Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Hur mår ditt barn av att leva med dessa två "bonussyskon"?

Du har valt situationen och din man. Ditt barn har inte valt det.

Ni behöver hjälp för att hitta en vardag som fungerar och det är extra viktigt då barnen har olika hem. Då blir det extra frustrerat och kaosartat i och med att barnen har diagnos och starka behov av rutiner och regler. 

Ta kontakt med habiliteringen och begär hjälp med struktur i vardagarna och hjälp med praktiska saker. Barnen kan tänkas behöva olika insatser som hjälper deras vardag med tex bildstöd, timstock,  och även kuratorstöd. 

Detta ska ni överhuvudtaget inte försöka lösa ensam. 

När jag läste din text så kände jag att det hade kunnat vara jag som skrev texten, det enda som vi har olika är åldern på barnen, min make har äldre barn så det här var min situation i livet för något år sedan. Så det tips jag kan ge dig är att härda ut, respektera barnen. Prata mycket med varandra ni vuxna så att ingen av er bygger upp ett berg av känslor som inte får luftas. Det blir bättre när barnen är större! 
Lycka till!

Ett bra sätt att lägga fram jobbiga saker är ofta att utgå från sig själv. Säg inte att hans barn är jobbiga utan att du har svårigheter att hantera situationen. 

Tycker du verkar kämpa på bra under förutsättningarna. Jag har ett barn som din yngsta och jag tror inte jag skulle orkat om det inte var mitt egna, man orkar ju knappt med ändå. Vi som båda är bioföräldrar har svårt att alltid få till konstruktiva dialoger mellan oss för att det är så svårt.

När det gäller äldsta barnet så kan det vara så att hen faktiskt inte orkar göra nåt hushållsarbete på vardagar. För en person med adhd är det väldigt ansträngande att göra tråkiga saker och hen har förmodligen ansträngt sig till max under skolan. Medicinen kam också göra att man blir trött när den går ur kroppen. Så om jag var du skulle jag lägga ner förväntningarna på att hen ska hjälpa till. Onödigt att det ska bli irritation kring det om mycket annat funkar. Du får berätta för ditt barn vad funktionsnedsättningen innebär.

När det gäller yngsta barnet måste du på nåt sätt få bli delaktig i hur ni ska förhålla er. Kanske att du och mannen kan prata med en kurator på habiliteringen eller vad hen nu har sin hjälp.

Jag tänker att du kanske behöver backa lite och tänka om.
Om det med hushållssysslor är källa till bråk så kanske du inte ska ha så mycket krav på det?
Kanske det enda kravet du kan ha med barnen just nu är att dom kan plocka undan efter sig själva, typ lägga sin egen tallrik i diskmaskinen när man har ätit färdigt.
Sedan försöka fokusera på mer positiva stunder under dagen och mindre negativa så att relationen blir mer positiv.
Ett barn som har det så svårt och kanske blir utfryst i skolan ska kanske inte behöva hantera konflikter hela dagen,  låt hemmet vara en mer avslappnad plats än skolan som kanske är med psykiskt krävande för barnet. 

Just den yngsta mår förmodligen inte bra, Ni kanske behöver söka hjälp för barnens mående ? Kan de ha varit mycket fokus på diagnoser?
Barnen är små fortfarande och viktigaste nu är att fokusera på deras mående helst innan dom kommer in i tonåren och kanske blir utsatta för mobbning.
Hur frustrerande det nu än är för er som vuxna så är det kanske viktigaste att se till att barnen kan funka i sociala sammanhang med andra människor, få kompisar och sköta skolan, hushållssysslorna får stå åt sidan ett tag.
Finns det någon kontinuerlig psykologkontakt för barnen ? Kanske någon som barnen kan prata öppet med som blir en trygghetsperson?

Du går till en kurator och ventilerar.

Du och mannen går till familjesamtal och ser till att komma till en gemensamt strategi för att vara de vuxna i ert hem.

Du lär dig mer om tonårsbeteenden och diagnoserna, jag tycker inte att något av det du beskrev hamnar utanför det som är diagnoskraven, så "att vara sin diagnos" är ju bara galet resonemang. Ni får leta upp andra lösningar.

Kanske behöver hans barn gå omlott ibland? 

Kanske via kortis så att ni ändå får en hel vecka att andas ut och så får hans barn kortis en helg vardera i månaden alternativt en eller ett par dagar i veckan? 

Samt då, som flera har föreslagit, att ni får stöd av hab att komma fram till en fungerande vardag. 

Elvaåringen, har hen en intellektuell funktionsnedsättning också? Eller gör hen bra ifrån sig i skolan vad gäller att lära sig? 

Många av de som kommer till vår anpassade skola 'sent' dvs sent i mellanstadiet eller i högstadiet) har inte upptäckts haft en IF förrän de själva insett att de är 'dumma i huvudet som inte fattar det andra fattar' och många av dem blir då utåtagerande - bråkar man kan man inte lära sig något säger många av dem när de kommit till oss och funnit sig tillrätta. Vissa har släppts upp en årskurs trots att de inte nått målen, oklart varför. 

Att hen ligger efter kan även bero på de diagnoserna hen har. Det kan störa väldigt mycket ibland.

Minns inte, men har hen medicin? Vi ser direkt när våra elever har missat sin medicin, de kan inte alls ta in det vi försöker lära ut utan det får bli en dag med alternativa lösningar istället. 

Jag vill också slå ett slag för omvänd integrering om det nu är så att hen inte har IF. Man kan få gå på anpassad grundskola ändå om ens diagnoser stör så pass att man inte kan tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan. Men det krävs oftast ganska grava problem. Vi har en elev som är omvänt integrerad. Hen hade IF diagnos först men det har visat sig med åren att hen är så otroligt autistisk att det är därför denne har svårt för skolarbetet, inte pga IF. 

Vi flyttade ihop. Hon hade en väldigt tonårig dotter med ADHD, vilket sög musten ur henne. Det blev inte mycket energi över till mig. Och mamman ville inte släppa in mig som extrapappa eller bonusperson. Jag fick inte vara med och diskutera reglerna i hemmet. 

Vi flyttade isär efter två år, sen gjorde vi slut. Sen blev vi särbo i fyra år. Sen flyttade vi ihop igen när det hade lugnat sig med tonårshäxan.

Det finns inga genvägar.

Omvänd integrering är ovanligt och passar inte alla. Just denna elev fick en IF diagnos som liten, men i högstadiet insåg lärarna att hen visst förstod och kunde mer än någon med IF kan men hen är så autistisk att inget kan göras eller läras om det inte görs på exakt det sätt eleven behöver ha det. Därför får hen gå kvar. 

Jag hoppas att barnets föräldrar kan inse att barnet behöver hjälp och att du blir involverad du med så att du också får samma information om bemötande och tips osv.