Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Fast om han ser en svår situation som påhopp hur man än lägger fram det, lever han i förnekelse.

Du måste kunna ställa krav. Inte samma krav på 11-åringen som på de äldre barnen, men vissa krav. Ni måste få det att fungera. Det måste väl din man också fatta? Eller hur har han tänkt att det ska fungera?

11-åringen verkar må dåligt och behöver bemötas på rätt sätt, men att lägga sig platt är ju ingen lösning. Jag vet att köerna till Bup är långa, men det låter som 11-åringen behöver få hjälp med sitt psykiska mående. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att vara så arg hela dagarna. Att inte kunna tygla sig, att vara på kollisionskurs med allt och alla, att kanske bli hatad. Inte i familjen, men utanför. Eller fungerar h*n bättre i skolan och med kompisar?

Visst ska man kunna ställa krav, men mycket av det du beskriver kring 14-åringen låter som typiskt tonårsbeteende. Eller fjortisbeteende om man så vill. Kanske något förstärkt av diagnosen, men inte mer än så.

Det är inte ovanligt att tonåringar glömmer eller knappt lyfter ett finger hemma. Slapp uppfostran? Kanske. Men till viss del hör det också till åldern. Alla tonåringar är inte lika ansvarstagande som din 15-åring. Man får vara glad så länge de inte skriker och svär.

Det betyder inte att man ska acceptera vad som helst, men det handlar om mognad och är ofta en fas de går igenom. Ibland får man välja sina strider. 

Problemet är att din man alltid verkar välja att vika ner sig. Det är inte bra.

Men det verkliga problemet verkar vara 11-åringen. H*n behöver verkligen hjälp.

Tycker du verkar kämpa på bra under förutsättningarna. Jag har ett barn som din yngsta och jag tror inte jag skulle orkat om det inte var mitt egna, man orkar ju knappt med ändå. Vi som båda är bioföräldrar har svårt att alltid få till konstruktiva dialoger mellan oss för att det är så svårt.

När det gäller äldsta barnet så kan det vara så att hen faktiskt inte orkar göra nåt hushållsarbete på vardagar. För en person med adhd är det väldigt ansträngande att göra tråkiga saker och hen har förmodligen ansträngt sig till max under skolan. Medicinen kam också göra att man blir trött när den går ur kroppen. Så om jag var du skulle jag lägga ner förväntningarna på att hen ska hjälpa till. Onödigt att det ska bli irritation kring det om mycket annat funkar. Du får berätta för ditt barn vad funktionsnedsättningen innebär.

När det gäller yngsta barnet måste du på nåt sätt få bli delaktig i hur ni ska förhålla er. Kanske att du och mannen kan prata med en kurator på habiliteringen eller vad hen nu har sin hjälp.

Jag tror att han inser det, men att han ser det lite som ett misslyckande nu när också andra barnet fick en diagnos? 

11-åringen mår inte bra och fungerar väldigt dåligt i alla sociala sammanhang. Hen har blivit väldigt utanför i skolan på grund av detta. Jag lyfte det första gången med min sambo när vi varit tillsammans i bara ett par månader. för bioföräldrarna har det varit mer att ?jamen hen är så. Hen har alltid haft mycket humör? men för mig som såg det utifrån var det väldigt tydligt. Min sambo fattade rätt snabbt när han lyssnade på vad jag såg men mamman har inte velat erkänna det förrän min sambo tog  kontakt med skolan och kuratorn där också tyckte att en utredning skulle göras. Så i dagsläget går yngsta till psykolog, har som sagt fått en diagnos och jag hoppas att det också kommer med någon sorts handlingsplan.

Det är precis det här som är problemet. Även tonåringar och barn med diagnoser behöver lära sig att man hjälps åt. Min 15-åring är inte befriad från tonårsbeteende heller, så självklart är jag med på att inte ta alla strider men nån gång kan man ju låta bli att serva dem totalt och börja lära dem om ansvar och förbereda dem för en flytt hemifrån. I lagom dos utifrån vad de klarar av som individ såklart! 

Jag tänker att du kanske behöver backa lite och tänka om.
Om det med hushållssysslor är källa till bråk så kanske du inte ska ha så mycket krav på det?
Kanske det enda kravet du kan ha med barnen just nu är att dom kan plocka undan efter sig själva, typ lägga sin egen tallrik i diskmaskinen när man har ätit färdigt.
Sedan försöka fokusera på mer positiva stunder under dagen och mindre negativa så att relationen blir mer positiv.
Ett barn som har det så svårt och kanske blir utfryst i skolan ska kanske inte behöva hantera konflikter hela dagen,  låt hemmet vara en mer avslappnad plats än skolan som kanske är med psykiskt krävande för barnet. 

Och det är här habiliteringen kommer in i bilden som utmärkt sätt att ta honom i örat så han lyssnar. Han måste börja ta in hur dessa diagnoser fungerar och vad det kräver av honom som förälder. 

Tack, jag var beredd på att få mycket skit i denna tråd så skönt med människor som förstår.

Jag är helt med dig på att orken kan tryta, därför har vi förlagt äldsta barnets uppgift på helgen. De har bara att plocka i diskmaskinen en gång i veckan som uppgift och det tycker vi att hen också ska klara av. men jag ska absolut ta ett snack med sambon om vi ska omvärdera det. 

Det är mer äldre barnet vi bråkar om hushållssysslor med. Eller sysslor, alla barn har en dag i veckan de ska plocka ur och i diskmaskinen och så förväntar vi oss att man ställer tallrikarna i maskinen när man ätit om det är smutsigt?

Men som jag svarade någon tidigare är jag absolut öppen för att ta en diskussion med sambon om vi ska se över de rutinerna. 

problemet med yngsta som är utfryst i skolan är att hon är oprovocerat arg. Det räcker typ att vi existerar. Att någon andas för högt, att hen uppfattar det som att någon tittar konstigt, att någon säger åt hen att lämna hunden ifred när hen är på den när den ligger i sin korg osv. Ibland behövs det ingenting. Hen kan ha raseriutbrott bara av att ha vaknat på morgonen. Det är det som är så frustrerande. 

Tack, jag ska be honom kolla vad för stöd och hjälp man kan få och det omgående!