Bossig 7 åring

Vi har testat allt känns det som. 
En manipulerande, falsk liten 7åring som ljuger, beter sig illa mot vänner.
Hon har ett kaxigt beteende mot oss här hemma också. 
Jag exploderar inombords.
Detta känns för tidigt för en 7åring. Vad kommer här näst liksom?

Jag litar inte på henne för fem öre och det gör mig väldigt ledsen.

Hon är bara sju. Döm henne inte för hårt. Ta situationen på allvar och hjälp henne hantera detta och utvecklas genom detta. 

Detr väldigt enkelt att säga det och du har säkert helt rätt, hon är bara sju år? 
Men vi har försökt att hjälpa henne att hantera detta, vända och vrida på det. Skolan har försökt med det ena efter det andra. Men alla pekar ut vår dotter som ledande i det och att hon bara fortsätter med beteendet i skolan.

Men ska absolut försöka att inte döma henne så hårt, kanske jag gör.. 

Hon är bara sju. Än så länge är det ingen katastrof att hon inte går att lita på. Men det är bra att ni börjat ta tag i det.

Ta hjälp av så många ni kan! Skolkuratorn och lärarna förstås. Kanske bup? Gå en föräldrakurs eller två. O.s.v.

Men så jobbigt detta måste vara, helt otroligt att hon kan ha kommit undan med detta och blåljugit så för er.

Ja vad gör man?
Bra att kurator och skola är inkopplad men vad har ni fått för råd ?

I skolan bör någon ha extra koll på henne just nu och punktmarkera så fort hon går över gränserna men fattar att det kan vara svårt, men just nu är det xtra viktigt!
Finns det någon rastvakt på skolan som kan ta på sig det ansvaret en tid?

Hemma behöver ni nöta in värdegrund, konsekvenser av sina handlingar.
Att man blir ensam om man fryser ut och manipulerar andra. 

Kanske det ÄR läxan, att hon behöver smaka på sin egen medicin? 

Att känna hur det känns att vara utanför.
Du säger att hon är bossig hemma men hur är hennes självförtroende EGENTLIGEN?

Min erfarenhet är att de som beter sig som er dotter  i många fall är väldigt osäkra och saknar självkänsla och att deras inte otrygghet gör att de istället för att låta andra styra dem ( som skapar rädsla eller oro) styr dem istället så de har koll på situationen.

Det är som vargflocken där den svagaste vargen går först och sätter takten de starkaste sist.

Vårt råd är att prata med henne och det har vi gjort jätte mycket.
Vi satt precis och prata nu när hon sover ifall hon får för lite uppmärksamhet. Hennes lilla syster på 3 år kanske får lite mer. Men nej, ska jag någonstans så brukar jag alltid ta med henne. Följer med mig på gymmet, handlar skruvar i stugan. Så vi umgås mycket och hon får både min och hennes mammas uppmärksamhet. I alla fall tillräckligt mycket för att ha detta beteende.

Hon fick sig en rejäl läxa i somras, hon och hennes vänner var elaka mot en tjej i skolan som är vår granne i stugan. Som hon umgåtts med halva sommaren, slutade med att hon och hennes stora syster inte ville leka med henne på någon vecka. Hon blev självklart jätte ledsen och snabb var jag med att förklara för henne att detta är konsekvenserna när man är elak mot någon.
i flera dagar satt hon bara där och titta upp på deras stuga när dem tog dit kompisar och hon inte var välkommen. Så hon har fått smaka på hur det känns.

Men det var bra du sa det för jag ska påminna henne om hur hon kände i somras att bli utfryst på det sättet.

Hon är osäker i sig och vill inte vara ovän med någon men hon gör sig ovän ist. Det känns absolut som du är på rätt spår. Tack!

Att inte gå att lita på är väl en sak. Mobbningen en allvarligare sak.

Ts, vad har hänt på de här 4 månaderna? Har det alltså inte varit något möte med skolan på hela terminen? Har ni någon kontakt med kuratorn?
Här finns tips också om du inte hittat. 
https://friends.se/kunskapsbanken/foralder/mitt-barn-utsatter-andra-for-mobbning/

Men snälla, BUP???

bup ska vara en specialistvårdsresurs. Inte konstigt att kön dit är jättelång i många kommuner. 

Har hon alltid varit bossig? Det måste ni ju ändå märkt.

Bra att det tas tag i redan nu , för allas skull. Tro mig det blir inte enklare när de är 9-10 och uppåt i tjejgängen. 

