Baby blues. Hjälp

Sitter framför min 2 veckor gamla dotter och kämpar som tusan med den nya omställningen att bli mamma.

Hon är inte speciellt skrikig, hon äter och är helt frisk.
Ändå så mår jag så fruktansvärt dåligt.
De första tre dagarna var inte tuffa psykiskt - det slog till efter ett par dagar hemma.
Sjuka katastroftankar och så otroligt nedstämd.
Har inte mått såhär dåligt på flera år, och ångesten kom som en jäkla käftsmäll.

Jag har fortfarande svårt att synka med hennes sömn, och jag kan knappt äta.

Jag har såna skuldkänslor för jag mentalt nästan letar en väg ut, tillbaka till mitt gamla liv. Jag trodde jag var beredd, men nu känner jag mig bara otroligt låst.
Naivt att inte inse att det är det som väntade under hela graviditeten haha.

Har en fantastisk sambo, men är så sjukt deppig.
När ska det går över? Alla tårar? Saknad efter gamla livet?

Jag älskar henne mer och mer, men känner inte den här "starka" lyckan som så många pratar om.

Varför klarar alla andra av det bättre än jag?