Baby blues. Hjälp

Det är vanligt att må dåligt i din situation. Prata med din barnmorska så att du kan få hjälp. Kram! 

Den enorma hormonstorm efter en förlossning drabbar oss väldigt olika, på samma sätt som hormonstormen i börja av graviditeten drabbar oss på olika sätt. Håll ut! Det blir bättre, inte på en gång men snart. Men om det blir alltför jobbigt så ska du prata med MVC, de kan lotsa dig vidare i vården. Du är inte ensam. Att få barn är en gigantisk omställning. Lycka till i livet.

Håller med övriga, prata med mvc/bvc. Så det inte är en förlossningsdepression du råkat ut för.

Och alla har vi tuffa stunder som föräldrar, även om det inte alltid syns utåt, du är inte ensam i det.

Att få sin första bebis är den största förändringen i livet och det händer så enormt mycket i kroppen som huvudet aldrig kunnat föreställa sig innan. Du var inte naiv och det handlar heller inte om att du klarar det sämre än någon annan. Att få barn och prestation hänger inte ihop. Var inte så hård mot dig själv, det är jättebra att du låter dig själv gråta och känna och sörja. Känslorna att det bästa har hänt en får samexistera med saknaden av det gamla. Försök bara låta allting vara och ge din bebis närhet. Du är den absolut bästa mamman till din lilla bebis och det kommer kännas annorlunda. Och glöm inte att ta den fina hjälp som finns att få i vården om de intensiva jobbiga känslorna inte går över. Heja dig mami! ❤️

Stor kram till dig!

Du har precis gått igenom en 9 månaders graviditet med allt vad det innebär, en fruktansvärt smärtsam förlossning och fått ditt första barn. Att sakna ditt gamla liv, känna sig deppig och vilja vända är helt normalt och okej. Du är aaaabsolut inte ensam i de känslor du har, många många nyblivna föräldrar känner samma men det finns en slags press om att man som nybliven förälder ska sväva på rosa moln och bara älska sitt barn fråk första ögonblick. Sanningen är att det där med att älska sitt barn kan ta tid, inte så konstigt när det dyker upp en ny liten människa som i princip bara kräver saker av dig och bara ger dig neutrala uttryck eller skrik som svar.

Jag är själv fyra månader in som förälder. Hade EXAKT samma känslor som dig, ganska många veckor. Hormoner som någon nämner, omställningen och sömnbrist som verkligen tog kol på mig.

Men sen kom ett litet leende från det där knytet, han började kika på mig med nyfikenhet och kommunikationen gjorde att jag hade det lättare att knyta an. Jag känner fortfarande, fyra månader in, att den där kärleken som vissa säger att de kände från första början kommer att behöva växa fram för mig. Jag fäster mig mer och mer för varje dag och gör såklart allt jag kan för att han ska må bra men efter några sömnlösa nätter kan jag fortfarande komma på mig själv med att dagdrömma om mitt gamla liv. 

Jag känner dock ingen oro, vet att det kommer att släppa allteftersom vi växer ihop med varandra.

Så med det sagt: tillåt dig att känna det du gör och prata om dina känslor med barnmorska eller någon vän som du tror förstår :)

Stort lycka till <3

Jag mådde också skitdåligt den första perioden med barn. Du är inte alls sämst, det du upplever är jättevanligt!! Och det är faktiskt helt okej att känna sig sjukt deppig över sin nya livssituation. Jag minns hur jag liksom inte våga tänka att jag ångrade att jag hade fått barn men tanken låg där i bakhuvudet hela tiden. 

Som nån annan nämnde så är det en enorm hormonsvängning efter att man har fått barn, så det är naturligt att man känner så. Det betyder inte att det alltid kommer att känna så, att du är en kass mamma osv osv. Det betyder att det kommer bli bättre om ett litet tag.

Men var uppmärksam på förlossningsdepression. Det är vanligt, och även om man inte vill tro det om sig själv så kan det hålla i rätt länge. BVC kan göra en skattning på hur sannolikt det är att man är förlossnings-deprimerad, kan vara värt att fråga om det vid nästa besök, och prata om det finns nån hjälp du kan få. 

Det känns jättetungt och jättejobbigt men du är verkligen inte ensam!

Du be att få prata med nån ang dina känslor utifallatt det r en förlossningsdepression ,det kan hjälpa!❤

Det du beskriver kände jag också. Det tufft och jobbigt men acceptans över nuet och där man är var nyckel för mig. Sen kan du se det från ett fysiologisk perspektiv att man är full med hormoner under hela graviditet så full att kropp lyckas skapa en helt ny människa inom oss. När den lilla människan kommer ut ändras livet snabb vi blir omvälvande av känslor vi aldrig har känt. Men sen ska kroppen försöka ställa om och då uppstår den en hormonell dipp ett tag och man mår piss. Detta är tillfälligt för de allra flesta. 

Försök göra små saker som du vet brukar få dig att må bra, tex ta en varm dusch, bad, en promenad, äta en god måltid, kanske en skön fot massage från en partner , behöver inte vara något avancerat. Och man får gråta och gråta över att man gråter eller skratt gråta för att man skrattar eller gråter för det kan vara så också. 

Jag minns att jag var glad men och rädd och ledsen hur skulle man skydda de lilla man hade i famnen för stora världen och hur man plötsligt hade ett så stort ansvar. 

Du kommer fixa detta och bli en fantastisk mamma! 

Tack för allt stöd.
Det känns många gånger bättre att få höra att man inte är ensam.
Det har hittills varit de tuffaste tre veckorna av mitt liv. Men bluesen börjar sakta avta och i takt med att hon växer får jag nog mer sömn snart.

Just nu sover hon knappt två timmar och är sen vaken, och så håller det på. Så man får inte mer än 3-4h per dygn.. det är nog det tuffaste just nu.

Ja den första tiden är så otroligt jobbig på det sättet, man är ju inte funktionell med så lite sömn.... den första tiden med vårt första barn var också den tuffaste tiden för mig. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Men man kommer ur det! Styrkekramar till dig som kämpar!! Ta en dag eller en timme i taget, och nån vacker dag så kommer barnet helt plötsligt sova 5-6h i taget. :)