och ännu större tack till er som svarar också ❤️

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Thu 23 Jan 12:27

#2

Anonym (Samma) skrev 2025-01-23 11:46:04 följande:

Upplevde liknande när jag började plugga, och det är nog inte vad du vill höra men för mig var det rätt hemskt de två åren jag höll ut. Dock var det helt fel tid i livet för mig att flytta så långt och med stor press hemifrån att jag måste läsa just det programmet. Då var jag 19, tvingades flytta ifrån min dåvarande pojkvän och blev konstant förhörd om mina studieresultat av mina föräldrar och bannad om jag så mycket som övervägde att ägna mig åt något annat än kurslitteraturen. Mådde uselt hela tiden och valde trots stora protester hemifrån att hoppa av.

Några år senare var jag dock på en helt annan plats i livet och valde att läsa ett annat program, kunde nätverka och skapa en bra balans mellan studier och det sociala. Då gick det mycket lättare. Så jag tror att det beror mycket på hur det ser ut runt dig, och om du känner att du kan etablera dig socialt och hitta glädjeämnen på din nya hemort.

Tack så jättemycket för ditt svar! Men gud vilken fruktansvärd situation du hade, på alla sätt! Fy fan ... så himla starkt att stå ut hela två år med de förutsättningarna! Min situation ser helt annorlunda ut; min familj sätter ingen press på mig öht. De peppar och uppmuntrar mig att inte ge upp än, eftersom de vet hur mycket jag drömt om detta, men de säger också att de inte öht kräver nåt av mig, att det viktiga just nu är att jag gör saker jag tycker känns roliga och skapar bra förutsättningar för att kunna börja trivas, inte känner att jag måste prestera på topp från start ("det finns alltid omtentor") osv. Och även att de inte öht kommer att vara besvikna på mig om jag ändå känner att jag måste hoppa av. Att det känns som att det inte är ett alternativ att hoppa av beror alltså inte öht på press från nån annan än mig själv.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Thu 23 Jan 13:45

#4

Anonym (Alice) skrev 2025-01-23 12:40:11 följande:

Det är ju svårt att säga, och svårt att avgöra vad du egentligen tycker är jobbigt här. Även "drömutbildningen" kan ju vara halvdant upplagd som gör att det inte känns värt att studera just där. Det är ju ofta svårt om förväntningar och verklighet inte klaffar helt från dag ett. Generellt sett är det ju svårt i början om man går igenom en stor förändring. Första natten i en ny lägenhet känns ju inte som "hemma" direkt.

Jag växte upp i Umeå, och ärligt talat gör sig staden inte sig superbra i Januari alla gånger, om det är första gången man är där en längre tid. Men den är också väldigt härlig på många sätt med.

Om studierna ändå känns okej, och du känner att det är det du vill studera skulle jag ge det minst en till två terminer. Om det fortfarande känns hemskt efter det skulle jag se om utbildningen finns i en annan stad dit du kan flytta för att fortsätta dina studier. Tills dess skulle jag försöka lista ut vad som känns fel och aktivt jobba för att det ska bli bättre.

Tack så mycket för ditt svar. Ja, det är ju omöjligt för nån annan att säga vad som gäller för mig, det förstår jag. Men är din erfarenhet att det tar en till två terminer?

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Fri 24 Jan 12:12

#8

Anonym (d) skrev 2025-01-23 14:26:57 följande:

Funderat på att kontakta studenthälsan?

Ja, men allt känns så överväldigande, så även det känns som ett oöverstigligt berg ...

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Fri 24 Jan 12:14

#9

Anonym (Grabb) skrev 2025-01-23 14:38:48 följande:

För de allra flesta så är det en stor omställning att gå från "gymnasiestudier" till "universitetsstudier"...

Innefattar det dessutom en flytt till en annan stad, så kan du lägga till det i en del av omställningen.

Jag tycker att du skall fokusera på att landa i Umeå. Försök skapa dig ett socialt liv. Försök hitta nya vänner. Gå till studentkåren. Sitt inte bara hemma på "studentrummet" och känn hur väggarna rasar in.

Skapa vettiga rutiner, kring äta, sova, plugga, träna, vara social, utforska din nya stad.

Stressa inte. Låt det få ta lite tid. Det kan säkerligen ta en-två terminer innan du känner dig mer bekväm, mer tillfreds.

Tack så mycket! Är det din eller nån annan i din närhets erfarenhet att det tar en-två terminer?

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Fri 24 Jan 12:19

#10

Anonym (Alice) skrev 2025-01-23 14:46:44 följande:

Ja, absolut. Du kommer definitivt inte ha en komplett syn av en stad eller en utbildning efter bara nån vecka. Det kommer ju också ta ett tag att bo in dig i ditt nya boende, och få det att kännas som "ditt".

