Vad ska jag göra?

Visst kan han få sova. Frågan är då när han kommer att ta föräldraledigt? För det ska inte vänta tills barnet är ett år eller så heller. Och då gäller samma - att DU ska få sova ostört! Jag rekommenderar att barnet är ca ett halvår. Då kan du pumpa ut mjölk som han kan ta ur kylen.

Du får helt tänka dig att din dygnsrytm kommer att vara helt åt skogen den första tiden så häng inte upp dig på det. Sov om du kan när bebisen sover. Det kanske blir bara någon timme här och där spritt över dagen och natten. Och be någon kompis eller släkting om avlastning någon gång, kanske ett par timmar varannan vecka eller så. Då passar du på att sova också. Och på helger ska ni så klart dela 50/50 på ansvaret så du också får avlastning. Plus att han ska ta barnet 50/50 på kvällarna. För ni jobbar båda två, trots att du gör det på hemmaplan. Hushållsarbete är också delbart. Om du orkar kan du göra lite mer, men ditt "jobb" är att vara mamma, inte hemmafru.

Ni tar väl dubbla fl-dagar i början?

Det är väldigt bra att du funderar över detta nu.
Det allra bästa vore ju om ni gjort det innan graviditeten är ett faktum men nu är det som det är.
För du vill inte ha en snubbe som sover i annat rum, inte tar sitt ansvar, går och jobbar och sen kommer hem och förväntar sig mat på bordet, städat och rent överallt, all tvätt undanplockad, en pigg och glad fru som vill ha s*x.
No no no...
Och jag har hört om alldeles för många sådana (tyvärr) för att tänka att det bara är en nidbild. Många ÄR så. 

Och jag är ledsen men det är som ovan skriver, den människan kommer inte förstå förrän han/hon själv får ansvar för det lilla barnet på heltid i några månader.

En pappa som sover i annat rum och på sin höjd kommer hem och gosar lite klockan 1830 på kvällen lär aldrig känna barnet eller dens rutiner. Kan inget om sömn eller mönster i rutinerna. Vad hen gillar bäst, hur man ska hålla barnet, natta barnet. Om hen föredrar en snuttefilt framför en annan. 
Och sen allt praktiskt, ordna mat till sig själv, hinna duscha, ta sig iväg på ärenden, hålla tider hos BVC. Allt sånt behöver man tycker jag ha ansvar för helt och hållet för att fatta. 

Så att han kommer nu och säger att ja, jättekul med bebis men du kommer få ta ansvar - det är inte okej. Jag hade sagt direkt att nej, så kommer det inte bli utan jag är hemma först 7 månader och sen tar du över 7 månader och så har vi ett par månader tillsammans innan hen börjar förskolan. 

...och då har vi inte talat om ekonomin. Tänker han samma där, att hans ekonomi ska vara orörd och inte "drabbas"? Och med sin egna tid, han är ju den som jobbar så han måste få återhämta sig, träna, hänga med grabbarna osv som vanligt? Du är ju ändå "ledig" hela tiden?

Här finns mycket att inspireras av:

Checklista för en jämställd vardag

ja alltså han kommer ta ledig och sagt det men han verkar inte vilja ta första ansvaret när man kommer hem från sjukhuset. nätterna kommer vara långa och jobbiga, där vill inte jag vara ensam och känna mig ensam och stressad.. och han ska liksom lämna mig i det ensam. Sånt går man väl igenom ihop i början. Tycker det är elakt tänkt och ego! Sen att man har såna tankar och innan bebis ens har kommit är lite varning tecken.. eller övertänker jag?

För oss va det såhär. 10 första dagarna var min sambo hemma och vi hjälptes åt med allt. Han gjorde också mer då i och med att jag nyss fött och behövde återhämta mig. När gick åter till jobb så brukade jag ta nätterna men han ställde upp nästan varje natt ändå inte början med flaska osv annars orkar man ju inte. Sedan har jag låtit honom sova på natten man kan ju inte jobba med 0 sömn liksom. Däremot när det varit flera jobbiga nätter då hjälpte han åter igen(så att man orkar).

Så min syn på det hela är att i början behöver båda göra allt. Sedan när mannen i det här fallet jobbar så har kvinnan i det här fallet huvudansvar på natten men mannen får hjälpa till vb. Sedan på helger sover jag mer t.ex. o han tar natten eller tidig morgon. Det är absolut ett teamwork. Men den som jobbar kan naturligtvis inte bränna ut sig på nätterna. Den som är hemma får sova på dagen med bebis osv.

Och efter han kommer hem från jobb hjälps man åt med.allt.

Ja 100% att jag tar nätterna, inte bett om det men vill gärna ha hans stöttning och hjälp. MEN att säga att man inte ska sova i rummet för man blir störd av bebisen? Då kommer han ju inte hjälpa mig, utan jag kommer vara ensam i rummet helt nybliven mamma och helt stressad.. Och säger allt sånt innan bebisen har kommit ä, skrämmer mig lite.

