Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Hej söta TS, jag förstår verkligen dina känslor.

Jag och min man har en 10-årig dotter som har ADHD (hon fick den diagnosen när hon var 4 år gammal) och starka drag av ODD, även om ingen regelrätt ODD-diagnos har ställts.

Vår dotter har ett fruktansvärt humör, från morgon till kväll och är ständigt missnöjd. När jag och min man ens försöker prata med varandra, tex om något organisatoriskt eller om hur dagen har varit, så gör hon antingen sönder något eller börjar skrika rakt ut. För henne så känns det helt enkelt inte bra att jag och hennes pappa inte lägger fullt fokus på henne -hela tiden. Såhär har det sett ut under i princip hela hennes liv. Det har varit en ständig kamp sedan hon föddes och jag och hennes pappa har lagt oss själva helt åt sidan för hennes skull.
När vi inte lägger tid på att hantera hennes utbrott så lägger vi tiden på att resonera och traggla impulskontroll, empati, mentalisering och bekräftelsebehov.

Nu älskar jag och min man varandra och vi vill bli gamla tillsammans.. men jag har många gånger tänkt att om vi inte skulle vilja leva med varandra så hade vi varit dömda till att leva i ensamhet var för sig, för det finns ingen ny partner i världen som hade stått ut med vår dotter som bonusbarn. Ingen.

Med detta sagt.. jag förstår verkligen din frustration. Att bo i samma hem som ett barn med den här problematiken har alltid ett pris. Och man har ju egentligen bara ansvar för de barn man har satt till världen, så den här situationen blir ju liksom så orättvis mot dig. 

Sen angående din sambos 14-åring som inte gärna vill hjälpa till med hushållsarbete och som t.o.m kan skylla på sin diagnos..
Det finns nog inte många kids i yngre tonåren som skulle hjälpa till gladeligen. Men det kan komma lite fler problem med ADHD än bara bristande koncentration och bristande organiseringsförmåga. Det är inte ovanligt att människor med diagnos har svårt för att hålla mer än en boll i luften åt gången. För ungdomar kan detta betyda att om de ska göra ens en ynka liten hushållsuppgift på en vardag så kanske de inte orkar med skolan eller läxorna den dagen. För vuxna med diagnos kan det tex innebära svårigheter att vara förälder och samtidigt ha ett lönejobb att sköta. Man har helt enkelt svårt för att "blanda" olika sorters uppgifter under en och samma dag.

Jag förstår att du blir frustrerad på situationen och även på din sambo vars bristande förmåga att styra upp gör situationen värre än vad den behöver vara.

Hade jag varit du så hade jag satsat på att vara särbo då din sambos yngsta barn är hos honom och sen träffats tätare och sovit hos varandra då han inte har sina barn hos sig. Jag vet att det känns avlägset just nu, men en dag är hans barn vuxna och då kan ni utforma livet precis som ni vill ha det. <3