Ge det lite tid och gör ditt bästa för att du ska trivas, och känner du att utbildningen inte fungerar ska du ju såklart byta, men allt annat är antingen temporärt eller går att fixa på olika sätt. Jag stormtrivdes inte i staden jag pluggade i, men jag visste att det bara var under tre års tid, och när jag tog examen flyttade jag därifrån.

Tack! Men kände du det som att du skulle dö under hela den tiden? Just nu är mitt mål att på morgonen känna att jag nog ska kunna ta mig genom dagen; att stormtrivas finns liksom inte öht i mina tankar.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 13:29

#18

Anonym (Ella) skrev 2025-01-24 12:21:10 följande:

Jag kände likadant när jag flyttade från Skellefteå till Luleå för att plugga. Då har jag ändå familj i Luleå och känner till staden väl och det är ju bara två timmars bussresa bort. Det var jobbigt trots detta.

Omställningen var stor och första terminen var riktigt tung när det gällde studier. Att jag var inneboende hos en kvinna jag inte trivdes jättebra hos till en början gjorde det inte bättre.

De flesta i min klass ägnade fritiden åt att supa. Jag som inte dricker och är obekväm bland fulla människor hade lite svårt att komma in i gemenskapen.

Jag rekommenderar att du tar kontakt med studenthälsan. Det gjorde jag och det hjälpte en del.

När andra terminen börjat, jag klarade omtentan jag fick under första terminen och hade fått en egen studentlägenhet där jag trivdes bättre, och jag hade fått ihop ganska bra med högskolepoäng blev det bättre. Sen helt plötsligt hade tre år passerat och jag var färdigutbildad.

Jag önskar dig all lycka till 🌹

Åh, tack för att du svarade på min fråga, och beskrev förloppet och hur lång tid det tog! Även om en termin känns som en evighet så känns det ändå lite tryggare när man här om någon annans faktiska upplevelser, och att det faktiskt gick över. Så verkligen: tack ❤️

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 13:38

#19

Anonym (Mimmi) skrev 2025-01-24 12:36:13 följande:

Då tycker jag att du ska kontakta studenthälsan. Det är inte normalt att känna så.

Att tycka något nytt långt hemifrån är lite läskigt i början är väldigt vanligt. Men de flesta inser ju att det blir bättre, allt eftersom man kommer in i det och träffar nya vänner osv. Dvs man har en positiv syn på det fast det känns lite läskigt i början.

Ansvaret ligger ju även på dig själv, att göra saker som får det att fungera. Du får se till att lära känna andra, inte låsa in dig. Då blir inget bättre.

Men sök upp Studenthälsan, för du verkar ha fastnat i ett destruktivt tankesätt.

Åh, jag vet att jag är mer känslig än de flesta andra, men jag trodde inte att det var så ovanligt att det faller i kategorin onormalt ... fan, då är det ju ännu mer dödsdömt ... jag har funderat på studenthälsan, men då måste jag ordna med tid och sen ska man sitta där o berätta om hur man mår och "avslöja" sig ... och ännu värre känns det ju om det dessutom är helt onormalt.

Jag fattar att ansvaret ligger på mig, och jag har gått (och går) verkligen på varenda social grej som finns. Men jag känner ett fruktansvärt motstånd varje gång och får verkligen tvinga mig själv att gå, och efteråt är jag helt slut, men kan ändå inte sova.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 13:42

#20

Anonym (Mimmi) skrev 2025-01-24 12:38:21 följande:

Det är ju inte så att det blir bättre efter 1-2 terminer om du inte gör något åt ditt problem. Nu har jag kanske missuppfattat, då ber jag om ursäkt, men du måste arbeta för att du ska trivas så det känns bättre. Det löser sig inte per automatik.

Nä det fattar jag, men ja - du har missuppfattat, men det var ju inte lätt att veta eftersom jag inte skrivit nåt om vad jag gör åt saken! Men jag jobbar alltså stenhårt på att förbättra. Jag citerar mitt föregående inlägg:

Anonym (Vidrigt) skrev 2025-01-25 13:38:34 följande:

Jag fattar att ansvaret ligger på mig, och jag har gått (och går) verkligen på varenda social grej som finns. Men jag känner ett fruktansvärt motstånd varje gång och får verkligen tvinga mig själv att gå, och efteråt är jag helt slut, men kan ändå inte sova.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 14:17

#23

Anonym (Ylva) skrev 2025-01-24 12:38:34 följande:

Det är en stor omställning att både flytta hemifrån och börja på högskolan samtidigt. Det är vanligt att det blir så som för dej. Jag kände det och var nära att hoppa av flera gånger men bet ihop och tog mej igenom studierna. I dag 10 år senare är jag glad att jag gjorde det. Jag jobbar med det jag vill och trivs med det. Då var jag inte alls säker på att jag valt rätt trots att jag pluggade till mitt drömyrke sen liten.