Har själv en , ja jag kan nog kalla det fd bossig tjej som gärna velat bestämma men dock inte vilka som får lek med vilka osv utan mer vad de ska leka , tjura till det när hon inte fått som hon velat osv 

I trean tröttnade de andra på hennes sätt och markerade att de inte är ok med det , hon blev utfryst rätt mycket osv skolan gjorde tyvärr inte så mycket och vi sökte hjälp själva . Hon har gått hos psykolog och oj vad hon växt . Såklart blivit äldre men än då . Dock är det fortfarande drama i gruppen men det är olika från vecka till veckan ungefär vilka som blir utfrysta och det snackas skit om, sen veckan efter är det som inget hänt. Tjejer kan vara så grymt elaka , även vår dotter . Så jättebra det tas tag i redan nu för sen blir det inte lättare . Stressar mig som förälder massa ibland som de håller på. 

Redan vid 4 års ålder kan man se med stor sannolikhet om ett barn kommer att bli våldsbrottsling som vuxen. Det är viktigt att ta tag i sånt här redan i tidig ålder. 

Hur har hennes uppväxt varit? Har hon fått bestämma mycket hemma? Då menar jag även småsaker som val av mat fast maten är serverad. Har hon ofta fått som hon vill på en gång? Mycket skärmtid?

Det finns många små saker vi föräldrar gör som ökar risken för narcissism hos barn även om barn till vis grad har narcissistiska drag pga deras omognad.

Att bli arg är inget som hjälper. Som förälder behöver man ha tålamod och säga nej till det mesta som barnet vill för att det ska träna sin egna känsloreglering. Sen ska man själv fatta de beslut som barnet behöver och skapa bra rutiner.

Exempelvis ska man ge barnet mat men barnet ska inte få bestämma mat (så vida det inte är att en matlista planeras i förväg och barnets förslag är rimligt). 

Man kan låta barnet få kolla på TV kl 16-17 varannan dag (bara ett exempel). Men inte när det själv frågar om det.

Men detta ska man ju helst göra redan när barnet är mycket mindre än 7 år och det blir svårare att införa sådana saker nu även om det givetvis till viss grad är nödvändigt.

Vår dotter kunde vara lite bossig, både mot sin bror och kamrater. Det gick aldrig så långt att hon försökte bestämma vilka andra skulle leka med. Däremot ville hon ofta bestämma vad de skulle göra samt vilka som fick vara med. Detta ledde till konflikter och några gånger till att andra inte ville leka med henne. Jag tror att det var nyttigt för vår dotter, vi pratade mycket med henne om hur man beter sig mot andra, men hon fick också till viss del lära sig den hårda vägen. Idag är hon 12 och beteendet börjar släppa. 

Vår dotter har dock aldrig ljugit nämnvärt, inte mer än andra barn, men jag märker fortfarande när hon försöker frisera sanningen till sin fördel. Det kommer hon inte undan med. Men så beter sig sonen också ibland, det gör de flesta barn när de har gjort något ofog eller inte vill stå för något. Ärligt talat gör ju många vuxna det också. 

Ni ska absolut inte acceptera er dotters beteende, men jag tror som andra att det bottnar i osäkerhet. Men det kan variera. Våra barn är sällan osäkra, utan tvärtom ibland alltför självsäkra vilket gör att det blir fel. Både socialt och på andra sätt. Men för det mesta har de inte haft problem, varken i skolan eller med kompisar. De har fått mycket kärlek och uppmärksamhet från oss föräldrar, me självklart inte alltid fått som de vill. Det är viktigt att inte låta barnen styra och bestämma, men det kan vara svårt att veta var man ska lägga ribban. För självklart ska man även lyssna på barn samt öva självständighet och att fatta egna beslut. 

Jag skrev kanske och frågetecken av en anledning. 

Vi (eller åtminstone inte jag) vet inte exakt vad som ligger bakom barnets beteende. Kanske är hon i behov av hjälp från bup.

Det är aldrig kul att få veta att ens barn är DET barnet. 
Men var tacksam för att du fått reda på det. 
Nu gäller det bara att hantera och rätta till. 
Och det kanske kommer leda till att hon blir isolerad, men det är en konsekvens. Det är så man lär sig. 
Man vill skydda sitt barn från mycket, men jag tror att deras relationer med andra kan man tyvärr påverka minst, även om det svider. 

Ha tydliga konsekvenser helt enkelt. Är hon bortskämd? Får hon ofta som hon vill? Känner hon sig ensam? Varför vill hon kontrollera sin tillvaro? 
I denna ålder kommer det mesta hemifrån. Se över er själva och er situation hemma. Vad kan påverka henne så pass negativt? 

Eller är det endast hennes mående? Mår hon dåligt? Även barn kan bli deprimerade. Det kan visa sig på olika vis. 

Jag tror hon är det. Tycker detta låter mycket allvarligt.