Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)
Hur mår ditt barn av att leva med dessa två "bonussyskon"?
Du har valt situationen och din man. Ditt barn har inte valt det.
Inlägg från: Anonym (Tvillingmorsan)
|
-
-
Bra att du har varit lyhörd för ditt barns önskemål och behov samt erbjudit alternativ. Roligt att de äldre barnen har funnit varandra.Anonym (skäms) skrev 2024-12-03 15:37:31 följande:Mitt barn har fått valet att bo hos oss på sambons barnfria veckor eller i alla fall förskjutet så hen inte behöver vara i värsta kaoset. Hen har dock valt att ha kvar samma veckor då hen och sambons äldsta trivs väldigt bra ihop och umgås som väldigt nära kompisar. Hen är ju också i en ålder där det är mycket kompishäng på kvällar och helger så många av situationerna undviks naturligt. Vi pratar regelbundet om det och än så länge verkar det gå bra. När det har varit värre perioder har de gått lite omlott.
Då verkar det mest vara situationen runt den yngre som är problematisk, samt främst för er föräldrar?
Att tonåringar är jobbiga (om de ens är hemma mycket), är ju en sak. Det behöver inte vara värre i en bonusfamilj än i en biofamilj. Men den yngre verkar ha betydligt större problem. -
Fast om han ser en svår situation som påhopp hur man än lägger fram det, lever han i förnekelse.Anonym (skäms) skrev 2024-12-03 15:43:09 följande:Tack för ditt råd. Jag försöker mitt bästa med jag-budskap men jag förstår också honom att det hur man än lägger fram det känns som ett påhopp på hans barn...
Du måste kunna ställa krav. Inte samma krav på 11-åringen som på de äldre barnen, men vissa krav. Ni måste få det att fungera. Det måste väl din man också fatta? Eller hur har han tänkt att det ska fungera?
11-åringen verkar må dåligt och behöver bemötas på rätt sätt, men att lägga sig platt är ju ingen lösning. Jag vet att köerna till Bup är långa, men det låter som 11-åringen behöver få hjälp med sitt psykiska mående. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara så arg hela dagarna. Att inte kunna tygla sig, att vara på kollisionskurs med allt och alla, att kanske bli hatad. Inte i familjen, men utanför. Eller fungerar h*n bättre i skolan och med kompisar? -
Visst ska man kunna ställa krav, men mycket av det du beskriver kring 14-åringen låter som typiskt tonårsbeteende. Eller fjortisbeteende om man så vill. Kanske något förstärkt av diagnosen, men inte mer än så.Anonym (skäms) skrev 2024-12-03 15:59:35 följande:Rent energimässigt är den yngre det största problemet, hen sprider så fruktansvärt mycket dålig energi och tar så otroligt mycket från alla i och med att inget någonsin är bra.
Den äldre är lättare att handskas med, där ligger frustrationen mer kring sambon som inte har någon som helst kravställning på sina barn. I min värld ska man som tonåring kunna tömma diskmaskinen eller hjälpa till att påbörja maten (typ börja koka potatis) när det är bråttom till en träning. Jag förstår att det kan vara svårt att komma ihåg allt när man har adhd som snurrar till det i huvudet, men om man har sitt syssloschema uppsatt och dessutom blir påmind ska man kunna göra det utan att bli arg och att pappa då gör det istället för att slippa tjafsa.
Men ja, den yngre är det stora problemet.
Det är inte ovanligt att tonåringar glömmer eller knappt lyfter ett finger hemma. Slapp uppfostran? Kanske. Men till viss del hör det också till åldern. Alla tonåringar är inte lika ansvarstagande som din 15-åring. Man får vara glad så länge de inte skriker och svär.
Det betyder inte att man ska acceptera vad som helst, men det handlar om mognad och är ofta en fas de går igenom. Ibland får man välja sina strider.
Problemet är att din man alltid verkar välja att vika ner sig. Det är inte bra.
Men det verkliga problemet verkar vara 11-åringen. H*n behöver verkligen hjälp. -
Anonym (Förstår dina känslor) skrev 2024-12-03 22:34:31 följande:
Hej söta TS, jag förstår verkligen dina känslor.