Tänk så här. Om 5 år tror du att det du utbildar dej till är någonting du vill jobba med. Om svaret är ja, kan du som jag bita ihop och bara göra det? Studier och verklighet har nästan aldrig något samband. Det kan kännas skit hela utbildningen men ändå bli bra i slutänden.

Jag skulle rekommendera dej att ta kontakt med UMO, ungdomsmottagningen för att få en tid hos en kurator. Det absolut inget skämmigt att gå dit. Där finns personer som varje dag pratar med ungdomar som dej. Dom kan hjälpa dej att komma till ett beslut som är rätt för dej. Jag tror att det är gratis. I vårt landsting är det helt gratis, gissar att det är det där du bor också.

Tusen, tusen tack för att du beskrev hur det var för dig, och för att du säger att det blev bra i slutändan, det ger ju ändå lite hopp ❤️ Men du tror alltså att det ändå inte är helt typ unikt att känna så här? Känns ju ganska hopplöst när andra säger att det inte är normalt och till och med absolut inte normalt, som nån skrev ... jag kanske ska försöka ta kontakt med studenthälsan lr UMO trots allt. Är UMO bättre tror du?

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 14:28

#24

Anonym (S) skrev 2025-01-24 12:42:43 följande:

Känner igen mig. När jag flyttade lång för plugg var det hemskt. Helt ny i staden, kände ingen, tomt i korridoren, ingen familj.

Sen när terminen drog i gång blev räddningen studentlivet, jag kastade mig in i nollnings och reccelivet. Var med på allt, gick med i föreningar, fixade fester mm. Fick direkt en massa vänner då många var ensamna och bara längade efter nya kompisar.

Den jobbiga perioden var ungeför 5 dagar.

Åh - stort tack även till dig för att du beskriver hur det var för dig! Jag har gjort och gör precis som du med att jag verkligen är med på allt socialt som finns. Hittills har det inte hjälpt, men det har ju inte gått så lång tid än, så det kanske hjälper snart. För dig tog det iofs bara 5 dagar, men det tänker jag är individuellt ändå. Tack ❤️

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 19:43

#25

Anonym (Alice) skrev 2025-01-24 12:47:22 följande:

Det är absolut inte normalt att känna som om du ska dö. Så du måste ta ansvar för dina känslor och jobba för att det ska bli bättre för dig. Du kan absolut kontakta studenthälsan eller UMO eller din vårdcentral eller vad som helst, men känn också vad det är du saknar och vad som gör att det känns så hemskt. Vad kan du göra för att det ska bli bättre? Om du tycker att det är jobbigt om du t.ex. inte har vänner, var kan du då träffa nya personer? Etc.

Även om det känns jobbigt nu så kommer det ju lösa sig. Vill du plugga den utbildningen och jobba inom det, så ge det tid och jobba för att det ska bli bättre.

Jag tar så mycket ansvar jag kan, jag tvingar som sagt iväg mig själv på precis allting som erbjuds (egentligen är jag jättesocial och trivs med att ha folk omkring mig osv, så det borde liksom hjälpa med det). Men det som känns så hemskt är inte bara (eller ens till största delen) att jag inte har några vänner här, utan det är att ... jag vet inte, men jag känner mig bara fullständigt livrädd, som att all trygghet har ryckts undan och jag kommer aldrig att hitta fast mark under fötterna igen. Det enda jag kan komma på som jag kan göra för att det ska bli bättre är att åka hem igen och återgå till mitt vanliga liv. Men samtidigt tycker jag ju inte att det är ett fungerande alternativ. Jag hoppas att du har rätt att det löser sig ... Nu har jag iaf träffat min faddergrupp under eftermiddagen, och strax ska vi samlas igen för att gå på studentpub.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 19:56

#26

Anonym (hur) skrev 2025-01-24 13:17:41 följande:

Egentligen är det ju helt irrelevant för dig att höra hur det var för andra. Jag till exempel, som pluggade i Umeå och trivdes från dag ett och tills jag slutade plugga och flyttade därifrån. Hur hjälper det dig?

Det är absolut inte irrelevant för mig att höra hur det var för andra som upplevde samma sak som jag! Däremot hjälper det ju inte just att höra om hur det var för folk som inte upplevde detta alls, det har du ju helt rätt i. Men det var ju inte heller det jag efterfrågade. (Nu lät jag anklagande men det var inte min mening - jag ville bara förtydliga.)

