Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Just den yngsta mår förmodligen inte bra, Ni kanske behöver söka hjälp för barnens mående ? Kan de ha varit mycket fokus på diagnoser?
Barnen är små fortfarande och viktigaste nu är att fokusera på deras mående helst innan dom kommer in i tonåren och kanske blir utsatta för mobbning.
Hur frustrerande det nu än är för er som vuxna så är det kanske viktigaste att se till att barnen kan funka i sociala sammanhang med andra människor, få kompisar och sköta skolan, hushållssysslorna får stå åt sidan ett tag.
Finns det någon kontinuerlig psykologkontakt för barnen ? Kanske någon som barnen kan prata öppet med som blir en trygghetsperson?

Hej söta TS, jag förstår verkligen dina känslor.

Jag och min man har en 10-årig dotter som har ADHD (hon fick den diagnosen när hon var 4 år gammal) och starka drag av ODD, även om ingen regelrätt ODD-diagnos har ställts.

Vår dotter har ett fruktansvärt humör, från morgon till kväll och är ständigt missnöjd. När jag och min man ens försöker prata med varandra, tex om något organisatoriskt eller om hur dagen har varit, så gör hon antingen sönder något eller börjar skrika rakt ut. För henne så känns det helt enkelt inte bra att jag och hennes pappa inte lägger fullt fokus på henne -hela tiden. Såhär har det sett ut under i princip hela hennes liv. Det har varit en ständig kamp sedan hon föddes och jag och hennes pappa har lagt oss själva helt åt sidan för hennes skull.
När vi inte lägger tid på att hantera hennes utbrott så lägger vi tiden på att resonera och traggla impulskontroll, empati, mentalisering och bekräftelsebehov.

Nu älskar jag och min man varandra och vi vill bli gamla tillsammans.. men jag har många gånger tänkt att om vi inte skulle vilja leva med varandra så hade vi varit dömda till att leva i ensamhet var för sig, för det finns ingen ny partner i världen som hade stått ut med vår dotter som bonusbarn. Ingen.

Med detta sagt.. jag förstår verkligen din frustration. Att bo i samma hem som ett barn med den här problematiken har alltid ett pris. Och man har ju egentligen bara ansvar för de barn man har satt till världen, så den här situationen blir ju liksom så orättvis mot dig. 

Sen angående din sambos 14-åring som inte gärna vill hjälpa till med hushållsarbete och som t.o.m kan skylla på sin diagnos..
Det finns nog inte många kids i yngre tonåren som skulle hjälpa till gladeligen. Men det kan komma lite fler problem med ADHD än bara bristande koncentration och bristande organiseringsförmåga. Det är inte ovanligt att människor med diagnos har svårt för att hålla mer än en boll i luften åt gången. För ungdomar kan detta betyda att om de ska göra ens en ynka liten hushållsuppgift på en vardag så kanske de inte orkar med skolan eller läxorna den dagen. För vuxna med diagnos kan det tex innebära svårigheter att vara förälder och samtidigt ha ett lönejobb att sköta. Man har helt enkelt svårt för att "blanda" olika sorters uppgifter under en och samma dag.

Jag förstår att du blir frustrerad på situationen och även på din sambo vars bristande förmåga att styra upp gör situationen värre än vad den behöver vara.

Hade jag varit du så hade jag satsat på att vara särbo då din sambos yngsta barn är hos honom och sen träffats tätare och sovit hos varandra då han inte har sina barn hos sig. Jag vet att det känns avlägset just nu, men en dag är hans barn vuxna och då kan ni utforma livet precis som ni vill ha det. <3

Bra att du är öppen för att omvärdera urplockningen av diskmaskinen. Jag tänker så här, som det är nu så innebär det bara ett irritationsmoment för dig. Istället för att du lägger 10 min på att plocka ur diskmaskinen lägger du flera timmar på att vara irriterad. Som ni har det i familjen nu med det yngsta barnet så behöver ni reducera alla onödiga irritationsmoment. 

14 åringen kommer att lära sig hushållsarbete tids nog. De lär sig även att diska på hemkunskapen. Hen ska inte flytta hemifrån snart, så det är ingen brådska alls. Jag tror att det är så mycket mer värdefullt att försöka få till en dräglig vardag. Tänk på att denna ungdom är den enda som lever på heltid med den yngsta som ständigt får utbrott. Det kanske också tar massa energi?

