Jag är så arg på att det alltid är så besvärligt kring hans barn (diagnoser)

Tycker du verkar kämpa på bra under förutsättningarna. Jag har ett barn som din yngsta och jag tror inte jag skulle orkat om det inte var mitt egna, man orkar ju knappt med ändå. Vi som båda är bioföräldrar har svårt att alltid få till konstruktiva dialoger mellan oss för att det är så svårt.

När det gäller äldsta barnet så kan det vara så att hen faktiskt inte orkar göra nåt hushållsarbete på vardagar. För en person med adhd är det väldigt ansträngande att göra tråkiga saker och hen har förmodligen ansträngt sig till max under skolan. Medicinen kam också göra att man blir trött när den går ur kroppen. Så om jag var du skulle jag lägga ner förväntningarna på att hen ska hjälpa till. Onödigt att det ska bli irritation kring det om mycket annat funkar. Du får berätta för ditt barn vad funktionsnedsättningen innebär.

När det gäller yngsta barnet måste du på nåt sätt få bli delaktig i hur ni ska förhålla er. Kanske att du och mannen kan prata med en kurator på habiliteringen eller vad hen nu har sin hjälp.

Bra att du är öppen för att omvärdera urplockningen av diskmaskinen. Jag tänker så här, som det är nu så innebär det bara ett irritationsmoment för dig. Istället för att du lägger 10 min på att plocka ur diskmaskinen lägger du flera timmar på att vara irriterad. Som ni har det i familjen nu med det yngsta barnet så behöver ni reducera alla onödiga irritationsmoment. 

14 åringen kommer att lära sig hushållsarbete tids nog. De lär sig även att diska på hemkunskapen. Hen ska inte flytta hemifrån snart, så det är ingen brådska alls. Jag tror att det är så mycket mer värdefullt att försöka få till en dräglig vardag. Tänk på att denna ungdom är den enda som lever på heltid med den yngsta som ständigt får utbrott. Det kanske också tar massa energi?

Jag upplever att många av råden kring npf och familjeliv är uppbyggt på att det finns ett barn i familjen med svårigheter/diagnos och att övriga barn inte har dessa svårigheter. Då kanske det finns ork och möjlighet att möta alla barns behov av anpassningar och utmaningar.

Men i många familjer så har flera av barnen npf och då blir det så mycket svårare att fullt ut ha tid och energi till allt. Dessa barn är dessutom oftare omognare än jämnåriga och har svårare att se varför syskon behandlas olika och ser det som orättvisor. 

Mina barn "kommer undan" med sånt som de egentligen skulle kunna klara av för att vi som familj måste hushålla på våra resurser och minska bråken. Det är inte att vara en dålig förälder utan det är att anpassa sig till verkligheten. Barnen får ta igen det de missat vid ett senare tillfälle när de själva är motiverade alternativt när det finns utrymme.