Anonym (hur) skrev 2025-01-24 13:17:41 följande:

- själva utbildningen, är det drömutbildningen eller är det inte som du hoppades?
- är det saknad efter hemstaden och vänner, familj, annat som du har svårt att vara utan?
- är det staden du nu bor i, är det svårt att komma in i livet där, hitta nya vänner, saker att göra?

Nej, det är nog inte alls att det är fel på utbildningen egentligen, även om jag tvivlar på den också (men det är nog mer för att jag tvivlar på allt nu). Men nånstans vet jag ju att det är det här jag vill göra. Det är ju därför som det ändå inte känns som ett fungerande alternativ att hoppa av.

JA. Definitivt det. Saknad efter mitt vanliga liv. Och inte bara saknad, utan jag är helt enkelt livrädd utan det.

Nej, inte egentligen ... eller alltså, ja, det känns ju omöjligt att hitta mitt vanliga liv här, men det är ju självklart att det är omöjligt, eftersom mitt vanliga liv tillhör en helt annan kontext. Men det är nog inte egentligen nåt fel på Umeå i sig, utan det är ju "bara" det att mitt vanliga liv och min trygghet inte finns här.

Anonym (hur) skrev 2025-01-24 13:17:41 följande:

Och beroende på var problemet ligger så kan du planera för hur du ska agera. Om du känner att detta är utbildningen du vill gå, och vill försöka stå ut så får du göra vad du kan för att skapa en dräglig tillvaro i Umeå.

Ja, och det är ju det jag kämpar för att göra, bara att det är så svårt att stå ut ... o då tänkte jag att det skulle kännas lättare att ta det om jag fick höra hur det varit för andra som upplevt samma sak, och hur lång tid det tog för dem. Så därför startade jag den här tråden.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sat 25 Jan 20:02

#27

Anonym (Ella) skrev 2025-01-25 13:48:49 följande:

Helt onormalt är det inte, men du ska inte behöva känna som du gör. Studenthälsan rekommenderade oss studenter att ta kontakt hellre för tidigt än för sent. Om situationen leder till djup depression eller till och med självmordstankar så måste du få hjälp av vården. Men studenthälsan är alltid en bra startpunkt.

Jag hoppas du får hjälp så snart som möjligt 🌹
Du är inte ensam. Min bror pluggade i Umeå under pandemin och blev rejält deppig då han bara satt på rummet hela dagarna och alla aktiviteter hade stängt. En vän till mig, som också pluggade i Umeå, fick utmattningssyndrom efter första terminen och ångrar att han inte sökte hjälp tidigare. Han blev tvungen att ta studieuppehåll och gå om första terminen tyvärr, men han kom tillbaka och klarar nu studierna bra. Även om det kanske känns hopplöst just nu så finns det alltid chanser att komma igen, men du måste få hjälp för att inte ramla djupare ner i hopplösheten.

Tack för pepp och att du visar på att jag iaf inte är helt onormal ❤️ Du (och andra i tråden) har kanske rätt, att det ändå är bäst att söka hjälp. Känns bara så jobbigt både att ta tag i det och att sen behöva sitta där och berätta allt för en helt okänd människa. Där kan jag ju liksom inte vara anonym ... Men, nu måste jag gå för vi ska ses i faddergruppen igen.

Anonym (Vidrigt) Trådstartaren

Sun 26 Jan 13:47

#29

Anonym (Alice) skrev 2025-01-25 20:05:28 följande:

Vilka typer av saker söker du dig till? Vet t.ex. att Stadskyrkan har en jättefin kör för unga (långt ifrån alla som är med är religiösa), Umeå stads motettkör, för de mellan typ 20-35. Jag skulle ärligt talat föreslå att du kollar upp den, eller liknande om du vill hitta vänner.

Jag upplevde det som att många aktiviteter som organiserades via nollningen kretsade kring att supa, och även om jag dricker själv och har inget emot alkohol, vill man ju att det ska finnas nåt mer än det.

Det är enbart nollningen jag går på, men den håller på varenda dag, så det finns liksom inte plats för nåt annat, plus att jag vill inte riskera att hamna utanför plugg-gemenskapen. Hittills har vår nollning dessutom varit väldigt lugn; klart att det varit med alkohol, men definitivt inget som kan klassas som supande. Mer fokus på att faktiskt göra saker tillsammans - olika lekar och tävlingar o sånt. Men du kan ju ha rätt i att det kan vara en bra idé att skaffa mig nätverk och aktiviteter även utanför programkontexten. Sjunga kan jag inte för fem öre, och kyrkan håller jag mig borta från, men det finns ju annat liknande, så tack för tipsen ändå ❤️

Hur lång tid ska det ta???

INNEHÅLL