Vad ska jag göra?

Det är väldigt bra att du funderar över detta nu.
Det allra bästa vore ju om ni gjort det innan graviditeten är ett faktum men nu är det som det är.
För du vill inte ha en snubbe som sover i annat rum, inte tar sitt ansvar, går och jobbar och sen kommer hem och förväntar sig mat på bordet, städat och rent överallt, all tvätt undanplockad, en pigg och glad fru som vill ha s*x.
No no no...
Och jag har hört om alldeles för många sådana (tyvärr) för att tänka att det bara är en nidbild. Många ÄR så. 

Och jag är ledsen men det är som ovan skriver, den människan kommer inte förstå förrän han/hon själv får ansvar för det lilla barnet på heltid i några månader.

En pappa som sover i annat rum och på sin höjd kommer hem och gosar lite klockan 1830 på kvällen lär aldrig känna barnet eller dens rutiner. Kan inget om sömn eller mönster i rutinerna. Vad hen gillar bäst, hur man ska hålla barnet, natta barnet. Om hen föredrar en snuttefilt framför en annan. 
Och sen allt praktiskt, ordna mat till sig själv, hinna duscha, ta sig iväg på ärenden, hålla tider hos BVC. Allt sånt behöver man tycker jag ha ansvar för helt och hållet för att fatta. 

Så att han kommer nu och säger att ja, jättekul med bebis men du kommer få ta ansvar - det är inte okej. Jag hade sagt direkt att nej, så kommer det inte bli utan jag är hemma först 7 månader och sen tar du över 7 månader och så har vi ett par månader tillsammans innan hen börjar förskolan. 

...och då har vi inte talat om ekonomin. Tänker han samma där, att hans ekonomi ska vara orörd och inte "drabbas"? Och med sin egna tid, han är ju den som jobbar så han måste få återhämta sig, träna, hänga med grabbarna osv som vanligt? Du är ju ändå "ledig" hela tiden?

Här finns mycket att inspireras av:

Checklista för en jämställd vardag

Du övertänker inte!
Vi hade en sån person i bekantskapskretsen, vi bodde dessutom grannar ett kort tag. De kom hem från BB på fredagen säger vi och på måndagen möter min man honom vid garaget. De pratar kort och min man frågar var han ska och han säger att han ska till jobbet för XX är självgående nu så det är lugnt. Han tog aldrig ut alla de 10 pappadagarna trots att man har ett antal månader på sig. Och han har inte varit särskilt engagerad senare heller förutom där det "syns" (skjutsa på fotbollsmatcher tex). 

Och det var inte lugnt kan jag säga, hon var min vän också och hade jätteproblem med amning tex. Samt ganska orörlig pga nyförlöst. 
De första dagarna kan man behöva hjälpas åt med väldigt basic saker, jag kunde knappt stå upprätt så att stå och laga mat längre stunder var tufft. Även om det handlade om att steka köttbullar liksom.
Eller bara att man hade lagt bebisen i sin vagga och så skrek han och man skulle amma i sängen. Istället för att jag ska resa mig som en pensionär som tar en kvart så kunde min man bara hämta honom och lägga honom till mig OCH samtidigt hämta en flaska vatten och lite så.
Man klarar allt, man klarar precis allt om man måste men man är så ny på allting med en bebis hemma. Lära känna bebisen, ta hand om sig själv fysiskt, ta sig igenom allt nytt. Det är helt klart en fördel om båda är med. 

Det är jättebra om det blir så och jag säger inte att man inte kan eller bör ta nätterna så småningom när man får lite rutiner och lär känna barnet mm. 
Och jättebra tips om att sova när barnet sover. Det är så mycket värt att inte hamna efter med sömn för då går det utför sen.
Men det kräver också att man är ett team.
Att man båda hjälps åt med allt som behöver göras i hemmet utöver att en jobbar och en är föräldraledig. Allt från städ till tvätt, handla mat, planera, bädda rent, dammsuga you name it. För har mannen synen att kvinnan ska ha hand om barnet OCH samtidigt ordna allt detta då kommer hon inte känna att hon kan ta sig en nap på 2-3h på dagen för att ta igen förlorad sömn. För hon kommer vara så sönderstressad av att allt måste vara i ordning tills han kommer hem. Där vill man inte hamna.