Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)
För fyra år sedan träffade jag en alldeles underbar man som har två barn (nu 11 och 14) sedan tidigare. Själv har jag ett barn som är 15 sedan tidigare.Redan tidigt märkte jag att hans barn var otroligt krävande (ibland rent av vidrigt elaka med honom) och att han lätt gav med sig och lät dem komma undan med mycket på grund av att han "inte orkar tjafsa".
Den yngre har hela tiden krävt mycket uppmärksamhet och emellanåt varit extremt svartsjuk på mig och uttryckt det genom att de perioderna frysa ut mig totalt samtidigt som det andra gånger går hur bra som helst och vi har jätteroligt tillsammans. Enligt den äldre har hen alltid varit så och även mot partners som deras mamma träffat efter skilsmässan (de skildes för 9 år sedan) vilket bland annat har lett till att två av hennes relationer tagit slut på grund av att männen inte klarade av det.
För två år sedan flyttade vi ihop och i samma veva fick hans äldsta en adhd-diagnos. Jag visste att det skulle bli en annorlunda vardag att bo med ett barn som har en diagnos och speciella behov. Det var jag beredd att ta för att bo med denna underbara man.
Den äldre och jag kommer bra överens och hen har blivit mycket lättare att umgås med sedan hen fick sin medicin. Däremot har hen en tendens att "vara sin diagnos" och periodvis skylla mycket på den att hen inte kan typ plocka ur diskmaskinen eller lägga tvätten i tvättkorgen även om hen påminns om det. Den yngre har däremot bara blivit värre och värre och det blir svårare och svårare att tycka om henne. Hen ljuger, stjäl, är alltid missnöjd, bråkar konstant om allt och är på dåligt humör från det hen vaknar tills hen går och lägger sig. Då det var samma sak hos mamman och i skolan har det gjorts en utredning som landat i ODD, trotssyndrom. Nu måste vi förhålla oss till ännu ett sätt att hantera barn och det har gjort mig så arg och frustrerad. Även på honom. För att han inte kan ha "normala" barn. För att mitt barn som är diagnosfritt (eller nej, det är hen inte. Hen har kämpat med en ätstörning och ångest under ett halvår men har fått väldigt bra hjälp snabbt och mår nu bättre) är hjälpsamt, väluppfostrat, snällt och för det mesta väldigt trevlig utöver vanligt tonårsbeteende, upplever att har större krav på sig eftersom min sambo fortfarande ger sig i alla strider och tassar på tå kring dem. Jag är arg på honom för att han klemat bort dem så att det är mer krävande än de behöver vara (utöver de anpassningar som behövs med hänsyn till diagnoser).
Jag vet att jag är mest arg på situationen och att det är frustration och sorg över att det tar så mycket energi från alla i familjen och vår relation och att det sätt som jag handskas med mitt barn inte fungerar som tar sig uttryck på det här viset och jag skäms över det. Det är inte barnen jag är arg på.
Men hur tar man sig ur den här känslan? Hur pratar jag med min sambo om det på ett vettigt sätt? Utan att det låter som "dina barn är värdelösa men mitt är perfekt" som han tolkat det när jag provat tidigare och sagt att jag tycker det är utmanande eftersom det som funkat på mitt barn inte funkar på hans. Jag förstår att det kan låta så och jag ser i inlägget jag skrivit här också varför det kan tolkas så, men det är inte det det handlar om. Jag vet bara inte hur jag som är på sidan av och inte sitter med hos psykologer och andra vårdsamtal ska hantera den här situationen som är väldigt krävande.
