Gravid som äldre?

Jag håller med dig! Jag är som sagt var själv 40 år nu. Självklart trist om jag skulle mista mina föräldrar nu, men ja, jag skulle klara av den förlusten. Eftersom jag är vuxen med råge. 

Du behöver inte gå i försvarsställning för att jag ifrågasätter hur du formulerade det.

Jag är 42 och om jag skulle förlora mina föräldrar nu vore det en sorg såklart men jag står gott och väl på egna ben sen 10-15 år tillbaka åtminstone. Jag har syskon som skulle stötta, jag har en egen familj.

Såklart det är skillnad vid 20. Men efter 30 anser jag att man bör vara en så pass fungerande vuxen att man inte är beroende av sina föräldrar. Sorgen att förlora dem tror jag dock är lika stor oavsett ålder.

Ja men precis. Vid 40 har de flesta sina egna familjer, som kan se ut på olika vis. Föräldrarna har en roll som vuxna närstående som man har ett förhoppningsvis gott och nära band till, men de är inte några man är beroende av som när man var ett barn eller tonåring. 

Det innebär inte att sorgen att förlora dem är begränsad eller liten - men det är en sorg av en närstående, inte en omvårdare.

Om du inte tycker se något positivt med en sladdis så tycker jag inte ni ska behålla.

Precis! Man får väl tänka steget längre. jag har en egen familj och syskon och skulle såklart klara mig när någon av föräldrarna mina går bort , men värdesätter mycket att både min mamma och pappa är med oss vid högtider ännu.

Så om man svarar som du gör då går man i försvarsställning? Jaha ja. 

Och du behöver inte berätta hur andra ska känna för sina närstående, hur relationen med vuxna barn eller åldrande föräldrar ska se ut. Det kan var och en få avgöra själv. Och även då avgöra hur pass sent man är villig att få barn utifrån hur länge man hoppas finnas i deras liv. Vad du anser om det är helt irrelevant för alla utom dig själv. 

Det låter ju verkligen inte sol om du ser något positivt med att få en sladdis. Så varför gå vidare med graviditeten? Känner du dig så trött och gammal, ja, men då har du ju svaret där.

18 år mellan barnen, vi var 36 respektive 46.

Ja, du gick uppenbart i försvarsställning.

Och jag berättar inte mer än du gör om det. Det är ju ett forum vi är på. Där man diskuterar saker. Jag bad dig motivera din åsikt mer. Jag höll inte med dig.

Jag har tänkt steget längre, tack så mycket. Jag håller inte med er bara. Att värdesätta något är inte samma som att anse att något är en rimlig tid man som förälder ska kunna finnas. Jag skulle värdesätta mina föräldrar oavsett hur gamla de blev, innebär det att det är rimligt att man ska skaffa barn vid  18 och finnas hela barnens liv?

Såklart det inte gör. Att värdesätta att någon finns är inte det vi pratar om.

Nej det gjorde jag inte, men du verkar känna dig attackerad.

Precis som du så deltar jag i en diskussion på ett allmänt forum. 

Jag är 47 och min sambo 45. Vi har två barn som är 6 och 2. Barnen har också ett halvsyskon som är 22. Vi gjorde IVF med båda de yngre barnen. Våra värden var väldigt bra så allt gick smidigt. Ingen av oss har några diagnoser, ärftliga sjukdomar eller något annat problematiskt i bilden. Både jag och min sambo har äldre föräldrar i livet och de är förhållandevis friska. Jag har valt barnlivet och är helt nöjd med att ha det som vi har det.

Jag känner mig inte attackerad. Däremot reagerade jag på en formulering du skrev som faktiskt var passivt aggressiv och drypande syrlig i hur den skrevs. 

Men jag tror inte att vi kommer vinna mer på att prata med varann här.

Min äldsta son är 42, jag är 60. Är det problematiskt för dig? 

Allt du skriver är just såsom du anklagar mig; passivt aggressivt och drypande syrligt. Nä, nån vinst av att diskutera med dig kan jag inte se. 

Jag tycker  inte det handlar om åldern i första hand utan om ifall ni vill ha ett barn eller inte. Det är många som får barn i den åldern. Jag var själv 41 när jag fick barn och det har funkat alldeles utmärkt för mig. Skillnaden mot dig var väl att det var min högsta önskan i livet och det tog år innan det blev några barn. Därför klarade jag av sömnlösa nätter och tuffa småbarnsår med glädje eftersom det ju var vad jag verkligen ville ha. Man orkar om man vill helt enkelt. Om man inte riktigt villl blir det tuffare.

Varför skulle det? Min yngste är 1 och jag är också 42, är det problematiskt för dig?