Bossig 7 åring

Hur har hennes uppväxt varit? Har hon fått bestämma mycket hemma? Då menar jag även småsaker som val av mat fast maten är serverad. Har hon ofta fått som hon vill på en gång? Mycket skärmtid?

Det finns många små saker vi föräldrar gör som ökar risken för narcissism hos barn även om barn till vis grad har narcissistiska drag pga deras omognad.

Att bli arg är inget som hjälper. Som förälder behöver man ha tålamod och säga nej till det mesta som barnet vill för att det ska träna sin egna känsloreglering. Sen ska man själv fatta de beslut som barnet behöver och skapa bra rutiner.

Exempelvis ska man ge barnet mat men barnet ska inte få bestämma mat (så vida det inte är att en matlista planeras i förväg och barnets förslag är rimligt). 

Man kan låta barnet få kolla på TV kl 16-17 varannan dag (bara ett exempel). Men inte när det själv frågar om det.

Men detta ska man ju helst göra redan när barnet är mycket mindre än 7 år och det blir svårare att införa sådana saker nu även om det givetvis till viss grad är nödvändigt.

Vår dotter kunde vara lite bossig, både mot sin bror och kamrater. Det gick aldrig så långt att hon försökte bestämma vilka andra skulle leka med. Däremot ville hon ofta bestämma vad de skulle göra samt vilka som fick vara med. Detta ledde till konflikter och några gånger till att andra inte ville leka med henne. Jag tror att det var nyttigt för vår dotter, vi pratade mycket med henne om hur man beter sig mot andra, men hon fick också till viss del lära sig den hårda vägen. Idag är hon 12 och beteendet börjar släppa. 

Vår dotter har dock aldrig ljugit nämnvärt, inte mer än andra barn, men jag märker fortfarande när hon försöker frisera sanningen till sin fördel. Det kommer hon inte undan med. Men så beter sig sonen också ibland, det gör de flesta barn när de har gjort något ofog eller inte vill stå för något. Ärligt talat gör ju många vuxna det också. 

Ni ska absolut inte acceptera er dotters beteende, men jag tror som andra att det bottnar i osäkerhet. Men det kan variera. Våra barn är sällan osäkra, utan tvärtom ibland alltför självsäkra vilket gör att det blir fel. Både socialt och på andra sätt. Men för det mesta har de inte haft problem, varken i skolan eller med kompisar. De har fått mycket kärlek och uppmärksamhet från oss föräldrar, me självklart inte alltid fått som de vill. Det är viktigt att inte låta barnen styra och bestämma, men det kan vara svårt att veta var man ska lägga ribban. För självklart ska man även lyssna på barn samt öva självständighet och att fatta egna beslut. 

Jag skrev kanske och frågetecken av en anledning. 

Vi (eller åtminstone inte jag) vet inte exakt vad som ligger bakom barnets beteende. Kanske är hon i behov av hjälp från bup.

Det är aldrig kul att få veta att ens barn är DET barnet. 
Men var tacksam för att du fått reda på det. 
Nu gäller det bara att hantera och rätta till. 
Och det kanske kommer leda till att hon blir isolerad, men det är en konsekvens. Det är så man lär sig. 
Man vill skydda sitt barn från mycket, men jag tror att deras relationer med andra kan man tyvärr påverka minst, även om det svider. 

Ha tydliga konsekvenser helt enkelt. Är hon bortskämd? Får hon ofta som hon vill? Känner hon sig ensam? Varför vill hon kontrollera sin tillvaro? 
I denna ålder kommer det mesta hemifrån. Se över er själva och er situation hemma. Vad kan påverka henne så pass negativt? 

Eller är det endast hennes mående? Mår hon dåligt? Även barn kan bli deprimerade. Det kan visa sig på olika vis. 

Jag tror hon är det. Tycker detta låter mycket allvarligt. 

Jag tänker att en så liten flicka som en sjuåring mest speglar sin omgivning. Hur är det hemma, är det någon av er som är bossig och beter sig manipulativt? Var har hon lärt sig det här beteendet, för det uppstår inte i ett vakuum. 

Hur blev hon så osäker på sig själv att hon måste spela ut andra mot varandra? 

Hur mycket egentid har hon med sina föräldrar? Vad tycker hon är roligt att göra med er? Har ni mycket närhet och skoj ihop? 

Jag tycker att det är jättebra att du som pappa tar detta på stort allvar. 

Att din dotter har förmågan att bete sig illa mot andra människor visar på att hennes empatiska förmåga inte är så välutvecklad. Än.

Hon behöver hjälp med att förstå hur andra människor känner när man är elak mot dem.

Mentaliseringsförmåga (förmågan att kunna se saker ur andra människors perspektiv) är tätt kopplad till empatin. Så enda vägen framåt i denna situation är att traggla detta med henne, vecka ut och vecka in. Hur det känns inom andra människor, hur saker upplevs utifrån andra människors perspektiv.

Eran dotter kanske inte förstår detta med en gång. Kanske fastnar hon istället i självömkan, vill framställa det som att det är henne det är synd om. Men om ni tragglar det här med empati och mentalisering med henne dag efter dag, månad efter månad, så är jag säker på att ni kommer att se resultat tillslut. Om ni tragglar detta med empati och mentalisering över tid, samtidigt som hennes hjärna växer och utvecklas, så kan detta bli riktigt bra. Men det krävs mycket av er föräldrar, att ni orkar prata med henne om empati och mentalisering i princip varje dag under lång tid.

Ju mindre ni som föräldrar jobbar med det här problemet, desto större är risken att hennes oempatiska tankebanor och beteendemönster följer med er dotter in i tonåren och sen vidare in i vuxen ålder. Så det är verkligen jättebra att ni föräldrar tar detta på såpas stort allvar som ni gör.

Visst kan det vara så att det handlar om att ett barn speglar sin omgivning och därför har ett problematiskt beteende. Det är inte ovanligt.

Men det BEHÖVER INTE vara så.
Barn är inte tomma och blanka papper när de föds. Människor föds med styrkor och svagheter. Vissa människor behöver stöttning i att utveckla empati och mentaliseringsförmåga. Och det behöver inte betyda att föräldrarna har brister inom just empati och mentaliseringsförmåga.

Du är inte den första föräldern som har kämpat med att lära sina barn att skilja mellan rätt och fel och att göra bra val. Här är ett förslag på godnattsaga för ett tag framåt:

The Wolf You Feed

One evening an old Cherokee told his grandson about a battle that goes on inside people.

He said, "My son, the battle is between two "wolves" inside us all.

One is Evil. It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority, and ego.

The other is good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion and faith."

The grandson thought about it for a minute and then asked his grandfather: "Which wolf wins?"

The old Cherokee simply replied, "The one you feed."

Jag vill inte påstå att någon av oss är några Superföräldrar för det är där ingen som är.
Men jag kan med handen på hjärtat säga att vi är inga manipulativa, bossiga föräldrar.
Det är långa dagar, jag driver ett företag så ibland sitter jag på kvällarna vid datorn, oftast när dem gått och lagt sig. 
Jag kan snöa in i min telefon väldigt mycket, men det har jag tagit till mig nu genom att läsa kommentarerna och ska definitivt sluta med det. Har även jobbat väldigt mycket senaste månaderna, även helger och sena kvällar, så det kan också ha påverkat detta.
Deras mamma ger dem jätte mycket tid. 

Uppskattar verkligen ärligheten i era kommentarer.