Jo, det har nog varit ett väldigt stort fokus på diagnoserna, särskilt i början. Vi har hos oss under senaste året försökt peppa att man inte ska se sin diagnos som en begränsning i livet och att det inte innebär att man inte kan göra saker utan att det kanske bara behöver anpassas eller göras på ett annat sätt med förberedelser osv. Det är väl lite därför vi också har velat hålla fast vid att det ska finnas lite krav på ansvar, även om det är ett liten uppgift som diskmaskinen en gång i veckan. Just det här är att man klarar saker i livet även fast man lever med en diagnos. Efter svaren i den här tråden inser jag att vi kanske måste omvärdera det. 

Yngsta barnet har regelbunden psykologkontakt för tillfället. Det äldre vägrar att prata med någon över huvud taget efter dåliga erfarenheter med en vårdkontakt på BUP så nu dras alla över en kam.

Jag ser vad du menar och ska verkligen ta ett prat med min sambo om detta. Vi har tänkte som jag svarade någon tidigare att framför allt den äldre ser sin diagnos som en begränsning i livet och därför har vi velat visa att hen klarar av mer än hen tror i fråga om ansvar och leva ett "vanligt liv". Men som sagt, i och med den yngre så är det ju inget vanligt liv och med tanke på hur det tär på mig som inte har en diagnos blev ditt inlägg en fantastisk ögonöppnare för mig. 

Tack!

Hade aldrig kunnat leva med någon som förstör sina barn så. 

Jag upplever att många av råden kring npf och familjeliv är uppbyggt på att det finns ett barn i familjen med svårigheter/diagnos och att övriga barn inte har dessa svårigheter. Då kanske det finns ork och möjlighet att möta alla barns behov av anpassningar och utmaningar.

Men i många familjer så har flera av barnen npf och då blir det så mycket svårare att fullt ut ha tid och energi till allt. Dessa barn är dessutom oftare omognare än jämnåriga och har svårare att se varför syskon behandlas olika och ser det som orättvisor. 

Mina barn "kommer undan" med sånt som de egentligen skulle kunna klara av för att vi som familj måste hushålla på våra resurser och minska bråken. Det är inte att vara en dålig förälder utan det är att anpassa sig till verkligheten. Barnen får ta igen det de missat vid ett senare tillfälle när de själva är motiverade alternativt när det finns utrymme.

Jag hade aldrig orkat eller velat ta hand om någon annans ungar. 

Det låter bra

Låter som en väldigt jobbig situation för er. Jag hoppas att ni får stöd. I er situation är det ju inte bara eventuella nya partners som riskerar att lysa med sin frånvaro. Släktingar och vänner har också svårt att stå ut. Man kan träffas men det är svårt att få avlastning med barnet den vägen, det kanske inte alls funkar för barnet heller. Hur funkar det i skolan?

Det stöd som återstår att få, är samhällets stöd. Ni behöver vila och återhämtning. 

Det är naturligt att man har mer tålamod med sina egna barn än med andras. Gäller inte bara eventuella bonusbarn, utan även släktingars och vänners barn.

Eller rättare sagt: Som bioförälder har man inget val. Man kan inte bara checka ut, även om det förstås finns föräldrar (särskilt pappor) som gör det.

Visst kan man teoretiskt dumpa sitt barn hos Soc, men det ska extremt mycket till för att välja en så drastisk utväg. Typ skydda andra barn i familjen eller liknande.

Själv har jag inte varit i er situation, men känner folk som har varit det, eller åt det hållet. Det är lätt att förstå maktlösheten. Man vill hjälpa till, men vet inte alltid hur. Ett sätt att underlätta för dessa familjer är att hjälpa till med praktiska sysslor eller ta sig an andra barn i familjen, så att de får komma ifrån ett tag. Och så att de ofta redan utmattade föräldrarna åtminstone för några timmar inte behöver lägga fokus på alla barn.

Jag hoppas att det löser sig för er, att ni får stöd och att er dotters problematik blir bättre. 

Du går till en kurator och ventilerar.

Du och mannen går till familjesamtal och ser till att komma till en gemensamt strategi för att vara de vuxna i ert hem.

Du lär dig mer om tonårsbeteenden och diagnoserna, jag tycker inte att något av det du beskrev hamnar utanför det som är diagnoskraven, så "att vara sin diagnos" är ju bara galet resonemang. Ni får leta upp andra lösningar.