Jag och min man har en 10-årig dotter som har ADHD (hon fick den diagnosen när hon var 4 år gammal) och starka drag av ODD, även om ingen regelrätt ODD-diagnos har ställts.
Vår dotter har ett fruktansvärt humör, från morgon till kväll och är ständigt missnöjd. När jag och min man ens försöker prata med varandra, tex om något organisatoriskt eller om hur dagen har varit, så gör hon antingen sönder något eller börjar skrika rakt ut. För henne så känns det helt enkelt inte bra att jag och hennes pappa inte lägger fullt fokus på henne -hela tiden. Såhär har det sett ut under i princip hela hennes liv. Det har varit en ständig kamp sedan hon föddes och jag och hennes pappa har lagt oss själva helt åt sidan för hennes skull.
När vi inte lägger tid på att hantera hennes utbrott så lägger vi tiden på att resonera och traggla impulskontroll, empati, mentalisering och bekräftelsebehov.
Nu älskar jag och min man varandra och vi vill bli gamla tillsammans.. men jag har många gånger tänkt att om vi inte skulle vilja leva med varandra så hade vi varit dömda till att leva i ensamhet var för sig, för det finns ingen ny partner i världen som hade stått ut med vår dotter som bonusbarn. Ingen.
Med detta sagt.. jag förstår verkligen din frustration. Att bo i samma hem som ett barn med den här problematiken har alltid ett pris. Och man har ju egentligen bara ansvar för de barn man har satt till världen, så den här situationen blir ju liksom så orättvis mot dig.
Sen angående din sambos 14-åring som inte gärna vill hjälpa till med hushållsarbete och som t.o.m kan skylla på sin diagnos..
Det finns nog inte många kids i yngre tonåren som skulle hjälpa till gladeligen. Men det kan komma lite fler problem med ADHD än bara bristande koncentration och bristande organiseringsförmåga. Det är inte ovanligt att människor med diagnos har svårt för att hålla mer än en boll i luften åt gången. För ungdomar kan detta betyda att om de ska göra ens en ynka liten hushållsuppgift på en vardag så kanske de inte orkar med skolan eller läxorna den dagen. För vuxna med diagnos kan det tex innebära svårigheter att vara förälder och samtidigt ha ett lönejobb att sköta. Man har helt enkelt svårt för att "blanda" olika sorters uppgifter under en och samma dag.
Jag förstår att du blir frustrerad på situationen och även på din sambo vars bristande förmåga att styra upp gör situationen värre än vad den behöver vara.
Hade jag varit du så hade jag satsat på att vara särbo då din sambos yngsta barn är hos honom och sen träffats tätare och sovit hos varandra då han inte har sina barn hos sig. Jag vet att det känns avlägset just nu, men en dag är hans barn vuxna och då kan ni utforma livet precis som ni vill ha det. <3
Låter som en väldigt jobbig situation för er. Jag hoppas att ni får stöd. I er situation är det ju inte bara eventuella nya partners som riskerar att lysa med sin frånvaro. Släktingar och vänner har också svårt att stå ut. Man kan träffas men det är svårt att få avlastning med barnet den vägen, det kanske inte alls funkar för barnet heller. Hur funkar det i skolan?
Det stöd som återstår att få, är samhällets stöd. Ni behöver vila och återhämtning.
Det är naturligt att man har mer tålamod med sina egna barn än med andras. Gäller inte bara eventuella bonusbarn, utan även släktingars och vänners barn.
Eller rättare sagt: Som bioförälder har man inget val. Man kan inte bara checka ut, även om det förstås finns föräldrar (särskilt pappor) som gör det.
Visst kan man teoretiskt dumpa sitt barn hos Soc, men det ska extremt mycket till för att välja en så drastisk utväg. Typ skydda andra barn i familjen eller liknande.
Själv har jag inte varit i er situation, men känner folk som har varit det, eller åt det hållet. Det är lätt att förstå maktlösheten. Man vill hjälpa till, men vet inte alltid hur. Ett sätt att underlätta för dessa familjer är att hjälpa till med praktiska sysslor eller ta sig an andra barn i familjen, så att de får komma ifrån ett tag. Och så att de ofta redan utmattade föräldrarna åtminstone för några timmar inte behöver lägga fokus på alla barn.
Jag hoppas att det löser sig för er, att ni får stöd och att er dotters problematik blir bättre.