Om den ena jobbar tycker jag att det är helt rimligt att den andra tar nätterna. Det behöver ju inte bli så jobbigt heller. Jag har alltid tagit alla nätter och var för det mesta mer utvilad än vanligt under föräldraledigheten. Det finns ju möjlighet att sova en stund på dagen när bebisen sover. Det är väldigt mysigt. Förhoppningsvis fungerar det bra med amning/matning och då har man tid att kolla på serier och ta det lugnt. Är det däremot problem med sömn, kolik eller annat blir det säkert väldigt tufft och man behöver mer stöttning.

Hans ord - om bebis gråter så går jag och sover i vardagsrummet. som sagt håller helt med om att jag ska ta nätterna ingen snack om saken. Men det ger fel signaler att utttrycka sig på det viset.. och - jag kommer aldrig gå upp tidigt med barnet

Det var inte så smidigt. Han är säkert nervös som du.  Det behöver som sagt inte bli så jobbigt. Min man har aldrig gått upp med våra barn, men han har gjort annat istället. Man måste inte dela allt lika men båda behöver naturligtvis bidra och han kan ju inte förvänta sig att du ska ta hand om allt. Förhoppningsvis kan man hitta sätt att komplettera varandra. Vad är han bra på att fixa? Uppmuntra det. Vad är du bra på? Lyft fram det. Försök att vända på det och se vad ni kan göra för varandra. Förstår att det är lättare sagt än gjort och att ni är nervösa.

Ja tack för svaren. Men ska verkligen fundera för jag har pratat med honom och han står fast vid det. Jag känner bara att han kommer låta mig vara ensam i det och speciellt i början. Det gör mig osäker. Men som sagt, ska tänka på vad jag verkligen vill ju efter detta. Han ska också veta att minsta han kan göra att att finnas där för mig iallfall när jag är uppe om nätterna och allt är så nytt. Han får också kanske offra litw sömn för att kolla läget eller kolla om de behövs hjälp. Men som sagt jag vill ta alla nätter men i början komma jag behöva vara VI.. Det är så det blir när man ska bli förälder, att det blir lite omständigt. men vill inte att han ska fly från allt liksom och låta mig vara i den nya situationen. Men han är den som jobbar mest och sjävklart tar jag alla nätter osv, men att han ska bete sig på det viset precis när jag plussat. 

Så han tänker inte ta de där tio första dagarna som han har rätt till...? Oj då. Du får nog ta snacket med honom om att det här får dig att fundera över er relation. Jag skulle iaf känna så.

Du övertänker inte!
Vi hade en sån person i bekantskapskretsen, vi bodde dessutom grannar ett kort tag. De kom hem från BB på fredagen säger vi och på måndagen möter min man honom vid garaget. De pratar kort och min man frågar var han ska och han säger att han ska till jobbet för XX är självgående nu så det är lugnt. Han tog aldrig ut alla de 10 pappadagarna trots att man har ett antal månader på sig. Och han har inte varit särskilt engagerad senare heller förutom där det "syns" (skjutsa på fotbollsmatcher tex). 

Och det var inte lugnt kan jag säga, hon var min vän också och hade jätteproblem med amning tex. Samt ganska orörlig pga nyförlöst. 
De första dagarna kan man behöva hjälpas åt med väldigt basic saker, jag kunde knappt stå upprätt så att stå och laga mat längre stunder var tufft. Även om det handlade om att steka köttbullar liksom.
Eller bara att man hade lagt bebisen i sin vagga och så skrek han och man skulle amma i sängen. Istället för att jag ska resa mig som en pensionär som tar en kvart så kunde min man bara hämta honom och lägga honom till mig OCH samtidigt hämta en flaska vatten och lite så.
Man klarar allt, man klarar precis allt om man måste men man är så ny på allting med en bebis hemma. Lära känna bebisen, ta hand om sig själv fysiskt, ta sig igenom allt nytt. Det är helt klart en fördel om båda är med. 

Det är jättebra om det blir så och jag säger inte att man inte kan eller bör ta nätterna så småningom när man får lite rutiner och lär känna barnet mm. 
Och jättebra tips om att sova när barnet sover. Det är så mycket värt att inte hamna efter med sömn för då går det utför sen.
Men det kräver också att man är ett team.
Att man båda hjälps åt med allt som behöver göras i hemmet utöver att en jobbar och en är föräldraledig. Allt från städ till tvätt, handla mat, planera, bädda rent, dammsuga you name it. För har mannen synen att kvinnan ska ha hand om barnet OCH samtidigt ordna allt detta då kommer hon inte känna att hon kan ta sig en nap på 2-3h på dagen för att ta igen förlorad sömn. För hon kommer vara så sönderstressad av att allt måste vara i ordning tills han kommer hem. Där vill man inte hamna.

Kanske ni pratar förbi varandra. Kanske ni förstår diskussionen olika - ordet 'Om' kan ge er olika scenarion. OM barnet gråter om nätterna måste ju han ändå få sömn för att kunna jobba. Och du kan t ex lägga dig kl 19 och sova i fyra timmar till kl 23 när han går och lägger sig. Så även du får några timmars sammanhängade sömn. OM det blir så att barnet gråter på nätterna.

Ja men han säger att han mest kan hjälpa mig på helger, nu efter att vi tog ett snack. Han är nyckel person i sitt jobb och han vill inte gå runt i vara trött. Viktigt att han sover enskilt om bebis sover och han kan hjälpa mig 100% på helger ..

Menar om bebis gråter*** inte sover